I dag har jag en bra dag på gång. Jag steg upp halv åtta, som jag gör de flesta morgnar. Jag yogade en kvart, åt frukost (två havrebröd med avokado och tomat, lite yoghurt och mysli, samt en stor kopp apelsinchai med havremjölk), gick upp för att väcka Edda, som inte alls sov, utan hade gömt sig under täcket tillsammans med Caj för att jag skulle leta efter dem. Jag tycker det är roligt att det här fortfarande är en av Eddas bästa lekar, hon håller alltid på att fnissa ihjäl sig när man slutligen hittar henne.
Lovis cyklade iväg till skolan och Idun packade sina simkläder eftersom de har gympa i simhallen i dag. När alla hade ätit och klätt på sig körde jag Edda till dagis och Idun och ett av grannbarnen till simhallen, och Caj åkte iväg till sitt jobb. Jag kom hem igen, skrev en handfull mail och två fakturor, och nu ska jag ta mig en tankepromenad i det oerhört tråkiga och slaskiga vädret. Förhoppningsvis kommer jag på något bra. Eller så går jag bara och funderar på annat, och det är också helt okej. Oftast har jag inga särskilda mål med mina tysta promenader, men i dag ska jag faktiskt försöka smida lite planer.
Förr veckan gjorde jag nämligen det drastiska beslutet att börja från noll igen med boken jag håller på med, trots att jag redan har skrivit femton kapitel. Det är alltså den sjätte boken om Pensionärsmakten, den är ultrasvår att skriva jämfört med de två senaste. Jag kommer förmodligen nog att kunna använda en del av den gamla texten, men vi ska se, vi ska se. Jag skrev i alla fall en ny, otroligt actionspäckad början förra veckan, och nu är jag hemskt nyfiken på vad som ska hända. Jag måste hitta på något bra, så jag får veta hur det går och vad som ska hända.
Nu ska jag således ta på mig ytterkläderna, mata hönsen (Caj och jag har ett nytt system där vi sköter dem varannan vecka, han tog förra veckan och nu är det min tur), och sedan ska jag försöka hitta den minst slaskiga vägen att vandra på. Det blir förmodligen en ganska tråkig promenad eftersom det är bäst plogat längs de största cykelvägarna, men som känt är tråkighet bra för kreativiteten, så det är väl bara att promenera på även om omgivningen är hemskt ostimulerande. Sedan ska jag äta lunch, och sen skriva, skriva, skriva.
Förra veckan fick jag annars besked om att jag har beviljats ett ettårigt arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden för en bok som jag länge har velat skriva! TACK! Det är otroligt skönt att veta hur jag ska finansiera det projektet. Lika roligt är att åtminstone tre av mina vänner också har fått arbetsstipendium för sina konstprojekt. Det blir roligt att se vad de kommer åstadkomma under sina skaparår, jag tror det blir fantastiskt!
18 mars 2019
10 mars 2019
Skida
Ja, någon hann kanske redan hoppas att jag hade slutat blogga, men precis som löss eller springmask dyker jag upp igen när alla redan tror att allt är förbi. Moahahah.
Vet ni vad jag har gjort? Jag har köpt skidor! Och jag har redan skidat ungefär åtta kilometer i vinter. Nu förstår jag att många kanske tänker att det inte är så mycket, men vet ni vad, om man slår ut mängden på alla de år som har gått sedan jag skidade sist blir det ännu mindre! Min gissning är att jag kanske skidade sist för cirka tjugofyra år sedan, och åtta delat på tjugofyra leder till i medeltal 333 meter i året sedan dess. Jag kommer ju inte ens ett varv runt en sportplan PER ÅR med den mängden. Ska nog skida lite till för att få upp statistiken.
Just nu är jag nästan som besatt av att prata om att skida. Jag har ägt skidorna i en vecka, och skidat bara två gånger, men jag pratar om skidning varje dag. Ofta med väldigt stor entusiasm, vilket får mina barn att himla med ögonen och tycka att jag är löjlig. (Det är jag å andra sidan van vid från cirka alla andra livssituationer.) Men jag tycker det är så spännande att göra något jag har avskytt, och varit riktigt usel på, och faktiskt märka att det inte är så hemskt som jag trodde. Jag är långt ifrån skidfrälst och kommer nog aldrig att delta i Vasaloppet. Dessutom känner jag mig väldigt okoordinerad, jag trodde att skidtakten skulle sitta i kroppen på ett naturligt sätt, men väldigt många av mina moves är väldigt onaturliga. Nå. Ganska trevligt är det ändå när man får upp farten (i en nerförsbacke, alltså), och svischar iväg.
Vet ni vad jag har gjort? Jag har köpt skidor! Och jag har redan skidat ungefär åtta kilometer i vinter. Nu förstår jag att många kanske tänker att det inte är så mycket, men vet ni vad, om man slår ut mängden på alla de år som har gått sedan jag skidade sist blir det ännu mindre! Min gissning är att jag kanske skidade sist för cirka tjugofyra år sedan, och åtta delat på tjugofyra leder till i medeltal 333 meter i året sedan dess. Jag kommer ju inte ens ett varv runt en sportplan PER ÅR med den mängden. Ska nog skida lite till för att få upp statistiken.
Just nu är jag nästan som besatt av att prata om att skida. Jag har ägt skidorna i en vecka, och skidat bara två gånger, men jag pratar om skidning varje dag. Ofta med väldigt stor entusiasm, vilket får mina barn att himla med ögonen och tycka att jag är löjlig. (Det är jag å andra sidan van vid från cirka alla andra livssituationer.) Men jag tycker det är så spännande att göra något jag har avskytt, och varit riktigt usel på, och faktiskt märka att det inte är så hemskt som jag trodde. Jag är långt ifrån skidfrälst och kommer nog aldrig att delta i Vasaloppet. Dessutom känner jag mig väldigt okoordinerad, jag trodde att skidtakten skulle sitta i kroppen på ett naturligt sätt, men väldigt många av mina moves är väldigt onaturliga. Nå. Ganska trevligt är det ändå när man får upp farten (i en nerförsbacke, alltså), och svischar iväg.