30 maj 2014
Coola killar
Härom dagen kom Lovis och Idun hem från en av sina kompisar och berättade att de hade lekt en jättekul lek. "Vi lekte coola killar", berättade de. "Vi rökte och snusade" (cigaretterna utgjordes av salta pinnar och snusdosorna var mariekex, snusprillor fick man genom att bryta små bitar och köra upp under överläppen). "Ja och så hade vi coola namn också", berättade de vidare. "Vad hette ni då?" "Jag hette Suomi", sa den ena. "Jag hette Ei och vår kompis hette Mitä", sa den andra. Hahaha. Jag tycker namnen är fenomenala. Suomi och Mitä. Det låter ju faktiskt jättetufft när man inte tänker på betydelsen.
29 maj 2014
Festen
Jag hade tänkt att vi skulle ordna en hejdundrande avskedsfest här hos oss innan vi åker. Hela tiden har tanken på en fest mumlat på i mitt bakhuvud, men nu, så där två dagar innan vi sticker iväg, inser jag att vi inte kommer hinna. Tiden är slut. Och vi har en hel del att städa ännu, husvagnen ska få ny golvmatta och reparerat elsystem, vi måste klippa vår enorma gräsmatta, förbereda oss för skolavslutningen, bära in en del möbler som ska vara här och så vidare.
Jag skulle verkligen ha gillat att ha en stor fest för alla som hade velat komma och är riktigt besviken över att det alltid är så mycket att göra när man flyttar.
Jag skulle verkligen ha gillat att ha en stor fest för alla som hade velat komma och är riktigt besviken över att det alltid är så mycket att göra när man flyttar.
28 maj 2014
Glas, glas, glas
Jag hinner inte med internet just nu, kan ni tro? Eller ja JUST NU hinner jag, en liten stund, men det är mest för att en av mina kompisar uttryckte ett starkt missnöje över att jag aldrig uppdaterar bloggen nuförtiden. (Hej hej Marcela!) (Min frånvaro har å andra sidan gjort att jag faktiskt har haft något att komma med när jag har träffat folk de senaste dagarna.)
Caj åkte ner i sällskap med vår vän Kitti (Lundagård-Ajas man, alltså) och vårt 19m3 stora flyttlass som nu är på plats (inklämt i ett rum i bostaden i väntan på att vi får flytta in, vilket sker senast 1.7 men antagligen runt midsommar). Vi har fått så otroligt mycket fin och värdefull hjälp i och med den här flytten, jag är alldeles rörd! Vi var en massa folk som packade i bilen i måndags på kvällen, lite på tio om jag minns rätt, och nu när jag har varit ensam med barnen har en massa andra vänner ryckt in och hjälpt till med skjutsande av barnen (jag är utan bil) och annat som blir onödigt bökigt när man är ensam med tre barn i ett hus utan den vanliga utrustningen. Alltså ÅH. Ni är så snälla och jag tycker så mycket om er. Tack!
Jag har mest packat, ordnat, putsat, städat de senaste dagarna och hängt med barnen. Om ni bara anade hur mycket smuts som dyker upp när inga saker är i vägen. Jag säger då det. Dessutom har jag insett hur otroligt mycket fönster vi har här i huset. Inte nog med våra vanliga fönster, nej, de är bara 15 till antalet... Så här:
Köksskåpen är av frostat glas, hyllorna är av glas, de stora matrumsskåpen är av frostat glas med glashyllor, alla dörrar i huset utom toalettdörrarna (fyra) har glas i sig, vi har två väggar som är byggda av gamla båthusfönster med 24 glasrutor i varje, i Lovis rum finns tre skåpdörrar med glas, vi har ett fönster ut från vår garderob mot trappan... ja, ni fattar galoppen. Glas överallt. Som ska putsas. Tur att det sällan behöver göras på en gång, som nu. Och faktiskt skulle jag välja att ha det precis så här om jag fick välja igen. Det är så ljust och fint här, och det skulle det antagligen inte vara om alla nämnda fönster var gjorda av hela träytor.
Caj åkte ner i sällskap med vår vän Kitti (Lundagård-Ajas man, alltså) och vårt 19m3 stora flyttlass som nu är på plats (inklämt i ett rum i bostaden i väntan på att vi får flytta in, vilket sker senast 1.7 men antagligen runt midsommar). Vi har fått så otroligt mycket fin och värdefull hjälp i och med den här flytten, jag är alldeles rörd! Vi var en massa folk som packade i bilen i måndags på kvällen, lite på tio om jag minns rätt, och nu när jag har varit ensam med barnen har en massa andra vänner ryckt in och hjälpt till med skjutsande av barnen (jag är utan bil) och annat som blir onödigt bökigt när man är ensam med tre barn i ett hus utan den vanliga utrustningen. Alltså ÅH. Ni är så snälla och jag tycker så mycket om er. Tack!
Jag har mest packat, ordnat, putsat, städat de senaste dagarna och hängt med barnen. Om ni bara anade hur mycket smuts som dyker upp när inga saker är i vägen. Jag säger då det. Dessutom har jag insett hur otroligt mycket fönster vi har här i huset. Inte nog med våra vanliga fönster, nej, de är bara 15 till antalet... Så här:
Köksskåpen är av frostat glas, hyllorna är av glas, de stora matrumsskåpen är av frostat glas med glashyllor, alla dörrar i huset utom toalettdörrarna (fyra) har glas i sig, vi har två väggar som är byggda av gamla båthusfönster med 24 glasrutor i varje, i Lovis rum finns tre skåpdörrar med glas, vi har ett fönster ut från vår garderob mot trappan... ja, ni fattar galoppen. Glas överallt. Som ska putsas. Tur att det sällan behöver göras på en gång, som nu. Och faktiskt skulle jag välja att ha det precis så här om jag fick välja igen. Det är så ljust och fint här, och det skulle det antagligen inte vara om alla nämnda fönster var gjorda av hela träytor.
23 maj 2014
Älskar och sörjer
Jag älskar att det är varmt och jag njuter av den ljumma vinden och av häggdoften och av naturen som exploderar ut i grönska och av alla våra träd på tomten. Och samtidigt sörjer jag att vi lämnar vårt paradis precis när det blir som bäst och flyttar in till en stad (vi passar bättre på landet tror jag). Och så sörjer jag att jag missar en massa ljuvliga ljusa varma timmar då jag kunde ligga i skuggan med en bok eftersom vi packarpackarpackar, det tar ju aldrig slut det här. (Fast idag har jag till min oerhörda mallighet organiserat och packat ner ALLT i barnens rum utom deras kläder. Och det vet kanske ni som har pysslande barn att är en megabedrift. Jag fyllde två stora sopsäckar med gammalt pyssel, hittade som sagt kopiösa mängder försvunna hårband, sorterade kritor, färgpennor, tuscher, papper, pysselböcker, pärlor i timmar och det känns så skönt att ha det här gjort.)
22 maj 2014
Varmt i hjärtat
Som ni förmodligen anat vid det här laget ska vi flytta till Mariehamn (jag tror inte att ni är dumma men det vore å andra sidan förmätet av mig att ta för givet att ni känner till alla detaljer om mitt liv).
Barnen kommer att börja i Ytternäs skola. Lovis i tvåan, antagligen i en klass som redan finns och som vi kommer att få besöka om ett par veckor, Idun i en alldeles ny etta som man inte kan besöka eftersom barnen i den klassen går i förskolan, och gör man som här i stan är gruppsammansättningen en annan nu än i höst. Min personliga plan var att Lovis kanske kan hälsa på i sin klass och Idun får träffa sin lärare när vi kommit till Åland (sommarlovet börjar en vecka senare där).
Men så i morse hörde Iduns blivande klasslärare av sig. Hon hade skrivit ett personligt välkomstmail riktat direkt till Idun, gjort en liten film där alla de blivande klasskompisarna vinkade till henne och bifogade också ett foto av sig själv så Idun skulle känna igen henne. Så otroligt snällt! Idun blev jätteglad, vi riktigt såg hur det pirrade i henne av iver. Nu har hon sett filmen många gånger. Och jag blev så rörd av omtanken.
Iduns skolstart kan ju inte bli annat än bra när hon får känna sig så välkommen och påtänkt redan innan vi ens har flyttat.
Barnen kommer att börja i Ytternäs skola. Lovis i tvåan, antagligen i en klass som redan finns och som vi kommer att få besöka om ett par veckor, Idun i en alldeles ny etta som man inte kan besöka eftersom barnen i den klassen går i förskolan, och gör man som här i stan är gruppsammansättningen en annan nu än i höst. Min personliga plan var att Lovis kanske kan hälsa på i sin klass och Idun får träffa sin lärare när vi kommit till Åland (sommarlovet börjar en vecka senare där).
Men så i morse hörde Iduns blivande klasslärare av sig. Hon hade skrivit ett personligt välkomstmail riktat direkt till Idun, gjort en liten film där alla de blivande klasskompisarna vinkade till henne och bifogade också ett foto av sig själv så Idun skulle känna igen henne. Så otroligt snällt! Idun blev jätteglad, vi riktigt såg hur det pirrade i henne av iver. Nu har hon sett filmen många gånger. Och jag blev så rörd av omtanken.
Iduns skolstart kan ju inte bli annat än bra när hon får känna sig så välkommen och påtänkt redan innan vi ens har flyttat.
20 maj 2014
Världens tystaste hej
Alltså nu ska jag INTE ropa hej för tidigt. Men. Hej. I alla fall. För plötsligt känns det som om det faktiskt går framåt med det här packandet, mitt i alla kalasförberedelser (som hittills mest har kretsat kring att reda upp i köket och försöka få undan udda saker från golvet så att det inte ska se alltför asigt ut här, ja och så har jag handlat chips och grillpinnar och frukt och ballonger också. Och present!). Och jättemånga skåp börjar vara tömda nu. Vi fortsätter slänga och ge bort grejer, vi har passerat tusenstrecket för flera dagar sedan och har fått upp en sån takt att mycket ryker utan att antecknas. Vi har fyra stora grejer kvar: köket, barnens rum, mitt arbetsrum och ett skjul på gården där allt i och för sig är ganska välorganiserat men som vi ändå behöver kolla igenom innan vi åker.
Det här blev verkligen inte särskilt intressant. Men kanske för mig sen om några år när jag undrar "vad gjorde jag 20.5 2014, riktigt?" och jag går tillbaka och tänker "åh, det var ju då vi hade mindre saker än någonsin förr, det var tider det."
Nu slår det mig förresten att det är exakt åtta år sedan Lordi vann melodifestivalen i kväll. Det glömmer jag aldrig eftersom jag födde Lovis några timmar senare. Och nu är hon snart åtta år, lång och gänglig och smart och ivrig och arg och envis och självsäker som få. Om jag får gissa tror jag rätt starkt på att hon kommer att bli chef av något slag när hon blir vuxen.
Det här blev verkligen inte särskilt intressant. Men kanske för mig sen om några år när jag undrar "vad gjorde jag 20.5 2014, riktigt?" och jag går tillbaka och tänker "åh, det var ju då vi hade mindre saker än någonsin förr, det var tider det."
Nu slår det mig förresten att det är exakt åtta år sedan Lordi vann melodifestivalen i kväll. Det glömmer jag aldrig eftersom jag födde Lovis några timmar senare. Och nu är hon snart åtta år, lång och gänglig och smart och ivrig och arg och envis och självsäker som få. Om jag får gissa tror jag rätt starkt på att hon kommer att bli chef av något slag när hon blir vuxen.
19 maj 2014
Ögonlopp
Mina ögon löper amok igen. De är röda, svidande, rinnande, kliande. Och sömnlösheten är tillbaka. Jag misstänker att de två fenomenen är relaterade. Och att allt detta i sin tur direkt har att göra med den förestående flytten.
Ju närmare avfärden vi kommer och ju fler flyttlådor vi packar, desto mer inser jag vad vi lämnar. Vad vi har byggt upp här de senaste sju åren, både i vårt kära hem och med alla fina människor vi känner här i staden och runtomkring. Det är så mycket gott här som vi åker bort från. Jag väljer att tro att det finns lika mycket trevliga människor också på andra ställen.
Tur att det inte är som förr i tiden när man flyttade till amirika för att aldrig komma tillbaka. Vi får ju faktiskt bo precis var vi vill i fortsättningen också. Kanske blir det Åland för resten av livet, kanske återvänder vi till Österbotten. Kanske flyttar vi till en liten liten by i Nordnorge eller en brusande asiatisk storstad. (Fast jag tror att de två sista alternativen är snäppet mer osannolika än de två första!)
Ju närmare avfärden vi kommer och ju fler flyttlådor vi packar, desto mer inser jag vad vi lämnar. Vad vi har byggt upp här de senaste sju åren, både i vårt kära hem och med alla fina människor vi känner här i staden och runtomkring. Det är så mycket gott här som vi åker bort från. Jag väljer att tro att det finns lika mycket trevliga människor också på andra ställen.
Tur att det inte är som förr i tiden när man flyttade till amirika för att aldrig komma tillbaka. Vi får ju faktiskt bo precis var vi vill i fortsättningen också. Kanske blir det Åland för resten av livet, kanske återvänder vi till Österbotten. Kanske flyttar vi till en liten liten by i Nordnorge eller en brusande asiatisk storstad. (Fast jag tror att de två sista alternativen är snäppet mer osannolika än de två första!)
18 maj 2014
Snudd på galenskap
Så att... ja. Just bjöd jag in 26 personer i två omgångar på Lovis åttaårskalas.
Det känns kanske inte helt rätt prioriterat att ställa till med två kalas veckan innan flyttlasset går. Det är ju inte som om vi saknar saker att göra från förr. Men Lovis måste nog få ha sina kalas (alla som minns barndomen vet att födelsedagskalas hör till det viktigaste i världen) och vi får helt enkelt ta ner lite på kraven. Inga kalaspåsar åt gästerna, till exempel. Och hela kompiskalaset får ske utomhus oberoende av väderlek. Trots att jag älskar kalasbak kör vi med glass och chips och popcorn den här gången. Och så får de leka. Så där som vi gjorde när vi var barn. Tio stickor på ett bräde, typ. Har ni tips på andra roliga lekar?
Det känns kanske inte helt rätt prioriterat att ställa till med två kalas veckan innan flyttlasset går. Det är ju inte som om vi saknar saker att göra från förr. Men Lovis måste nog få ha sina kalas (alla som minns barndomen vet att födelsedagskalas hör till det viktigaste i världen) och vi får helt enkelt ta ner lite på kraven. Inga kalaspåsar åt gästerna, till exempel. Och hela kompiskalaset får ske utomhus oberoende av väderlek. Trots att jag älskar kalasbak kör vi med glass och chips och popcorn den här gången. Och så får de leka. Så där som vi gjorde när vi var barn. Tio stickor på ett bräde, typ. Har ni tips på andra roliga lekar?
17 maj 2014
Tio dagar
Om tio dagar går flyttlasset till Åland. Vi andra följer efter lite senare, men grejerna åker då. Vilket betyder att VI MÅSTE HA PACKAT FÄRDIGT SNART.
Vi är inte riktigt färdiga än. (Jag får ett lätt hjärtflimmer varje gång jag börjar tänka på vad som är kvar att göra, vilket är ungefär varannan minut.)
Vi är inte riktigt färdiga än. (Jag får ett lätt hjärtflimmer varje gång jag börjar tänka på vad som är kvar att göra, vilket är ungefär varannan minut.)
Bakom mig ser det ut så här |
14 maj 2014
Så här gör vi
Tack för alla svar i inlägget här under. Det var intressant att läsa om hur ni gör.
Så här ser det ut hos oss. Barnen förväntas:
- städa sina egna rum en gång i veckan
- dammsuga sina egna rum när vi ber om det (händer väldigt sällan)
- hänga upp ytterkläder efter sig
- hjälpa till att duka på och av bordet när vi ber om det
- göra sallad när vi ber om det
- föra smutskläder till tvättkorgen
- bädda sängarna
- ta sina färdigt vikta kläder och lägga dem på rätt plats i skåpet
- städa efter sig om de leker nån annanstans i huset än i sina rum
Vårt problem är att vi fortfarande, efter många år, får tjata på dem om nästan alla sakerna på listan med vissa undantag. Och jag är SÅ trött på att tjata. Men nu när Caj börjar jobba och vi kommer att ha ännu mindre tid vill jag nog att de stora barnen hjälper till ytterligare. Jag har planer på väluttänkta scheman för vem som gör vad, när. Det är nog bra med rigorösa system så alla vet vad som förväntas av dem. Och ju mer jag tänker på det här börjar jag känna mig som en arbetsledare istället för en mamma.
I en av kommentarerna på föregående inlägg berättades det om ett belöningssystem och jag tror absolut att det kunde fungera... men samtidigt är jag tveksam till det som långsiktig lösning. Motivet för att barnen skall delta i sånt som hör till alla i en familj blir i så fall att få betalt, och jag tänker mig att man borde lära sig hjälpa till för att det är nödvändigt, för att man vill hjälpas åt med tråkigheter och inte för att man ska få pengar för det (i så fall kan ju barnen, om de är på det humöret, välja att inte ta pengarna och då går det inte alls att motivera dem till att hjälpa till eftersom deras "morot" har blivit ointressant).
Sen har jag fått en insikt om hur jag funkar som förälder: när jag är trött blir jag helt kompromisslös och går inte med på något extra alls. Jag har förstått att det ofta är tvärtom, att man inte orkar ta fajterna, men jag reagerar annorlunda och orkar inte med specialarrangemangen, så jag blir en totalvägrare av allt som kräver att jag ställer till med något extra för barnens lekar. Det här gör mig till en oerhört tråkig förälder. Usch.
Kan ni strunta i konflikter när ni är trötta eller blir ni envisare än vanligt?
Så här ser det ut hos oss. Barnen förväntas:
- städa sina egna rum en gång i veckan
- dammsuga sina egna rum när vi ber om det (händer väldigt sällan)
- hänga upp ytterkläder efter sig
- hjälpa till att duka på och av bordet när vi ber om det
- göra sallad när vi ber om det
- föra smutskläder till tvättkorgen
- bädda sängarna
- ta sina färdigt vikta kläder och lägga dem på rätt plats i skåpet
- städa efter sig om de leker nån annanstans i huset än i sina rum
Vårt problem är att vi fortfarande, efter många år, får tjata på dem om nästan alla sakerna på listan med vissa undantag. Och jag är SÅ trött på att tjata. Men nu när Caj börjar jobba och vi kommer att ha ännu mindre tid vill jag nog att de stora barnen hjälper till ytterligare. Jag har planer på väluttänkta scheman för vem som gör vad, när. Det är nog bra med rigorösa system så alla vet vad som förväntas av dem. Och ju mer jag tänker på det här börjar jag känna mig som en arbetsledare istället för en mamma.
I en av kommentarerna på föregående inlägg berättades det om ett belöningssystem och jag tror absolut att det kunde fungera... men samtidigt är jag tveksam till det som långsiktig lösning. Motivet för att barnen skall delta i sånt som hör till alla i en familj blir i så fall att få betalt, och jag tänker mig att man borde lära sig hjälpa till för att det är nödvändigt, för att man vill hjälpas åt med tråkigheter och inte för att man ska få pengar för det (i så fall kan ju barnen, om de är på det humöret, välja att inte ta pengarna och då går det inte alls att motivera dem till att hjälpa till eftersom deras "morot" har blivit ointressant).
Sen har jag fått en insikt om hur jag funkar som förälder: när jag är trött blir jag helt kompromisslös och går inte med på något extra alls. Jag har förstått att det ofta är tvärtom, att man inte orkar ta fajterna, men jag reagerar annorlunda och orkar inte med specialarrangemangen, så jag blir en totalvägrare av allt som kräver att jag ställer till med något extra för barnens lekar. Det här gör mig till en oerhört tråkig förälder. Usch.
Kan ni strunta i konflikter när ni är trötta eller blir ni envisare än vanligt?
12 maj 2014
En evighet som upprepar sig
Mina dagar går ut på det här: bära Edda, skriva text, radera text, packa, gräla med våra stora barn samt diskutera igenom grälen i efterhand (något de avskyr) för att reda ut vad som gick fel. Pust. Och allt det där vardagliga som inte tar slut ens fast vi är två som gör det: mat, tvätt (å nej, inser nu att jag igen har glömt att hänga en maskin som jag startade för ett par timmar sen) och disk.
Hinner inte tänka, orkar inte blogga. Mina dagar ser likadana ut, bortsett från lördagen som vi tillbringade i Vasa hos Jonas och Saija på middag. Syskon, kusiner, barn med sina kusiner och småkusiner och Saijas bröder och kusiner och eurovisionsomröstning och -tippning och absurda mängder godis och chips (alla tog med tillräckligt för ett helt kompani). Jag var vaken ända till klockan två (jag vet inte när det har hänt sist... däremot vaknar jag ju den tiden, nästan, ibland). (I övrigt har vår pakt att gå och lägga oss nio funkar rätt bra. Fast nu är jag på övertid! Måste gå!)
I alla fall har jag tänkt på en sak idag som jag vill fråga om:
Vad förväntar ni er att era barn ska göra i hushållet? Och hur gamla är de?
(Det kan hända att jag har ställt frågan förr, men här finns säkert nya läsare och de som varit med ett tag och eventuellt redan svarat på denna fråga kanske befinner sig i en ny sits nu) Varsågoda, kommentarsfältet är ert!
Hinner inte tänka, orkar inte blogga. Mina dagar ser likadana ut, bortsett från lördagen som vi tillbringade i Vasa hos Jonas och Saija på middag. Syskon, kusiner, barn med sina kusiner och småkusiner och Saijas bröder och kusiner och eurovisionsomröstning och -tippning och absurda mängder godis och chips (alla tog med tillräckligt för ett helt kompani). Jag var vaken ända till klockan två (jag vet inte när det har hänt sist... däremot vaknar jag ju den tiden, nästan, ibland). (I övrigt har vår pakt att gå och lägga oss nio funkar rätt bra. Fast nu är jag på övertid! Måste gå!)
I alla fall har jag tänkt på en sak idag som jag vill fråga om:
Vad förväntar ni er att era barn ska göra i hushållet? Och hur gamla är de?
(Det kan hända att jag har ställt frågan förr, men här finns säkert nya läsare och de som varit med ett tag och eventuellt redan svarat på denna fråga kanske befinner sig i en ny sits nu) Varsågoda, kommentarsfältet är ert!
9 maj 2014
Dålig rutin
Med tanke på att jag i skrivande stund har varit vaken i över två timmar här i mörkret var det ju tur att jag gick och lade mig tidigt igår kväll. Det här att vara vaken minst en timme per natt börjar höra till rutinen. En rutin jag hjärtans gärna skulle göra slut med när som helst.
Avskyr sömnlösheten. Hatar att vara konstant trött. Om det var en yttre orsak (tex Edda) som höll mig vaken skulle jag kunna hänga fast i hoppet om att det går över med tiden. Men när sömnlösheten kommer inifrån är det inte lika sannolikt att den ger med sig.
Avskyr sömnlösheten. Hatar att vara konstant trött. Om det var en yttre orsak (tex Edda) som höll mig vaken skulle jag kunna hänga fast i hoppet om att det går över med tiden. Men när sömnlösheten kommer inifrån är det inte lika sannolikt att den ger med sig.
8 maj 2014
Dagens upptäckt
... är att man kan köpa luktsalt på e-bay. Jag har alltid varit intresserad av att veta hur sånt fungerar. Om det till exempel kan rädda en från en förestående svimning, eller så. Jag tror inte att jag har svimmat så där spontant, nånsin. Men en dam i min ålder behöver nog förbereda sig på att vad som helst kan hända.
På tal om ålder: nu måste jag rusa, Caj och jag har en pakt att vi skall gå och lägga oss klockan nio i dag och i morgon för att orka med eurovisionen på lördag. Äldre småbarnsföräldrar som vi bör prioritera förnuftigt, som ni förstår. Godnatt!
På tal om ålder: nu måste jag rusa, Caj och jag har en pakt att vi skall gå och lägga oss klockan nio i dag och i morgon för att orka med eurovisionen på lördag. Äldre småbarnsföräldrar som vi bör prioritera förnuftigt, som ni förstår. Godnatt!
7 maj 2014
Jag borde lyssna på mer musik
Lovis och Idun går på truppgymnastik en gång i veckan. I kväll har det varit pampig vårfest med fina program och duktiga gymnaster och många hundra i publiken. JKG gör ett jättebra jobb här i Jakobstad. Eftersom Caj drog en klättringskurs samtidigt och jag gärna ville ha vuxet sällskap kom min pappa med som min wingman.
Bland annat den här dialogen utspelade sig mellan mig och min far.
Pappa: Vem är det som sjunger den här låten nu igen?
Jag: Ellie Goulding.
Pappa: Är det inte Laleh?
Det är klart han hade rätt.
Jag är väldigt imponerad av honom.
Jag är väldigt o-imponerad av mig själv.
Nu skall jag gå och plugga Spotify.
Hejdå.
Bland annat den här dialogen utspelade sig mellan mig och min far.
Pappa: Vem är det som sjunger den här låten nu igen?
Jag: Ellie Goulding.
Pappa: Är det inte Laleh?
Det är klart han hade rätt.
Jag är väldigt imponerad av honom.
Jag är väldigt o-imponerad av mig själv.
Nu skall jag gå och plugga Spotify.
Hejdå.
Ställtid
För många år sedan läste jag Tio tankar av tid av Bodil Jönsson. I den stod det om hur viktigt det är med ställtid, alltså den där tiden då man verkligen inte jobbar på det man har tänkt göra utan istället sysselsätter sig med annat i väntan på att komma igång (så där fritt tolkat). Hon kallade det för ställtid och berättade att den tiden är helt nödvändigt för att förbereda tankarna och annat på att göra det där som man egentligen planerat åstadkomma.
Jag behöver tydligen en massa ställtid för att skriva. Min plan är varje dag att börja skriva klockan 10. Men ofta tar det en timme eller mer innan jag faktiskt börjar. Innan det kollar jag olika bloggar, ser på youtubeklipp och har dåligt samvete för att jag inte tar mig i kragen. Men sen, vet ni. När jag har fått göra lite annat och slutligen inte täcks sitta och förhala mitt skrivande, då kommer jag nästan alltid igång. Och det går mycket bättre än de dagar då jag tvingar mig börja direkt. Så något händer nog där under ställtiden, vill jag påstå.
Sen läste jag häromdagen nånting i stil med "det du gör medan du skjuter upp ditt arbete är det du egentligen borde jobba med."Det har jag svårare att tro på. I så fall skulle nog enormt många av oss vara professionella facebookare och slösurfare vid det här laget.
Jag behöver tydligen en massa ställtid för att skriva. Min plan är varje dag att börja skriva klockan 10. Men ofta tar det en timme eller mer innan jag faktiskt börjar. Innan det kollar jag olika bloggar, ser på youtubeklipp och har dåligt samvete för att jag inte tar mig i kragen. Men sen, vet ni. När jag har fått göra lite annat och slutligen inte täcks sitta och förhala mitt skrivande, då kommer jag nästan alltid igång. Och det går mycket bättre än de dagar då jag tvingar mig börja direkt. Så något händer nog där under ställtiden, vill jag påstå.
Sen läste jag häromdagen nånting i stil med "det du gör medan du skjuter upp ditt arbete är det du egentligen borde jobba med."Det har jag svårare att tro på. I så fall skulle nog enormt många av oss vara professionella facebookare och slösurfare vid det här laget.
3 maj 2014
Sakerna
Jag är lite kluven när det gäller att äga saker. Eftersom vi ägnar rätt mycket tid åt att packa just nu (okej, rätt mycket är väldigt relativt, men eftersom en stor del av min tankeverksamhet cirklar kring packande och organiserande av ägodelar just nu, så det känns som en heltidssyssla) inser jag gång på gång hur mycket grejer vi har. En hel del saker (främst möbler) kommer vi att lämna kvar i huset eftersom vi hyr ut det möblerat och har fått lov att förvara icke nödvändigt lösöre på vinden, i Iduns rum. Det jag undrar är hur nödvändiga de här sakerna kommer kännas när vi varit utan dem ett år. Många av ägodelarna har vi inte ens ägnat en tanke de senaste åren, ändå är det sådant vi inte riktigt kan göra oss av med av olika orsaker.
Å ena sidan tycker jag tanken på att inte äga nästan något alls känns lockande och befriande. Som jag har nämnt många gånger älskar jag att göra mig av med saker vi inte använder. Rensa bort onödigheter.
Å andra sidan gillar jag att vara utrustad med rätt utrustning för rätt ändamål, t.ex. pysselmaterial att dra fram när andan faller på (ull i olika färger, kartong, lim, tejp, läderbitar, vad som helst som kan behövas så där kvällen innan en födelsedag då jag behöver sy en käpphäst eller så), en ordentlig matberedare (vi köpte en ny idag eftersom vår gamla hade gått sönder, det kändes helt fel att införskaffa något nytt mitt i allt rensande samtidigt som jag är väldigt förtjust i att kunna finriva stora mängder grejer snabbt), en printer, handböcker i olika saker och så vidare.
Det är bara att fortsätta rensa och välja och välja bort. Jag ser fram emot dagen när vi MÅSTE sätta oss i flyttbilen och åka, för senast då kommer det här Sisyfos-projektet att vara klart. Det måste det ju vara. Jag ser också fram emot en helt vanlig vardag igen, för just nu är vårt liv inte normalt och det kommer det inte att vara förrän vi har kommit i ordning i vårt nya hem.
(Det sista påminner mig om att jag skickade ett sms till våra förmodade hyresvärdar under påsken och jag har fortfarande inte fått svar. Gulp. Tänk om något har hänt så vi inte får hyra! Fast i så fall tror jag nog vi hittar något annat. Saker tenderar lösa sig på något sätt.)
Å ena sidan tycker jag tanken på att inte äga nästan något alls känns lockande och befriande. Som jag har nämnt många gånger älskar jag att göra mig av med saker vi inte använder. Rensa bort onödigheter.
Å andra sidan gillar jag att vara utrustad med rätt utrustning för rätt ändamål, t.ex. pysselmaterial att dra fram när andan faller på (ull i olika färger, kartong, lim, tejp, läderbitar, vad som helst som kan behövas så där kvällen innan en födelsedag då jag behöver sy en käpphäst eller så), en ordentlig matberedare (vi köpte en ny idag eftersom vår gamla hade gått sönder, det kändes helt fel att införskaffa något nytt mitt i allt rensande samtidigt som jag är väldigt förtjust i att kunna finriva stora mängder grejer snabbt), en printer, handböcker i olika saker och så vidare.
Det är bara att fortsätta rensa och välja och välja bort. Jag ser fram emot dagen när vi MÅSTE sätta oss i flyttbilen och åka, för senast då kommer det här Sisyfos-projektet att vara klart. Det måste det ju vara. Jag ser också fram emot en helt vanlig vardag igen, för just nu är vårt liv inte normalt och det kommer det inte att vara förrän vi har kommit i ordning i vårt nya hem.
(Det sista påminner mig om att jag skickade ett sms till våra förmodade hyresvärdar under påsken och jag har fortfarande inte fått svar. Gulp. Tänk om något har hänt så vi inte får hyra! Fast i så fall tror jag nog vi hittar något annat. Saker tenderar lösa sig på något sätt.)
Husmorstipset*
Här kommer ett tips om du har rethosta som håller dig vaken om nätterna. Hacka en lök och stoppa in i en strumpa eller på ett fat nära huvudändan av sängen. Du slutar hosta.
Okej, många kände säkert till tipset redan. Men för er som inte gör det: det funkar faktiskt superbra. Den enda nackdelen är att jag, varje gång jag vaknar till, undrar varför jag luktar så hiskeligt mycket svett. Jag gillar känslan av fräschör som infinner sig när jag inser att det inte är jag, det är löken.)
* Nu blev jag plötsligt osäker: kanske det är politiskt inkorrekt att prata om husmorstips? Å andra sidan är jag väl en husmor och det här är mitt tips. There.
Okej, många kände säkert till tipset redan. Men för er som inte gör det: det funkar faktiskt superbra. Den enda nackdelen är att jag, varje gång jag vaknar till, undrar varför jag luktar så hiskeligt mycket svett. Jag gillar känslan av fräschör som infinner sig när jag inser att det inte är jag, det är löken.)
* Nu blev jag plötsligt osäker: kanske det är politiskt inkorrekt att prata om husmorstips? Å andra sidan är jag väl en husmor och det här är mitt tips. There.
1 maj 2014
Det bästa ordet
Idun kom hem från grannen idag och berättade ivrigt att hon fått äta struvor. Fast hon kallade det inte struvor. "Alltså vi fick sådana där... SLINGERBIFFAR, de var jättegoda!"
Slingerbiffar. Ett av de snyggaste orden nånsin.
Slingerbiffar. Ett av de snyggaste orden nånsin.