Oj vad det snöar. Caj och jag var ute före halv åtta och skottade i säkert en halvtimme, och ändå märks det bara marginellt. Det snöar fortfarande, jag gissar på att det har kommit mellan 30 och 40 centimeter pudersnö sedan igår kväll.
På måndag börjar sportlovet (fast det känns som om det egentligen börjar idag), men jag har tagit det superlugnt i flera dagar redan, för i måndags fick jag ett JA på ett manus som jag skickade in torsdagen innan (mer än så kan jag inte berätta ännu). Jag är superglad och blev så tagen av nyheten att jag inte riktigt visste hur jag skulle gå vidare. Återgå till att skriva på ett annat av de fem halvfärdiga manus jag har på datorn? Planera ett föredrag jag ska ha i september? Läsa? Jag har mest ägnat mig åt det sistnämnda, och så jag har gått igenom aktivitetsboken till Brevbullen. Tvåornas läsebok alltså, som kommer i sommar. I dag jobbar jag bara halva dagen och sen är jag ledig.
Ett hett tips för alla som bor i Jakobstadstrakten: Aja och Mia har flyttat Lundagård till Jakobstad och öppnar dörrarna för första gången i morgon klockan tio. Igår var jag där och hjälpte till lite, och det är verkligen som en dröm. Det blir så otroligt fint!
24 februari 2017
15 februari 2017
Punkt
Jag vet inte, men jag tror att jag just satte punkt för ett manus. Det är alltid lika överraskande, för in i det sista känns det som om arbetet är oändligt. Och så plötsligt. Punkt. Jaha. Yes? Ok.
Det är förstås inte som att jag inbillar mig att arbetet är slut, inte på något sätt. Men om det här manuset går igenom, går också arbetet med det in i en ny fas. Jag hoppas verkligen att det blir så, för den här berättelsen har varit oerhört svår att klura ut. Jag har nog aldrig grubblat lika intensivt på handlingen i en bok som jag har grubblat på den här. Och jag har skrivit om jättemånga gånger, trots att den inte är superlång. Kanske jag bara är trött, kanske bokidén i sig är luddig och har krävt mycket tankearbete, eller kanske jag helt enkelt har gjort det svårare än det egentligen är. Jag vet inte. Men hjärnan har verkligen fått sig en workout de senaste månaderna.
Nu ska jag gå på wc (det är ett projekt eftersom toaletten ligger i en spooky källare, fem våningar ner från arbetsrummet), yoga, gå igenom mina företagsverifikat eftersom jag ska deklarare i morgon, och sen är jag nog klar för i dag.
Det är förstås inte som att jag inbillar mig att arbetet är slut, inte på något sätt. Men om det här manuset går igenom, går också arbetet med det in i en ny fas. Jag hoppas verkligen att det blir så, för den här berättelsen har varit oerhört svår att klura ut. Jag har nog aldrig grubblat lika intensivt på handlingen i en bok som jag har grubblat på den här. Och jag har skrivit om jättemånga gånger, trots att den inte är superlång. Kanske jag bara är trött, kanske bokidén i sig är luddig och har krävt mycket tankearbete, eller kanske jag helt enkelt har gjort det svårare än det egentligen är. Jag vet inte. Men hjärnan har verkligen fått sig en workout de senaste månaderna.
Nu ska jag gå på wc (det är ett projekt eftersom toaletten ligger i en spooky källare, fem våningar ner från arbetsrummet), yoga, gå igenom mina företagsverifikat eftersom jag ska deklarare i morgon, och sen är jag nog klar för i dag.
12 februari 2017
Saker jag tycker om
- Att elda i kakelugnen. Jag är fortfarande så enormt glad över att vi har byggt upp nya där de gamla har stått här i huset.
- Att jag för en kort, kort sekund i dag kunde föreställa mig hur härligt det blir med vår på gården. Huset ska målas klart! Vi kan äta på terrassen! Hönsen får kackla utomhus! (Just nu bor de inte ens hos oss eftersom Caj renoverar hönshuset, men renoveringen har tagit ett rejält skutt framåt de senaste dagarna, hoppas de snart kan flytta hem!)
- Att jag inte har varit så mycket på internet de senaste dagarna. Istället har jag ägnat mig åt kulturevenemang (Barnbokssymposium! Poesikväll där Ellen och Martina var strålande! Teater i Vasa med Joanna i går!) och ikväll har jag klippt ut en klänning jag ska provsy i ett tyg jag har köpt på loppis en gång (jag försöker göra det ordentligt nu så jag inte använder upp mitt sista svarta linnetyg på en modell som inte passar mig).
- Att Eddas gissning på frågan "Vad heter bron mellan Sverige och Danmark?" var "Amanda". (Lovis och Idun ordnade frukostfrågesport idag.)
- Att mamma och pappa bor så nära oss att de kan komma hit på middag med kort varsel. Det gjorde de ikväll.
- Att jag var så snabb på att baka muffins idag, det tog seriöst högst sju minuter att sno ihop en smet. (Tror jag.) Det var vanliga chokladmuffins, men jag tryckte ner en ruta mintchoklad i varje muffins, det blev supergott!
- Att Caj sitter i soffan och visslar Bjällerklang och föreslår att vi ska skaffa en riktigt snygg tupp som ska heta BRABRAHAM! Han är så rolig och bra att vara gift med.
- Att klockan bara är nio minuter över tio och att jag alldeles snart ska gå och lägga mig i sängen. Jag älskar den där stunden på kvällen när jag kryper ner under täcket och vet att jag ska få sova. Jag har sovit mycket bättre på sista tiden, man vet ju aldrig hur länge det håller i sig, men jag njuter medan det varar.
11 februari 2017
Middagskonversation med en treåring
Idun: Hästar kan inte spy.
Edda (ropar, irriterat): JAG VEEEET!
Jag: Var har du lärt dig det, Edda?
Edda (rycker på axlarna): Stallhagen.
Jag: Det finns inga hästar på Stallhagen, där gör man öl.
Edda: JAG VET!
(paus)
Edda: Det är många som har dött.
Jag: Av vadå?
Edda: Av verkligheten.
Edda (ropar, irriterat): JAG VEEEET!
Jag: Var har du lärt dig det, Edda?
Edda (rycker på axlarna): Stallhagen.
Jag: Det finns inga hästar på Stallhagen, där gör man öl.
Edda: JAG VET!
(paus)
Edda: Det är många som har dött.
Jag: Av vadå?
Edda: Av verkligheten.
8 februari 2017
Världens första Runeberg juniorpristagare
Joanna och jag gick som på nålar hela förra tisdagen medan vi väntade på att få veta hur det hade gått i Runeberg junior. Det var så pirrigt! Och så ringde telefonen, och vår redaktör Jonnas namn dök upp på displayen.
Vi vann! Hurra, hurra, hurra!
Saara Cantell, den enväldiga domaren i slutskedet, hade gått helt på barnjurygruppernas val och utsåg både Paten Kalastuskirja och Den fantastiske Alfredo till vinnare, och vi blev så glada, så glada!
I måndags blev det officiellt, och vi fick delta i prisutdelningen i Borgå stadsbibliotek. Det bästa med den festen var:
Eftersom jag har skrivit om det här på alla andra sociala medier känns det förstås redan som lite old news, men nog måste jag ju nämna vinsten här på bloggen också, tycker jag. Det är trots allt en av de viktigaste och finaste vinsterna i mitt liv. (En gång vann jag en frisyrtävling i gymnasiet, det var också en fin vinst. Jag hade bakat in en vattenflaska i mitt hår, det blev ståtligt och mäktigt.)
Så där annars rullar livet på som vanligt. Jag har varit på skolbesök till Socklot skola idag. Jag skrev den mest avgörande scenen i manuset i går och Caj skrattade många gånger när jag läste kapitlet högt för honom, så jag tror jag är något på spåren. Nu på eftermiddagen har jag skött en del kontorsärenden som har hamnat på efterkälken. Och i morgon ska jag skriva mera.
Ja ja. Men festyran var hemskt rolig medan den varade!
Vi vann! Hurra, hurra, hurra!
Saara Cantell, den enväldiga domaren i slutskedet, hade gått helt på barnjurygruppernas val och utsåg både Paten Kalastuskirja och Den fantastiske Alfredo till vinnare, och vi blev så glada, så glada!
I måndags blev det officiellt, och vi fick delta i prisutdelningen i Borgå stadsbibliotek. Det bästa med den festen var:
- Barnen! Så klokt och bra av arrangörerna att inte ordna det här ovanför huvudet på målgruppen. 120 barn, både finsk- och svenskspråkiga, var på plats.
- Fanfaren! Festen inleddes med en fanfar, som spelades både av vuxna och barn, men mest av barn. Jag älskar fanfarer. Jag hoppas på flera under mitt liv!
- Att Joanna och jag (och Timo och Pasi, så klart) fick varsin liten byst, föreställande Runeberg. En byst! Jag vill ha flera! Mitt nya mål i livet är härmed att själv figurera som byst i något sammanhang. Jag ska fundera ut ett lämpligt hjältedåd eller (mer sannolikt) beställa en gipsform nånstans ifrån, föreställande mig själv. Det borde väl vara lätt så här i 3D-tider. (Nu slår det mig: jag har faktiskt sett en film om ett ställe där man får göra en staty av sig själv, det måste ju vara möjligt att omvandla det här till en byst. Hmm.)
Eftersom jag har skrivit om det här på alla andra sociala medier känns det förstås redan som lite old news, men nog måste jag ju nämna vinsten här på bloggen också, tycker jag. Det är trots allt en av de viktigaste och finaste vinsterna i mitt liv. (En gång vann jag en frisyrtävling i gymnasiet, det var också en fin vinst. Jag hade bakat in en vattenflaska i mitt hår, det blev ståtligt och mäktigt.)
Så där annars rullar livet på som vanligt. Jag har varit på skolbesök till Socklot skola idag. Jag skrev den mest avgörande scenen i manuset i går och Caj skrattade många gånger när jag läste kapitlet högt för honom, så jag tror jag är något på spåren. Nu på eftermiddagen har jag skött en del kontorsärenden som har hamnat på efterkälken. Och i morgon ska jag skriva mera.
Ja ja. Men festyran var hemskt rolig medan den varade!