Här ligger jag och blöder

Jag lånade några ungdomsböcker sist jag var till bibban, bland annat Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, som jag tänkt läsa ett bra tag men inte bara kommit mig för att låna eller köpa.

Mitt omdöme: fantastisk! Verkligen en bok jag bara sögs in i och inte kunde lägga ifrån mig, jag sträckläste den från början till slut.

Så här står det om boken på Jennys hemsida:

Boken handlar om Maja som är sjutton år och går första året på gymnasiet. Det vore en underdrift att säga att Maja inte passar in. För Maja passar v e r k l i g e n inte in. Egentligen är hon inte särskilt missnöjd över det. Att gå runt med ett menlöst leende bara för att göra andra tillags ligger liksom inte för henne. När hon råkar såga av sig tummen under en skulpturlektion så att blodet sprutar över hela klassrummet tror somliga att hon gjort det med flit. För att hon inte kan “verbalisera sin ångest”. Maja detonerar nästan av indignation över misstankarna. För hon skulle aldrig göra något så vanvettigt som att lemlästa sig själv med flit. Och är det nåt hon kan göra med sin ångest så är det att verbalisera den. Varför koncentrerar sig alla alltid på helt fel saker? Och varför måste hennes pappa alltid dejta små imbecilla kulturoffer? Och varför ringer aldrig mamma?

Hett tips, alltså.

(ps. Så där i allmänhet tror jag vuxna läser alltför lite barn- och ungdomsböcker.)

Igelkottshjärna

Just nu är det bokmässa i Göteborg. Jag önskar att jag var där, för två år sedan gjorde jag premiär där och jag var verkligen i mitt esse. Strax därefter höll jag en månadslång bloggpaus när jag skrev första utkastet av min tredje bok som kommer från tryckeriet om ett par veckor. Skriven, redigerad, illustrerad, layoutad, tryckt och klar. Så länge tar det alltså ibland (ofta) för en barnbok att gå från idé till tryck. Två år.

Ibland känns det verkligen som om jag borde öva mig på att vara mindre splittrad. Just nu till exempel håller jag på att läsa fem böcker parallellt. Jag simultanskriver också fyra olika textprojekt. Fyra. Det är tre för mycket, det. Plus att jag kollar facebook och läser lite bloggar alltid när alla fyra texterna ger för mycket motstånd, samtidigt. Eller vad sjutton, det räcker med att en av dem inte flyter för att jag ska tänka "undrar om det hänt nåt på facebook de senaste två minuterna" och svischa över dit. Så dåligt! 

En sak som däremot är bra är att Edda och jag började gå till Rädda Barnens öppna förskola här i Mariehamn förra veckan, det är jätteroligt. Dels för att det finns riktigt trevliga föräldrar att hänga med, dels för att man får sjunga med barnen, vilket Edda älskar och dels för att allt är barnsäkert (i motsats till vårt hem som består av en massa dåliga arrangemang, bland annat en byrå med 60 smockfulla småpryls-lådor vilka Edda numera kan dra ut utan hjälp. Det är ingen slump att "nä" är ett av de ord hon använder mest just nu).

Och ja, jag är medveten om att det här inlägget är ett tydligt bevis på hur spretigt jag tänker. (Som bonus kan jag tillägga att jag medan jag skrivit det här både har hunnit utvärdera vår boendesituation, fundera på om jag skall skaffa lite lördagsgodis på väg hem från bibban, tänkt på en film vi tittade på igår och försökt ringa Caj för att kolla om maten är klar snart.)

Kroppen och världen

Ni vet hur det är (fast det hoppas jag i och för sig inte), man äter lite mer än man borde enligt de allmänt rådande idealen, ens kläder blir för små, man vacklar mellan att tappert lyfta hakan och försöka sticka hål på alla onödiga tankar om otillräckligt utseende samtidigt som man med ett hörn av tanken ändå är fullt upptagen med att planera en ny, hälsosammare livsstrategi... (numera hejdar jag mig så gott som alltid innan jag faktiskt försöker skrida till verket men det verkar nästan omöjligt att få bukt med de där tankarna om att man alltid kunde vara lite smalare och därmed lite snyggare, två saker som givetvis inte alls behöver ha med varandra att göra.)

Tur att det finns andra som kan se förbi dravlet. Ylva hade en jättesmart insikt som jag bad om lov att få dela med er här på min blogg. Jag citerar:

"Jag har inte kropp för att jag ska kontrollera den och forma den efter världens ideal och normer, jag har en kropp för att jag ska kunna finnas i världen tillsammans med andra och göra den till en trevligare plats att finnas på för alla.

Det är inte världen som ska förbättra min kropp, det är min kropp som ska förbättra världen."

There.

Skördefest

Festligheterna fortsätter, mitt liv är en enda karneval! Den här helgen är det skördefest på hela Åland. Det innebär att över 30 (tror jag) gårdar och företag öppnar sina dörrar för allmänheten. Man får köpa lokalproducerad mat eller färska råvaror och gårdsprodukter och på många av gårdarna har man ställt till med en massa roliga aktiviteter för både vuxna och barn. Vi åkte iväg tidigt på eftermiddagen och kom hem så sent att vi missat alla barnens sovtid. Men det var det värt. Det var folk på alla ställen, jag misstänker att hela Åland har varit på vift idag. Och nu förstår jag också varför så många har verkat ivriga inför skördefesten, det var både välarrangerat (fantastisk skyltning, bland annat) och trevligt.

Jag är överraskad över hur många bekanta och halvbekanta jag stötte på. Alltså inte för att jag inte förväntade mig att de jag känner skulle röra sig ute, utan snarare för att jag insåg att jag ju faktiskt har lärt känna en hel del människor här. Tiden har gått och allt är inte lika nytt och främmande som i början -hade detta evenemang gått av stapeln i juni hade jag knappast känt nån, nu stannade jag och pratade med minst tio sällskap. Så på ett sätt börjar det ju faktiskt kännas mer och mer som om vi bor här. Barnen träffade också flera klasskompisar som de lekte med. Hö- och halmhoppning fanns på alla de tre gårdar vi besökte och för en stund sedan fick jag en bild av en kompis som fotat våra barn när de hoppade i höet. Så här fint är det här på Åland, fortfarande (20° hela eftermiddagen, 16° klockan 20).

Gissa hur mycket hö vi hittade i kläderna när vi kom hem!

Höstfest

Ah, nu har jag fått vara på en snabbresa till Helsingfors. Att flyga gör onekligen att den här ön känns lite mindre perifer, men så där ur miljösynpunkt är väl nog båten att föredra. Nåja.

Det var superroligt! Först hade Joanna (min vän som utöver att vara trevlig och trofast också gör de fantastiska illustrationerna i Patrik-böckerna) och jag möte med vår redaktör Jonna på Schildts & Söderströms. Lukrativt och inspirerande!

Sedan råkade jag snubbla över (inte bokstavligen, hon var på benen hela tiden när vi möttes) min härliga släkting Lena på Akademen, vi gick på kaffe direkt, för det vill man om man får chansen. Efteråt smög jag mig in på toaletten, bytte om och försökte piffa upp frisyren och makeupen lite och sedan gick jag på fest. Tänk om man fick leva ett sådant här jetsetliv lite oftare. Och att man rör sig snabbt när man inte har tre minitanter i släptåg.

Jag fotograferade oregelbundet och oplanerat, en massa fina människor kom aldrig på bild men här är några av dem jag hängde med. Jag gillar verkligen att socialisera med hel- och halvbekanta (för att inte säga helt okända) på dessa tillställningar, det finns alltid massor att prata om. (Det finns också en möjlighet att jag på grund av mitt hemmamammande och mitt ensamma skrivande verkligen tar ut varenda liten sväng när jag har chansen.)

Jessica, Ida-Lina och Mia. Jag föredrar att tro att Ida-Lina hälsar.

Den sprudlande Tahvanainskan

Maria, hemlige Basse och Pia.

Mäster Taivassalo och jag efter ett antal ännu märkligare selfies

Min kära Joanna som ritar Patrik & co. Och jag ja.

Mina hotellföreståndare Ida-Lina och Janne

Jag somnade sent.

Idag: en galen fart. Jag vaknade av mig själv 06.20 (VEM gör sånt dagen efter en baluns? Jag tydligen) och steg upp, klädde på mig och promenerade till flygbussen, checkade in, åt en frukost-i-farten, flög hem, började läsa en fånig bok, blev hämtad av Caj, Lovis och Edda, skjutsade Lovis till skolan, gick med Edda på barnens sångstund, gjorde några jättetrevliga nya bekantskaper, hämtade Idun, promenerade hem, lade Edda, låg på soffan och kliade Idun på ryggen medan jag läste vidare i den där jättefåniga boken, var med om ett par oproduktiva timmar där jag inte har en aning om vad jag gjorde, vilade gjorde jag i alla fall inte fast jag ville, cyklade med barnen till bibban och lånade en 20, 30 böcker, cyklade till sjökvarteren på plåtbröd, åkte hem, nattade barnen, läste ut den där fåniga boken (varför satte jag en hel dag på den? Tur att jag har nya bibbaböcker att kasta mig över), började läsa en ny bok av Frida Nilsson för barnen, tog emot min hårt arbetande make som fått flexa väldigt mycket för att jag skulle kunna åka på fest, och här sitter vi nu och tänker inte gå och lägga oss fast vi borde eftersom man ju faktiskt måste göra något annat än bara susa förbi varandra. Så nu ska vi montera upp projektorn och se på något, tror jag.

Solen lyser ALLTID i Mariehamn när vi kommer hem nånstans ifrån. Också idag.

Kliande lungor och sånt

Jag har inte så mycket att tillägga, därav tystnaden. Barnen är sjuka i olika omgångar (inget jättefarligt, bara en skrällande och smärtsam hosta som är seg som årsgamla tuggummin). Jag har också en krypande förkylning i ansiktet och är lite rädd att den ska tillta, i morgon ska jag nämligen flyga (!) till Helsingfors i bokärenden. Och så är det förlagets höstfest, jag bestämde mig för att delta, det känns rätt och roligt. I övrigt skriver och korrekturläser jag så mycket jag bara hinner, mina arbetstider är minst sagt märkliga men ger resultat trots att det t.ex. i förrgår handlade om en halvtimme medan Lovis dansade och i går fyrtiofem minuter speedskrivning på bibban medan Lovis spelade fotboll...

Ja. Så där går mina dagar. Som ni ser: inte så mycket att tillägga.

Två fredagspunkter innan lunch

1. Jag gick in till frissan för att artigt fråga om mitt hår verkligen fått den färg det skulle ha eftersom det blivit jätteljust, jättefort istället för att behållas mörkbrunt. Jag kom ut två timmar senare med en ny, helt fantastisk färg (jag är så nöjd) och en massa lockar eftersom jag testade en ny locktång. Dessutom var jag flitig och jobbade faktiskt medan jag satt där i stolen. Tänkte att det verkligen inte är alla förunnat att kunna gå till frissan under arbetstid och faktiskt få något gjort. Jag redigerar alltså manus (Alberta Ensten och Uppfinnarkungen), det skall till tryck på måndag, så det börjar verkligen vara på slutrakan nu, vet inte hur många gånger jag har läst igenom det, men det är många och ALLTID hittar jag något jag vill ändra på. Men. Så skönt att vara effektiv och bli pillad i håret samtidigt.

2. Mitt pågående projekt gjorde att jag hittade denna fantastiskt informativa Wikipedia-artikel om avstavningar. Jag älskar sånt här. Regler. Så vet man precis hur det ska vara. Ah.

Mitt nya intresse

Jag upphör inte förvånas över alla gömda skrymslen i min själ.

Först vill jag klargöra en sak: jag har aldrig varit en stor hundvän. Detta beror främst på att jag blev jagad av en kompis hund när jag var barn, hunden ville bara leka, men leken gick ut på att jaga mig över hela huset och nafsa mig överallt. Jag var skräckslagen då och under många år efteråt. Men det är inte bara det, ofta tycker jag också att hundar är för håriga och slemmiga för att jag ska vilja gosa med dem. Jag skäms lite när jag säger sånt här, jag vet att det finns en risk för att jag förolämpar nån hundägares bästa vän. Det vill jag inte alls. Och det finns jättegulliga hundar som jag gillar. Men så där i allmänhet är jag inte en stor hundvän.
Nåja.

De senaste dagarna har jag emellertid skrattat allra mest åt olika hundrelaterade inlägg i min facebookfeed. Hundar som rutschar. Katter som beter sig som hundar. Hundar som stirrar ut i fjärran och säger något i stil med "What if I never find out who's a good boy?" (ja Minna, det var du som delade den bilden och den fick mig att frusta högt och se mönstret). En hund var utklädd så den såg ut som två hundar som bar ett paket mellan sig (den bilden resulterade i ett gapskratt som fick mig att vika mig dubbel och Cajs ögon att svämma över. Jag vet. Ingen är mer förvånad än jag.)

På riktigt. Vad har hänt? När har hundar blivit det roligaste som finns?

Loopar i mitt huvud

Vår vardagstillvaro går på som vanligt (mekaniskt: hämta och lämna barn, byta blöjor, jobba, skriva, hjälpa med läxor, städa, tvätta, laga mat, plocka i och ur diskmaskin osv.) men på ett mentalt plan tycker jag allt är så konstigt och märkligt. Var vill vi bo? Hur vill vi bo? Hur vill vi att våra vardagar ska se ut? Vad är viktigt? Om vi nån gång flyttar tillbaka till Jakobstad, kommer det att kännas som vanligt eller kommer det att kännas som att rycka upp rötterna igen? Om vi flyttar nån helt annanstans om några år, kommer barnen att få fel i huvu av att hela tiden bli uppslitna ur sitt sammanhang? Om vi köper ett hus på Åland snart, hur ska vi hitta ett sånt vi vill ha? (Det enda vi kommit fram till i nuläget är att vi helst vill bo i ett hus som är minst hundra år gammalt. Och det verkar nästan omöjligt att hitta här.) Hur ska vi kunna skiljas från Staffansnäs om den dagen kommer? Varför går det så otroligt mycket mer pengar åt när man jobbar än när man är hemma utan jobb (skillnaden är verkligen enorm, tycker jag, man hinner inte alls med de billigare lösningarna utan köper sig en enklare vardag, vilket man inte alls skulle behöva om man hade mer tid)? När ska vi hinna titta på film eller bara hänga och göra ingenting? Hur hinner folk träna, lyssna på podcasts, se på teveserier och städa sina hus OCH jobba heltid och varför hinner/orkar vi inte ens packa upp våra lådor och skaffa vettiga förvaringsmöbler? Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Sånt här går jag och tänker på om dagarna och kommer inte fram till några svar, och om jag mot förmodan gör det fortsätter jag ändå att ställa mig samma frågor gång på gång för att se om jag får ett mer tillfredsställande svar följande gång. En off-knapp till hjärnan skulle sitta fint. Går kanske att beställa på e-bay?

Dofter

På vägen hem från Sverigeresan åkte vi som sagt båt, och åker man båt i dryga två timmar tar man nästan varje gång en tur genom taxfreen, oavsett om man ska köpa nåt eller inte (jag köpte inget den här gången, inte ens godis, så mycket båt har jag åkt, ja).

Och så snubblade jag över den där parfymen som jag bytte till mig av min roomie Johanna när vi var tjugo år och bodde under takåsarna i Paris. Estee Lauders Pleasures. Jag sprutade en skvätt på min handled, sniffade lite och sögs tillbaka fjorton år i tiden, till min ungdom, till friheten och utlandet och baguetterna och kaffedofterna och alla fantastiska stunder jag delade med Johanna, Sara och Sara.

Och sen blev jag så nostalgisk plötsligt och kände mig så evigt gammal. Nu vet jag vad jag utbildade mig till, vad jag började jobba med, vem jag gifte mig med och hur många barn vi fick. Hittills, påpekar säkert någon. Och visst. Men då visste jag ingenting.

Missförstå mig inte, det är inte resultatet av tiden och valen jag sörjer -jag skulle välja precis likadant om jag levt livet en gång till och tycker verkligen från hjärteroten att jag fick det bästa av allt, men det är den där aningslösa förväntan, det där pirret i hela kroppen när man är så redo för allt, precis allt som världen har att erbjuda en och vadsomhelst kan hända, och inget har hänt, inget som ger en enda vink om vad som komma skall, som jag saknar. Den har ju sin charm den också, nämligen. Ovissheten.

Åh.

(Snälla, berätta också om era doftminnen. Vilka dofter triggar igång minnet hos er? Och hur känns det?)

Efterlysning!

Nån gång i somras fick jag ett samtal av en man som bad mig ringa honom om och när vi börjar vara beredda att sälja vårt hus. Vi har fortfarande inte bestämt oss för om vi ska sälja det eller fortsätta hyra ut det när de nuvarande hyresgästerna drar vidare i slutet av mars nästa år (eller om vi ska flytta tillbaka, det är fortfarande ett alternativ men kommer knappast att ske nästa vår). MEN JAG HITTAR INTE LAPPEN DÄR JAG SKREV NER KONTAKTUPPGIFTERNA NÅGONSTANS och jag tänker mig att de kan vara mycket bra att ha en vacker dag. Så, unge man, om du läser detta, kan du snälla skicka ett mail åt mig med ditt telefonnummer så jag får lägga in dig på listan över intresserade husköpare? Tack! (Andra som vill ha besked om försäljning när det nu än blir av kan också höra av sig, förstås)

engulapelsin(a)gmail.com är adressen.

Rutt tio och elva

När vi köpte husvagnen förra sommaren hade vi en plan: att åka på europaturné ända till sydligaste Holland för att hälsa på våra vänner Mikko och Penny som bodde där då. Vi skulle packa ihop och åka iväg direkt efter skolavslutningen och vara borta i flera veckor, hade vi tänkt. Men så fick Caj jobb och vi åkte visserligen iväg med husvagnen direkt efter skolavslutningen, men till Åland istället för Holland (de låter lite lika, i och för sig), och för två veckor sedan flyttade Mikko och Penny bort därifrån, så den planerade resan blev aldrig av.

Det fina är att Mikko, Penny, Alva och Nicola flyttade till Stockholm, vilket är supernära oss nu efter vår flytt! Så i helgen åkte vi dit på visit. De har hittat ett helt otroligt ställe att bo på, ute på en ö helt utan trafik och breda vägar. Det tar bara en kvart att ta sig in till centrala Stockholm (10 minuter med båt och 5 med tunnelbana, har jag för mig) men det är inte alls som att bo i en storstad. Om jag skulle bo i Stockholm skulle detta vara mitt idealalternativ. Så mysigt, så fint, så fridfullt och så lugnt. Och ändå så tillgängligt. Mycket inspirerande att se att man kan bo så där också i en storstad (om man jobbar superhårt med att hitta en bostad och har jättemycket tur, alltså, vilket M och P gjorde och hade).

Ännu mer än av den härliga nya boplatsen har vi förstås njutit av det fina sällskapet, alla roliga diskussioner, den goda maten och det fina vädret. Barnen har lekt nonstop (jag slutar aldrig förundras över barns förmåga att bli vänner på ett par minuter, vi kom fram på fredag kväll och nästan genast beslöt sig de tre äldsta barnen att sova tillsammans, vilket de gjorde båda nätterna. Trots att de senast träffats då de var bebisar. Gott sov de och roligt hade de.)

Vi börjar också känna oss ganska erfarna som båtresenärer: vi har sammanlagt åkt med färja (både Silja, Viking och Eckerölinjen) elva gånger i sommar. Och här kommer, hör och häpna, inte en utan TVÅ bilder. Det är extremt sällan jag kommer så långt att jag både fotar och lägger upp bilder på bloggen numera.  (Jag tror jag dånar av beundran inför min egen företagsamhet. Nu måste jag nog vila en vecka eller två)

Våra barn på väg till Tranholmen med båten Ballerina

Alla nio några minuter före vi skiljdes åt.

Skatteåterbäring

Caj: Tänk vad underligt att man blir så här glad över att få tillbaka sina egna pengar som staten har lånat av en helt gratis.

Rapport från helgen

Så där, nu har jag och Edda sovit på olika orter för första gången, i två hela (och två halva) nätter. Det gick bra, som önskat. Hon har betett sig ungefär som hon brukar och jag har betett mig ungefär som jag brukar när jag reser ensam, inklusive att jag kände mig allt annat än ensam. Redan på fredag träffade jag en massa människor, både planerat (Jenni och Jenny) och oplanerat (Heidi. Johanna, som jag hängde med på stan i flera timmar. Min gamla bekanta Tove och hennes kompis som råkade sitta på cafét jag kastade mig in i på morgonen när båten kom i hamn). Och sedan började helgens program.

Att börja på Litterärt skapande är helt klart ett av de smartare besluten i mitt liv. Jag gillar kursen så mycket. Jag trivs med gruppen, handledarna, allt är verkligen en hit. Jag lär mig så mycket och det är inspirerande att få ta del av de andras texter och tankar och dilemman. (Jag undrar också vad jag ska ta mig till sen när kursen är slut, i maj. Det kommer kännas så ensamt!). Alla som nån gång har funderat på att söka in: gör det! (Kommer ni inte in direkt: sök igen.) Det är en fantastisk kurs. Ja!! (Det där sista var alltså ett sätt att uppmärksamma att jag faktiskt håller med mig själv på den här punkten.)

Och nu, när september har tagit vid har jag tänkt inleda ett hälsosamt leverne där jag bland annat skall sova mycket, skriva mycket och ta många, långa promenader (jag gillar egentligen inte dylika, men om hösten är det ändå något ganska skönt med att vistas ute i skogen och här finns en massa härliga skogsvägar där jag kan komma fram med vagn och allt.) Jag hoppas jag lyckas med min föresats, just nu känner jag mig i alla fall inspirerad att befinna mig i någon form av psykiskt lugn, och njuta av det.