Smygfarfar

Mina senaste besök i huvudstaden har varit korta och extremt effektiva. I dag gick tiden så fort att jag inte trodde mina ögon när jag tittade på klockan. Jag trodde att vi suttit och diskuterat i ungefär en och en halv timme när det hade gått fyra. Och så är det väl när man har trevligt. Sen åt vi lunch, nu är jag redan på väg hem igen.

Orsaken till mitt huvudstadsbesök den här gången var ett möte kring den nya läseboken för ettan, som jag har äran att få vara med och skriva. Läromedel, alltså. Först var jag tveksam till projektet, jag har ju så mycket annat på gång, men jag kunde inte riktigt motstå chansen att jobba med min vän Ida-Lina, som jobbar som läromedelsredaktör, och med min medförfattare Pia af Hällström, som är lärare. Och vet ni: det är så otroligt roligt! Det har visat sig att jag verkligen gillar att skriva läseböcker (också). Vi har redan hittat helt rätt illustratör för jobbet, och har dessutom förmånen att få jobba med en supertrevlig ombrytare, som jag träffade för första gången idag. Samarbetet i arbetsgruppen fungerar jättebra och eftersom vi är bra på lite olika saker är det nästan alltid någon som vet svaret på de frågor som uppstår.

Vi jobbar på i flitig takt och idag bestämde vi titeln på den nya läseboken. Den ska heta Smygfarfar. Världens bästa namn. (I vanlig ordning har jag lyckats klämma in en pensionär i berättelsen.)

Målet (som i nuläget inte verkar vara några problem alls att nå), är att boken ska komma ut lagom till nästa höst, samtidigt som den nya läroplanen för grundskolan tas i bruk. Så om du är lärare: passa på att skaffa den nya läseboken. Jag tror den kommer att bli jätterolig!

Detta är bara en uppräkning i racerfart på vad jag har gjort idag, så spretigt men roligt ser mitt liv ut för det mesta.

Denna dag har innehållit det mesta. Vanligt kontorspyssel med texter och stipendieutredningar (som tar oproportionerligt mycket tid just nu), leverans av femtio påslakan och en arabisk/finsk/svensk parlör till Retro (ett av många ställen i Jakobstad som med volontärkraft gör en jätteinsats för flyktingarna), inmundigande av uppvärmda matrester, samtal till potentiella byggfirmor, puss på en snorig dotter, två friska och en gullig man, en tågtur där jag ömsom tittade på film om prostitution i Iran, ömsom läste en bok och skrev ner idéer till ett par andra, ett besök hos min kusin Emma och nu, pyjamas och urladdade fötter i en säng på hotell Helka i Helsingfors.

Det är inte så konstigt att jag är trött.

Uppdatering på husfronten (i dubbel bemärkelse, I'm so witty)

Förra veckan kom Annemo, som ritar om vårt hus, hem till oss och presenterade de senaste ritningarna. Det blir så bra!

Vi kommer bygga ut huset! Hela TVÅ OCH EN HALV kvadratmeter, haha. Men den lilla utbyggnaden (det blir en ny farstu) löser allt trassel där man kommer in i huset, vi får en ny stor garderob och en smidigare ingång. Och så delar vi upp det största sovrummet på övre våningen i två och sätter till en dörr och gör två fönster. Vi tar ner en vägg på nedre våningen och piffar till köket litegrann. Målar och tapetserar. Det går knappast i en handvändning (för oss, vi är inte så snabba på att renovera, inte ens när vi inte gör jobbet själva misstänker jag), men det kommer bli så fint! Hurra!

Vi fick nya fasadritningar också. Och när jag tittade på dem insåg jag: varje gång jag ser bilder på vårt hus, eller ritningar av fasaderna, känns det på ett särskilt sätt. Så där som det känns när man ser en bild på nån man verkligen gillar. Jag undrar om det kan bero på att jag bodde i ett hus med liknande fasad som vår när jag var mellan 4 och 12 år. Fast det kan lika gärna ha att göra med att det här är det hus vi har bott i längst. (Är det normalt att vara så förtjust i sitt hem som jag är? Säg ja, snälla!) Här kommer tre (riktigt usla) foton av ritningarna.

Övre våningen

Nedre våningen

Fasad åt två håll

Denna helg

På fredag klockan fyra ringde Jonas och meddelade att de kommer till oss på middag och övernattning, och att de startar om 10 minuter. Yes! Vi åt pasta bolognese (en av våra Mera vego-favoriter) och tittade på Cowspiracy när barnen hade somnat. Cowspiracy var en intressant film, trots att den i princip varslade om att vi har förstört vår jord. Så i ett världsperspektiv känns livet hopplöst, fast vi råkar ha turen att ha det bra.

På lördag åkte de vidare runt lunch, men vid det laget hade vi fått en inbjudan att komma med på skogshäng med en annan familj vi gärna umgås med. Så vi fixade matsäck och körde iväg.

Alla som vistades utomhus i går vet vilket ljuvligt väder det var, åh vad vi njöt! Ni som känner mig vet att jag har lite komplex för att jag gillar att vara inne så mycket, så att verkligen njuta från hjärtat av att vara ute i skogen gjorde det hela dubbelt så bra.

Sen blev det söndag, en seg söndag. Kanske berodde dagens extrema slapphet på att helgens första halva var så suverän? På vädret? Eller på en gryende förkylning? Jag såsade runt i pyjamas till halv ett, har mest läst och försökt få barnen att reda upp sina dispyter utan min inblandning. Och Caj och jag har inte kunnat sluta prata om hur eländigt det är i världen. Vi försökte bekämpa vår nedstämdhet genom att gå ut men efter tio minuter började det ösregna. Kanske helt bra med måndag i morgon.

Volontärnätverket

I helgen, när vi försökte reda ut vem som hade vilken beredskap för de asylsökande som anlände, insåg jag två saker:
1. Det finns mycket, mycket mer beredskap inom tredje sektorn än gemene man känner till.
2. Det blir hemskt jobbigt om alla som vill hjälpa till på något sätt själva måste söka reda på informationen om vilken hjälp som behövs.

Min kompis och Campuskollega Emma hade konstaterat samma sak. Vi hade ett kort möte på måndag morgon, bestämde oss för att på eget bevåg försöka organisera något slags mötesforum för alla som vill engagera sig i våra nyanlända asylsökande. Emma ringde sin kompis Johan, som sammankallade ett gäng från tredje sektorn på möte, och på tisdag morgon klockan tio träffades vi i pingskyrkan.

Vi var över trettio personer! Hjälporganisationer, församlingar, frikyrkor, flyktingförläggningar, mathjälpsnätverk och stadens anställda var representerade. Vi förklarade vad vi hade tänkt och gick igenom alla på plats: vilka resurser som fanns och vilka behov som fanns. Angelica på flyktingförläggningen fick berätta hur situationen ser ut och vad som behövs mest.

Viljan att hjälpa är stor. Min beundran för kyrkan och andra kristna samfund växte ännu mer. De gör så himla mycket vi (som inte behöver hjälpen) inte ser. Vi upptäckte att det till exempel ordnas rätt mycket aktiviteter för kvinnor, men nästan inget för män. Och de flesta flyktingar som anländer just nu är män. Så där finns en hel del att göra.

Vissa behov löste vi tillsammans direkt, vissa saker kommer att ta längre tid att fixa. Men nu har vi i alla fall något att utgå från. Och från och med nu finns den här facebookgruppen, där man redan nu kan bli medlem om man vill veta var ens hjälp behövs. Kanske finns det hur mycket som helst att göra, kanske mindre än vi tror eftersom vi är många som delar på det. Det blir spännande att se!

Bränner broar

Även om jag, i egenskap av rätt enspråkig finlandssvensk, länge har känt mig oinsatt i den finska kulturen (helt enkelt för att jag väldigt sällan har mött den i Nykarleby), har jag sällan behövt skämmas över att vara finländare. Det börjar vara på gränsen nu. Det känns som om regeringen bränner bro efter bro till resten av Europa. Snart har vi inga vänner kvar.

Jag undrar om vår regering skulle vara lika ivrig med att åberopa Dublinfördraget ifall det var Ryssland, och inte Syrien, som var i kris. Vad skulle månne hända om det plötsligt vällde in ryska flyktingar från öst i Finland, skulle vi i enlighet med Dublinöverenskommelsen, utan att blinka, handlägga varenda asylansökan här, även om det handlade om två (eller tio) miljoner personer? Eller skulle vi kanske då behöva ödmjuka oss lite och inse att det finns en poäng i att dela på arbetet. Och då kan man också fråga sig: skulle någon faktiskt vilja hjälpa oss vid det laget? Förmodligen inte.

Den gyllene regeln är viktigare nu än nånsin.

Det börjar bli höst

Många kvällar nu har Edda tittat ut genom fönstret, i skymningen, och sagt samma sak. "Dä böja bli höst." Det börjar bli höst. Jag misstänker att hon tror att det är samma sak som att säga att det börjar bli mörkt. Och hon har ju rätt, här i landet är skillnaden inte så stor, egentligen.

Bra beslut

Trots att vi var supertrötta bestämde vi oss klockan sex för att åka till simhallen. Bra beslut. Dessutom packade vi ner våra pyjamasar, så vi kunde klä på oss nattstass direkt och därmed slippa ett klädbyte. Bra beslut. Och nu är vi hemma, barnen somnade som små grisar, vi valde att strunta i disken och nu ligger vi här i sängen och kommer för en gångs skull att somna i tid. Yes!

Älskar kyrkan

Caj, Edda och jag var till Purmo i dag och tittade på ett par snygga dörrar till vår blivande tambur. När vi körde hem såg vi ett gäng människor promenera längs landsvägen. Vi stannade och frågade vart de var på väg. Det visade sig att det var sex afghanska flyktingar som letade efter Jakobstad, de höll på att gå in till stan från Bennäs (ca 10 kilometer) eftersom de hade hört att det fanns en flyktingmottagning där. Vi tog in dem i bilen (tur att vi inte hade med oss dörrarna hem, och att vi har en jättestor bil nuförtiden), och åkte in till stan med dem. Efter en hel del detektivarbete fick vi tag i någon på polisstationen som tog in dem för att registrera dem. Vi köpte mat åt dem, önskade dem lycka till, sa hej då och åkte hem till vårt vanliga liv (igen: lyxen i att kunna göra det!).

På polisstationen fick vi veta att läget är kaotiskt överallt. Förstås. Trots att ingen borde vara förvånad över att flyktingarna kommer nu har de stora systemen inte riktigt hunnit med. Dessutom är det säkert jättesvårt att förutse hur många som kommer, och vart. Det är fullt, fullt på alla förläggningar. I Oravais, i Vasa, i Jakobstad. Alla gör helt säkert vad de kan, men det är ändå svårt att hinna lösa allt som händer.

Jag tycker det är svårt att avgöra hur mycket man ska göra som vanlig medborgare. Å ena sidan blir det ju mycket sämre om man alltid väntar på att det officiella kanalerna ska hinna med, jag vet att man t.ex. i Helsingfors och Åbo har byggt upp jättefina volontärnätverk där helt vanligt folk organiserar sig och hjälper till att ta emot flyktingarna och guida dem rätt. Å andra sidan blir det jättesvårt för myndigheterna att jobba ifall privatpersoner (som jag) ringer och frågar en massa saker hela tiden.

Nå, just i dag tyckte jag ändå det var läge att ta reda på så mycket som möjligt, så jag känner till systemen till nästa gång. Nu vet jag att det absolut första som måste ske är en registrering hos polisen, annars tas de inte emot på flyktingförläggningarna. Jag ringde också upp kyrkoherden i Jakobstad och frågade: finns det någon beredskap alls att inkvartera flyktingar ifall det behövs? Japp, svarade han och räknade på rak arm upp fem eller sex ställen de har på lut. Oravais flyktingförläggning har kontaktuppgifterna och vet att de kan anlita kyrkan om det behövs. En stund senare läste jag det här. Och i går pratade jag med en släkting som jobbar i en församling i Kokkola, hon berättade att man där har en ansvarig för den här sortens ärenden.

Jag älskar verkligen kyrkans attityd till den rådande situationen. Man utgår från att man hjälper om det behövs, och förbereder så att man faktiskt kan rycka in med kort varsel. Låt mig citera artikeln jag länkade till ovan (gäller Vasa):
 Har ni fått någon konkret förfrågan från Vasa stad eller Röda korset?

- Nej, men vi ser till att ha besluten tagna i god tid ifall det skulle komma en fråga.

(Det jag funderar mest på nu är vad som händer ifall någon hoppar av i Bennäs mitt i natten och börjar gå in till stan.)

Barnet som förstod spelreglerna

Vi tittar på bilder från demonstrationer mot flyktingarna i Torneå.
"Vad fräckt att vara emot flyktingar. Det är ju precis som om vi skulle säga åt nån av våra kompisar att de inte får vara med, men mycket värre. Det är faktiskt förbjudet att säga åt nån att den inte får vara med."

TBF*

Jag tycker den här funktionen på Facebook (sorry att jag hänvisar dit hela tiden, förresten, men det är där det händer just nu) som drar upp minnen från förr är jätterolig. I dag fick jag t.ex. en påminnelse om den här statusuppdateringen från 2009 och skrattade gott:

Lovis har sina framtidsplaner på klart: 'två saker ska jag göra då jag blir stor (hon sätter upp två fingrar i luften): cykla med motorcykel och dricka mycket vin'.


*Throwback Friday, alltså

Hårda tider

Den där domedagskänslan jag har burit på i flera år (särskilt strax innan 21.12 2012), börjar blomma upp igen. Ja, det är förstås summan av flyktingkrisen och det ekonomiska bottenläget i landet som påverkar mig.

Trots att jag nästan jämt brukar lita på världen och tillvaron känner jag mig orolig. Ekonomin i landet är nu vad den är, men då det gäller flyktingarna och hur vi reagerar på att andra människor är i kris blir jag riktigt rädd. Det finns många människor som hjälper till och rycker in och volontärarbetar med det de kan göra, men det finns samtidigt också väldigt många rädda och/eller främlingsfientliga typer som helst vill stänga alla gränser på direkten. Som sprutar ner barnfamiljer med vattenkanoner, som attackerar små pojkar med tårgas. (Och så finns det förmodligen en stor grupp som blundar.)

Det känns som om det är nu det visar sig huruvida man klarar av att leva upp till föreställningen om den människa man tror sig vara. Det är inte lätt och smidigt och enkelt att engagera sig som volontär för flyktingarna som kommer, men det är viktigt. Det är svårt att veta hur mycket pengar vi ska betala in till olika hjälporganisationer, men att det är det som är svårt i vårt liv bevisar hur bra vi har det. Det kanske inte känns det minsta roligt att göra något konkret som att hjälpa till på ett flyktingcenter, eller att åka till loppis och sortera kläder, eller göra nån annan insats, men det är inte för att det gynnar oss själva nu som vi ska hjälpa. Hjälpen ska inte vara en transaktion, något vi gör för att få uppskattning eller tack eller beundran tillbaka. Hjälpen ska vara något vi ger, utan att förvänta oss något i utbyte. Om vi känner oss duktiga eller självgoda är egentligen helt oväsentligt. För det här handlar inte om oss.

Snart hemma

Bara några små etapper kvar så får jag krypa ner bredvid Caj och sova i egen säng för första gången på nästan en vecka. Och i morgon får jag krama alla mina ungar! Skönt ska det bli att komma hem. På torsdag och fredag har jag tänkt vara ledig, jag har ju varit på författarfot i 6 dagar på raken nu, och innan dess jobbade jag en helt vanlig vecka. Dags för paus.

Vanda flygfält är helt dött den här tiden på dygnet. Den här utsikten har jag till vänster.

Min fiende

Alltså det här med sömnoptimering: det är inte lätt.

I går var jag mycket trött. Dagen hade varit rolig, men lång, och jag hade umgåtts i ett, så redan klockan tio släckte jag lampan och somnade som en stock. Skönt.

Sen vaknade jag till, nöjd, eftersom jag hade för mig att jag redan hade tittat på klockan en timme tidigare eller så, och att den då visade 05.50. Jag tänkte att jag ju fått en ovanligt lång och redig 9-timmarsnatt.

När jag tittade på klockan fattade jag ingenting – den visade ju 04.40. Och sen dess har jag inte sovit en blund.

Och nu ska jag vara pigg och inspirerande och har en dag fullt med jätteroligt program framför mig som jag verkligen skulle önska att jag var pigg nog att få ut allt av. Dessutom flyger jag hem i kväll, har för mig att jag är hemma ungefär halv två.

Insomnia, jag avskyr dig.

Kära Mariehamn

Vilken härlig dag jag har haft. Först besökte jag Ytternäs skola, det var precis lika underbart välbekant som jag hade tänkt mig. Jag fick krama om barnens fjolårslärare, och Lovis och Iduns gamla klasskamrater hade gjort hälsningar till barnen i brev- och kortform, som de överlämnade åt mig.

Då det gäller litteratur är Ytternäsbarnen hästlängder före andra barn i samma ålder. Detta är ingen kritik mot andra skolor, utan bara beröm åt Ytternäs: det märks verkligen att man har satsat mycket på barns läsande här, och att satsningen har lyckats. Eleverna vet hur fantasi fungerar, de vet vad som händer i huvudet när man läser, de förstår vad de läser och de känner till en massa böcker. Och när man frågar vilka av dem som gillar att läsa viftar nästan alla ivrigt med händerna. Det är så inspirerande.

Efteråt fick jag gå och fika med Anna och Elspeth, världen bästa skolbibliotekarier.

Och inte nog med det, hela eftermiddagen har jag tillbringat med familjen Waller, som bjöd på tvillinggos (deras yngsta två barn är fyra månader), många trevliga samtalsämnen, middag, te och godsaker. Jag saknar dem verkligen i mitt liv: Aino, Matias och deras sex, härliga barn.

Åh, så Mariehamn tar hand om mig. Och jag har ännu en dag kvar. Det är bästa att jag går och lägger mig nu, så jag orkar njuta.

Långa resor

Stora skolor i all sin ära, men jag diggar verkligen de här småskolorna, som Brändö skola där jag var i dag. Små skolor = små klasser, alla är som syskon, man kan enkelt frakta klassen i en liten minibuss eller så. Jag har en uppfattning om att barn som går i pyttesmå skolor per automatik blir trygga och får vara barn längre. Jag kan ha HUR fel som helst, och jag menar givetvis inte att motsatsen sker i stora skolor, men jag har ändå en känsla av att det är bra med små skolor.

Lång resa i dag också. Jag startade kvart i tre från Brändö och var framme vid hotellet i Mariehamn halv åtta. Galet mycket resande. Som tur är har jag inga problem alls med det så länge jag kan skriva och läsa under resornas gång. Men trött blir jag. Gäsp gäsp.

Att komma tillbaka till Mariehamn var intressant på många sätt. Allt är ju så himla bekant, samtidigt som det inte har något alls med min vardag att göra längre. I morgon får jag träffa Lovis och Iduns gamla klasser. Det blir super!

Det roligaste idag var en jätteivrig kille som berättade att han läst Alberta Ensten en gång själv, därefter hade han lyssnat på den i skolan en gång till, och nu höll han på att läsa den ännu en gång. Det är såna här berättelser som gör mig gladast av allt. Tänk att nån vill läsa det jag skriver. Och inte bara en gång, utan tre. Det här ska jag tänka på nästa gång mitt skrivande segar sig fram.

Brändö

Man skulle inte tro att jag har bloggat sedan 2005 när jag rubriksätter två inlägg efter varandra på exakt samma, dessutom extremt fantasilösa, sätt. Att detta inlägg, det tredje för dagen, också bär rubriken Brändö är en parodi. Fast det är ju svårt att fatta med tanke på de två föregående inläggen, vars rubriker var hur seriösa som helst.


Alltså stön.

Brändö

I dag har jag fortsatt jobba på mitt manus. Det går segt just nu, ju mer jag ändrar desto mer kommer jag att måsta ändra längre fram i manuset eftersom allt kollapsar, långsamt. Blä. Jag vet inte ens om det blir bättre av det här. Men jag måste ju försöka.

Efter lunch avslutades skrivretreaten för min och Johannas del (Maria, Nora, Annika, Puck och Jolin stannade kvar en stund till, Jenny åkte hem redan i går), och jag påbörjade den mödosamma färden till Brändö. Det är ju inte jättelångt om man ser till kilometrarna, men du milde tid så många etapper det krävdes. Jag startade från Dönsby halv ett och var framme här på hotellet klockan sju. Puh.

Jag tänkte att jag kanske skulle hinna yoga, promenera, läsa och skriva nu när jag hade hela kvällen på mig på hotellet, men kvällen försvann in i ett svart hål, jag har ingen aning om vad jag har gjort, och klockan är redan kvart över tio. Eller jo, jag pratade länge med barnen i telefon, med Ulrica, med Caj, jag surfade på nätet, tog en dusch, drack lite te (kranvattnet smakar salt här!) och tittade igenom det jag ska säga i morgon ännu en gång. Dit for den kvällen. Och jag konstaterar, att en annan sak som förändras med årens gång är att tiden börjar gå så himla snabbt. Man hinner med ingenting. En kväll är över i en blinkning, en helg känns som ett dygn. Högst.

Brändö

Nu sitter jag på bussen från Åbo till Gustavs. I Gustavs har jag bokat taxi ut till Osnäs, och från Osnäs tar jag färjan till Brändö. För i morgon ska jag på skolbesök till Brändö skola. Roligt!

Jag gillar verkligen att göra skolbesök. Det är hemskt roligt att få träffa barnen (som både har läst, och ofta är intresserade av vad jag skriver) och väldigt spännande att få bekanta sig med svenskfinlands skolor. En perfekt motvikt till det stundom rätt ensamma skrivandet, verkligen.

Skrivretreat på Dönsby b&b

Jag är i Karis! Det händer ytterst sällan, men i dag har jag både hunnit hälsa på hos Maria, ätit middag på Köttkontrollen (de hade faktiskt ett vegealternativ, namnet till trots), skrivit på min bok, spelat mölkky och pratat viktigt och oviktigt här hos Nora på Dönsby bed&breakfast. Jag och min roomie Puck avslutar just nu dagen med att jaga stora, bullriga flugor med hjälp av en Twilight-bok. Vi misslyckas hela tiden.

Brutna löften

Jag håller mitt bloggarlöfte ganska dåligt just nu, bloggade inte alls i går och i dag blev det först efter midnatt, vilket gör att jag tekniskt sett har missat två dagar.

Jag ligger på min kusin Karolinas soffa i Åbo just nu eftersom jag har varit och tittat på Stormskärs Majas generalrepetition på Åbo svenska teater. Min kusin Emma har huvudrollen och min gamla simskollekledarpartner Jakob har regisserat pjäsen. SÅ fantastiskt bra! Alla måste se den, beställ biljetter nu!

Prata arabiska

Caj och jag började förresten lyssna på en arabisk språkkurs häromdagen. Det gick ganska dåligt förstås, eftersom hela familjen hängde i vardagsrummet vid den här tidpunkten, några grälade och en tjatade, men jag fick en aha-upplevelse: jag kan ju faktiskt, om jag ligger i, lära mig ännu ett språk! Jag pratar fyra (svenska, engelska, finska och franska) rätt flytande samt lite tyska (eftersom jag är bra på att härmas kan jag låtsas vara jättebra på tyska i några meningar, sen skiter det sig totalt, för jag har glömt cirka 90% av allt jag lärde mig i gymnasiet, haha). Men av nån anledning har det inte riktigt gått upp för mig att man ju självfallet kan lära sig nya språk hela livet, inte bara när man är ung (duh!). Tänk vad häftigt det skulle vara att lära sig arabiska på riktigt, så där så att jag faktiskt kan prata med folk. 


När jag var sjutton bodde jag fem månader i en familj som pratade arabiska hemma (engelska och franska med mig, men arabiska sinsemellan), vilket gör att jag blir alldeles nostalgisk när jag hör nån prata arabiska. Som i dag, när jag promenerade omkring på loppis, och ett helt gäng kom in och pratade arabiska. Det lät bekant och intressant samtidigt som jag inte förstod mer än några ord (tack vare den där ena språkkurssessionen förstod jag när de sa socker och te, haha, och vissa räkneord kände jag igen också, samt några småord som jag lärde mig då 1997 i min egyptiska familj) var jag så himla nyfiken på vad de sa. Man kan aldrig kunna för många språk.

En våg av vänlighet

I likhet med många andra blir också jag glad över den våg av vänlighet jag tycker mig ana i Europa. Vi följer med det som händer människorna på flykt, reagerar, aktiverar oss, vill hjälpa, trots att systemen inte finns för det ännu. Vi donerar kläder, husgeråd och pengar.

Missförstå mig inte, situationen är horribel för de som flyr, och Europas officiella reaktioner är till största delen pinsamma och passiva. Men samtidigt blir den stora massans röst allt starkare, det känns som om vi är på väg mot någon slags vändpunkt, en humanare tillvaro där vi hjälps åt genast, och inte först efter att vi räknat ut om vi vinner eller förlorar på det.

Ett exempel: i morgon är sista kurstillfället för blivande flyktingvänfamiljer här i Jakobstad. Caj och jag anmälde oss sent, det gjorde många andra också, men vi var inte de sista som hoppade på utan vi blir fortfarande bara fler och fler. I dag fick jag ett meddelande om att vi nu är så många att alla inte ens kommer få en familj att bli vän åt, trots att det redan var tänkt att varje flyktingfamilj skulle få två finländska vänfamiljer. Vi är alltså fler än dubbelt så många som de som kommer. I samma mail stod också att det finns ensamkommande flyktingar, och flyktingar som redan har varit här ett tag som också behöver vänner. Allas insats behövs, men kanske inte så som vi hade tänkt från början. Och det är ju lika okej tycker jag.

Jag påminner mig själv med jämna mellanrum om att jag verkligen ska göra det här på riktigt nu, alltså inte bara gå igång på den här härliga känslan av att alla vill hjälpa, utan att mitt engagemang faktiskt ska hålla i sig. Jag hoppas att vi kommer ihåg (jag, alltså) att faktiskt bli flyktingvänner: berätta, förklara, försöka inkludera de som kommer långsiktigt, inte bara det första året, eller när träffarna arrangeras av någon annan. Det är klart att det är mycket som kan bli krångligt: kulturkrockar, personkemikollisioner och annat. Men ändå tänker jag mig att jag vill lära känna de här människorna. För det är det jag tror ofta går fel, vi står vid sidan om och tycker i princip att alla nya finländare är jättevälkomna hit, men vill inte ändra på våra vardagsrutiner i praktiken för att de nyinflyttade åtminstone ska kunna välja att bli kompis med nån på plats om de har lust.

Biljett till salu!

Jag säljer en tågbiljett från Bennäs via Åbo till Karis (det går alltså bra att hoppa av på vilken station som helst, så klart) den 11.9. Tåget går kl 15.17 och är framme 19.55. Priset på biljetten är 45€, eftersom jag köpte den som förköp är den ganska billig, men jag kan själv inte byta ut den till en bättre tid utan måste köpa en ny biljett och sälja den här. Nån intresserad? Hojta till i så fall!

Bra idé

I dag har vi varit och pratat med en byggnadsingenjör som ska rita om vårt hus. Hon hade genast en fiffig lösning på vårt halldilemma. Det blir alltså bara en pytteliten utbyggnad och en massa ombyggnad här inne istället. Spännande att vara igång, så där lite mer än i tanken i alla fall.

Men hu vad det är svårt, jag tänkte börja rita upp köket i dag, men fick genast ge upp, har huvudvärk och blev tokig på att allt är så standardiserat ... allt utom vårt kök alltså. Jag behöver exempelvis hitta ett köksskåp som är 30 cm brett, men standardmåtten är 40 och 60. Det är egentligen inte så hemskt krångligt att hitta de rätta alternativen, men jag måste ju veta vad vi vill ha för att kunna leta. Ska vi ha breda eller smala lådor? Ska vi förnya spisen på samma gång och anpassa köksskåpen till den (vår nuvarande är helt ok, men vi använder den verkligen massor, det skulle spara mycket energi om vi hade en med varmluftsugn och induktionshäll, tror jag)? Borde vi satsa på ekologiska (och kanske svindyra) Puustelli eller köra hederligt med Ikea? Finns det andra, bättre alternativ? Det vi behöver är en köksö, egentligen bara det. Redan nu har vi två olika sorters skåp i vårt kök, borde vi byta ut handtagen på dem för att få allting någorlunda lika, eller ska vi blanda hursomhelst? Frågorna är många, min hjärna är trött. Det finns antagligen en massa fantastiska lösningar.

Tidigare i dag efterlyste jag rekommendationer på snabba, trevliga och pålitliga byggare i trakten (via Facebook) och fick in en massa tips, till och med ett från Kenya där min kompis Eva bor för tillfället (tack!). Och via förra inlägget fick jag en hög med tvättmedelstips. Alltså internet är guld när man snabbt vill ha reda på saker. Det är som att ständigt ha en expertpanel inom räckhåll, bara att svischa iväg en fråga så får man svar. Bra idé det här internet.

Tvättmedel

Vad använder ni för tvättmedel? Vi testar just nu ett ekologiskt från Enjo, det är helt okej men jag är inte helt övertygad ändå. Det måste finnas nåt bättre därute. Gärna något som doftar gott men inte så där starkt fejkparfymerat som Ariel, vi får alla hudfnatt och kli av dem. Ge mig era bästa tips!

En snabb optimering av huset

De här senaste veckorna har jag pratat huvudsakligen om två saker med människor jag umgås med.

1. Flyktingkrisen, hur vi kan göra för att hjälpa våra medmänniskor och hur hemskt allt är.
2. Om vi ska bygga om eller bygga ut vårt hus.

Det känns hemskt ytligt att prata om nummer två när man just har pratat om nummer ett. Men som vi alla vet är det så här livet ser ut, en sekund gråter man över att folk inte har nånstans att bo och att stora, rika Europa sitter och diskuterar medan flyktingarna står på kö för att få komma hit, nästa sekund blir man rabiat för att något av barnen inte har plockat upp sina kläder efter sig eller så tar man itu med ett berg av disk. Livet, livet.

Jag förstår att ni är hemskt nyfikna på hur vi ska göra. Det är vi med. Men just nu lutar det åt att vi gör en massa små ingrepp (okej, de är egentligen rätt stora, men var för sig är de mycket mindre än en hel utbyggnad i två våningar känns), bara för att jag i likhet med flera som kommenterade det förra inlägget på facebook gillar att använda och maximera det som finns. Dessutom tänker jag på ekologin, det är ju mycket bättre ur ett energiperspektiv att värma upp ett litet hus än ett stort.

Här ska jag göra en redovisning av allt vi planerar göra:

Nere:
Bygga en ny kakelugn i vardagsrummet (det har vi tänkt göra jättelänge, jag tror vi ska beställa den i morgon), måla ett par väggar. Öppna väggen mellan köket och matrummet och bygga en köksö (det här lät så enkelt i tanken, men min bror som har jobbat som byggare många somrar upplyste oss om att vi antagligen inte ens kan bo hemma under tiden som detta görs, det dammar och är ganska förfärligt, plus att vi ju behöver köket dagligen för matlagning, och det är inte riktigt tillgängligt då. Bygga ut hallen med kanske sex, sju, åtta kvadrat. Detta är vårt stora problemområde, det är som att vandra genom en (i och för sig ganska lättlöst) labyrint att komma in till oss och det finns nästan ingenstans att hänga kläder.

Uppe:
Bygga in en dörr mellan två av sovrummen, flytta en garderobsvägg en meter, riva ut och förstora det största sovrummet (det är inte utbyggt ända till väggarna), ändra fasaden på den gaveln av huset så vi får två fönster istället för ett och bygga en mellanvägg samt infoga ytterligare en dörr där så vi får två sovrum. Sammanlagt blir det fyra sovrum på vinden alltså. Små sovrum.

Visst låter det lätt?


(Moahahahahaha)

Armband Sam

Dagens låt här hos oss (framförd av Edda, så klart):

Amband Sam
Aaldig beledd
Armband Sam
Aalltid så edd

Den föränderliga sanningen

I går kväll tänkte jag på hur BRA jag sover här i Jakobstad. I morse vaknade jag halv sex och kunde inte somna om (är helt utmattad nu, ska just gå och lägga mig). Härom dagen påpekade jag hur lite jag grälar med barnen just nu. Samma kväll bråkade vi så huset skakade. I listan i går skrev jag hur avslappnad jag har blivit inför saker som inte är klara och uppredda. I eftermiddags hade jag ett sällsamt städningsrelaterat utbrott som inte ens var välgrundat, vilket ledde till att Caj blev riktigt arg på mig, vilket i sin tur bara har hänt två gånger förr i vårt tioåriga äktenskap. Nå, nu är ordningen ganska återställd (fast det borde jag väl inte skriva, med tanke på hur osanna mina påståenden har visat sig vara på sista tiden).

20 saker om mig

Vi bloggare älskar listor. Just nu cirkulerar en där man berättar 20 saker om sig själv, jag hittade den på Linns blogg och bestämde mig genast för att inte göra den. Det beslutet var jag dålig på att följa.

Malins lista

1. Jag älskar popcorn. Vi poppar popcorn i kastrull flera gånger i veckan just nu efter att barnen har  lagt sig.

2. Jag är superdålig på att underhålla mina prylar. Typ olja cykelkedjan och sånt. Men jag tänker: om jag var ordentligare skulle jag inte hinna läsa lika mycket. Det är ganska bra att vara slarvig, på sätt och vis.

3. Jag älskar att skriva med svarta pennor. Mina favoriter är den smala 0.38-pennan från Muji och den tjocka, svarta V-sign pennan från Pilot med flytande tusch. Mmmm.

4. Jag stör mig överdrivet mycket på vanliga språkfel, som särskrivningar och när folk blandar på de och dem. Jag försöker vara laid back, men är motsatsen. När folk pratar på radion och jag är ensam i bilen sitter jag och simultankorrigerar med bestämd röst.

5. Jag vet äntligen vad jag håller på med när jag "är författare". Men det tog flera år innan jag fick in sådana rutiner att jag faktiskt känner att jag vet vad jag sysslar med. Hemskt skönt.

6. Jag älskar vår vardagsrumstapet. Den är gul och full av blommor och fjärilar och varje gång jag stiger in i rummet blir jag lite glad, trots att vi har haft tapeten länge redan.

7. Samtidigt som jag är euforisk över att vara tillbaka i vårt eget hus igen, tillbringar jag oproportionerligt mycket tid med att fundera på olika förändringar vi ska göra här. Jag kan rabbla upp ca åtta ganska stora ingrepp på rak arm, gissar jag. Som tur är föds idéerna ur inspiration och inte för att jag inte står ut med nuläget.

8. Ett av mina intressen är att elda i vår kakelugn. Jag är ganska ointresserad av ved, men att tända eld på den är kul.

9. Jag håller alltid på att läsa en bok. Minst en. Just nu håller jag på med tre.

10. Jag tycker det är respektlöst att sprida bilder på döda (barn) via Facebook. Jag känner att en etisk gräns har överskridits när jag ser en bild på en död treåring i vattenbrynet. Jag fattar precis hur hemsk flyktingkrisen är ändå.

11. I går när jag stod i köket kom jag plötsligt ihåg en härlig dröm jag hade haft natten innan: jag var till Lovis och Iduns skola på ett föräldramöte, hela skolans personal satt uppradad och där fick jag plötsligt syn på Amanda och Fredrik som vinkade glatt. Jag blev så otroligt glad över att de skulle undervisa våra barn att känslan fortfarande kom tillbaka när jag tänkte på drömmen, många timmar senare.

12. Förra söndagen var vi hos Aja och Kitti. Jag fick låna hem en pärm full med e-post som hon hade printat ut på 90-talet när jag bodde i Kanada och vi idkade ivrig brevväxling. Du milde tid vad jag var översvallande på den tiden. Alltså jag vet att jag pratar mycket och är entusiastisk än i denna dag, men i förhållande till mitt sjuttonåriga jag är jag anemisk nuförtiden. Vad mailen innehöll? Jag har inte läst alla ännu, men de är väldigt snarlika. Mest flamsade jag om hur jag antagligen skulle komma att dö om jag inte fick jobba med ett kreativt yrke, samt om de kvaliteter min tillkommande skulle ha. Det lustiga är att Caj stämmer in på hemskt många punkter. Ha! Dessutom utgjöt jag mig i varje mail om hur mycket jag älskade Aja och saknade henne och hur underbar hon var.

13. När Aja och jag gick i högstadiet umgicks vi med Jenni och Christel. Vi fyra träffades allesammans eller i olika konstellationer. Vi hade hemskt roligt. Det mest konkreta vi gjorde i höstadiet var en jättetjock tidning om vår klass, som vi arbetade med i veckor. Den hette Infrequent people och känslan när vi hade gett ut den och alla satt och läste den i skolan på rasten var helt fantastisk.

14. Att vara vegetarian går bra. Fast ibland äter jag fisk, det är främst när vi är på resande fot och det inte finns något vegetariskt alternativ. För tänk, så är det fortfarande ofta, att man räknar med att alla äter kött.

15. När jag cyklar hem från jobbet lyssnar jag ofta på min favoritpodd för tillfället: Invisibilia. Den är superintressant. Lyssna!

16. Jag gillar ljus som sprider väldoft. Men jag är för snål för att köpa de riktigt dyra fast de doftar godast.

17. När jag gick i sexan ville jag börja spela saxofon.

18. Jag blir hemskt rastlös av att prata i telefon. Det är sällan jag har ro att prata länge. Den jag pratar mest i telefon med är mamma. Vi ringer på facetime och pratar strunt flera gånger i veckan. Oftast avslutar vi samtalet när en av oss behöver gå på toa.

19. När jag var fjorton åkte Karin (Erlandsson) och jag tåg ner till Helsingfors för att delta i ett debattprogram om flyktingar. Talking Heads hette programmet, vi var där i egenskap av upprörda ungdomar. Nu i efterhand inser jag att jag visste väldigt lite om det som pågick, men mitt rättvisepatos var enormt. Fy vad jag var arg, och Karin också, vill jag minnas. Frågan handlade från början om en mycket orättvis utvisning av en familj från Kosvo. Vi demonstrerade också, både i Nykarleby och i Vasa (inte bara Karin och jag, utan många, jag tror hela högstadiet var engagerat). Samma känsla av litenhet, hopplöshet och helig vrede har jag idag över det som händer i Syrien och runt Medelhavet. Men idag kan jag informera mig bättre och jag kan göra mera. Så jag informerar mig bättre. Och jag gör mera.

20. För varje år som går blir jag mindre brydd av allt jag inte får gjort. Det går helt enkelt inte att hinna ikapp. Inte nånsin. Och den insikten gör mig till en lite mer avslappnad typ hela tiden. Det är rätt skönt, jag gillar den här utvecklingen. Om den fortsätter kommer jag att vara en mycket laid back (jag vet, jag har använt uttrycket redan en gång i den här listan, förlåt) tant när jag blir gammal. (Kanske så laid back att man får använda spade, dammsugare och St Berhardshund när man ska komma och hälsa på mig, för att alls hitta fram i bråtet.)

Mina skor

År 2003 köpte jag ett par nya skor på Wiklunds i Åbo. De var egentligen alldeles för dyra för min lilla studiebudget, men jag slog ändå till. De såg ut ungefär så här:

Jag frågade expediten som sålde dem åt mig om hon pratade svenska. Svaret var nej, och hon var så skamsen över detta att hon gav jättestor rabatt på skorna när jag skulle betala. Så stor att jag fortfarande idag hyser misstankar om att hon egentligen utnyttjade sin personalrabatt.

Och tro det eller ej: jag har fortfarande skorna i min ägo. Just nu är de på reparation till skomakaren eftersom hälsömmen har gått upp på den ena skon, men är det inte fantastiskt att de har hållit så här bra i tolv år? Att reparera dem kostar ungefär åtta euro, när jag hämtar dem om en stund kommer de antagligen att vara i toppskick. Det är rätt mycket billigare än ett par nya skor. De har vandrat med mig genom en massa skeden i livet, halva studietiden, hela småbarnstiden och hela mitt äktenskap.

Har du något gammalt och anrikt vardagsföremål i din ägo? Berätta.

(Fast inget går ju uppemot Cajs strumpor, så klart.)

Skärpning

Jag har blivit en så slapp bloggare. Jag censurerar mig hälften av tiden och andra hälften gör jag annat:

Jag skriver på min bok.
Jag viker tvätt.
Jag läser.
Jag tittar på Game of Thrones.
Jag funderar på flyktingkrisen.
Jag sitter på facebook.
Jag yogar eller cyklar eller promenerar.
Jag äter.
Jag sover.
Men.
Jag bloggar inte särskilt mycket.

Eftersom jag inte vill stänga ner min blogg (tro mig, jag har tänkt på det fler gånger än du kan räkna) bestämde jag mig för att skärpa mig. Jag ska försöka blogga varje dag resten av september månad. Och det här inlägget räknas inte ens. Utan jag ska skriva ett till ännu idag, det ska handla om mina skor. (Det kommer att bli så spännande för er! Superspännande!)