Klaffar

Det mesta börjar falla på plats nu, så här en månad innan vi flyttar. Alla våra hönor (utom tre som ska ingå i hyresförmånerna och en som vi kanske ska äta upp) är sålda. Vi har hittat en bostad i Mariehamn (fast vi har inget kontrakt ännu), ett litet tvåvåningshus med utomhuspool en halv kilometer från centrum, nära en lågstadieskola som lär ha ett fantastiskt skolbibliotek. Och i dag har vi kommit överens om detaljerna kring hyreskontraktet med våra hyresgäster. Det enda som är lite oklart är HUR vi ska få ner alla saker till Åland. (Har nån en släpvagn att hyra ut några dagar, måntro? Eller tips på andra alternativ?)

Jag måste verkligen berömma internet, det är tack vare sociala medier (och främst alla snälla människor) som detta har ordnat sig så bra. Allt har bara löst sig på fantastiska sätt. Tänk så fint.

Det är bara det här packandet kvar nu då. Efter första maj börjar vi på allvar, har jag tänkt. Boklådorna har jag redan packat om en gång. Haha. De kommer förmodligen förbli de mest omsorgsfullt packade lådorna under hela den här flytten.

sommartider

Eftersom jag sitter och jobbar på bibban och eftersom jag har störts av en högljudd typ som verkligen inte tar hänsyn till de övriga biblioteksbesökarna grävde jag fram ett par öronproppar ur min väska.

Epic fail.

Jag sover alltid med öronproppar. Min kropp uppfattar därför insättning av öronproppar som en signal för att det är natt och dags för sömn. Resultatet är alltså att jag sitter här på bibban med hängande ögonlock, en hjärna som gröt och noll idéer i skallen. Eller jo en: att cykla hem och ta en tupplur.

Zzzz...

Yoga

Eftersom många av mina positioner i livet är ganska statiska (när jag går med Edda i famnen, när jag sitter framför datorn och när jag ligger och läser, bara för att ge några exempel) försöker jag göra lite youtube-yoga varje dag. Min kropp blir stretchad i alla riktningar och blodcirkulationen kommer igång. Jag lyckas inte varje dag, men sisådär fem dagar av sju kör jag ett pass på minst 15 minuter. Det är lagom för att det inte ska bli så oöverkomligt att jag ger upp.

Det här är min favoritvideo.


Nu har jag dock kört igenom den så många gånger att jag inte längre behöver fundera på vad jag skall göra, vilket medför att jag tänker på allt möjligt annat istället för att fokusera. Inte alltid så bra kanske. Men videon är bra och lagom. Jag rekommenderar den!

Adjö böcker

I går packade jag sex lådor böcker. En hel del har vi sålt på loppis, ännu en del åker till missionsstugan snart men resten tar vi med oss. Och nu måste vi leva ned en så här tom (eller ja, ännu tommare, lådorna tog slut innan böckerna gjorde det) bokhylla tills vi får flytta in i nästa bostad.
Goodbye
Goodbye
Goodbye

Kill your darlings

Det är inte klokt så mycket jag får gjort när jag jobbar på bibban. I dag återgick jag till att skriva vidare på den tredje boken om Pensionärsmakten. Mest planerade jag, ett eller två kapitel fick jag också till men i morgon kommer jag radera en massa som inte längre passar in i min plan.

En karaktär jag tyvärr kommer att slopa är min kära Elon Musk (klicka på länken och läs om min iver när jag kom i kontakt med honom första gången). Bland annat det här textavsnittet kommer ryka (jag bytte ut namnet Elon Musk mot Egon Must, bara för att ingen skulle känna sig utpekad. Allra minst Elon själv.)

Den nya läraren är både ung, snygg och tuff. Han bär pilotglasögon och är solbränd. Han är ljusår från de andra lärarna som mest av allt ser ut som någons föräldrar.

– Egon kommer att fungera som fyrans klasslärare nu medan Per-Erik är pappaledig, strålar rektorn och det börjar pirra i magen på alla fyror samtidigt.

Egon tar över mikrofonen.

– Hello everybody, ropar han. Jag har jobbat som pilot, detektiv och mästerkock. Men sen insåg jag att det är barnen som är framtiden. Jag älskar verkligen barn. Jag är så glad över att vara här. Det känns som att komma hem!

Patricia och Nilla kvider till. Vilken skön typ! Man vill genast bli ett av de där barnen som han tycker om.

Nu tar Egon fram en påse karameller ur fickan. Han kastar ut hela nävar över skolbarnen. Alla jublar. De är som förhäxade av den nya läraren, till och med rektorn skrattar förtjust och proppar munnen full med snask. Men Irene fnyser till. Hon vägrar låta sig mutas med sötsaker.

– Han är säkert lika jobbig som alla andra, viskar hon till Nilla, som inte lyssnar. 

– Han ger helt säkert en massa läxor och blir sur om man kommer för sent.

Nej, hon är inte ett dugg imponerad. Antagligen eftersom hon, i motsats till resten av eleverna, känner igen en skurk när hon ser en.

Klipp, klipp så åker han iväg. Allt får inte plats, helt enkelt. Kanske han får återkomma i en senare berättelse och i en ny form. Men här på bloggen fick han i alla fall en liten ruta för sig själv. När han nu så fräckt kommer kickas ut i papperskorgen i morgon.

Var börjar man?

Jag hade på något sätt siktat in mig på det som sker efter påsken. Efter påsk ska vi börja packa, sa jag. Och nu är vi här. Postpåsken har anlänt. Caj hämtade lådor från butiken. Det borde bara vara att börja.

Men i vilken ände? Vi bor ju fortfarande här i en månad till och det är svårt att förutse vilka saker vi kommer behöva ännu. Det här är mycket svårare än jag föreställt mig.

Vi håller i och för sig, som jag eventuellt har nämnt i förbifarten nån gång (hö hö), på att rensa och göra oss av med saker vi inte behöver. Det är en början. Men hur länge tar det sedan att flytta, så där på riktigt? Hur många dagar behöver man reservera för att packa ihop, tja, ett helt liv?

När jag bodde i Åbo flyttade jag ofta. Det tog en dag, inklusive packandet. (Eller kommer jag ihåg fel? Det tror jag inte) Jag blev en flyttexpert som hastigt och lustigt kunde packa ihop mitt bohag, flytta det, packa upp.

Men det är så annorlunda nu när vi är en hel familj.

Ha ni några jättebra flyttips? Ge mig dem! Please!

Rycket

Ni vet hur man ibland går omkring i flera dagar och tänker på saker man borde göra. Jag vet i alla fall vad jag pratar om, mitt liv går till största delen ut på att göra upp planer i huvudet och... ja, skjuta upp dem. Dag efter dag.

I dag fick jag i alla fall ett ryck. Jag rensade igenom alla mina gamla inredningstidningar och förde största delen till loppis (missionsstugan, ifall nån vill veta). Tidningarna åkte iväg i sällskap med en massa andra grejer, sammanlagt 120 stycken (vi är uppe i över 700 grejer nu, om nån är intresserad). Jag stoppade äntligen in barnens ursmutsiga vinterkläder i tvättmaskinen. Och så ringde jag vår blivande hyresvärd i Mariehamn och sa att vi gärna flyttar in så fort huset blir ledigt (torde bli runt midsommar så där). Kaboom, så är en massa saker avverkade.

Och vilket väder vi har! Vi drack kaffe och saft och åt muffins i solen tillsammans med Cajs ena bror med familj som tillbringat påsken i trakten. Helt ljuvligt med sol och sjutton grader eller vad det nu är. Och Edda har suttit i sin vagn en lång stund och pratat med hönsen (en av hennes och Cajs vardagligen återkommande programpunkter medan stora barnen är i skolan och jag skriver).

Bok nummer tre!

I går hade jag för ovanlighetens skull TRE möten. Under det första fick jag kika på mitt nästa bokkontrakt och komma med ändringsförslag till det. Dessutom fick jag veta att jag inte behöver göra nåt mer åt manuset. ALLS! Det är färdigt! Tjohoo! Mitt senaste titelförslag verkar också gå igenom och boken kommer ut lagom till Helsingfors bokmässa i oktober.

Tänk det!

Påskpynt

När jag nattar Edda brukar jag ofta spela wordfeud, gå igenom min instagramfeed och läsa bloggar. På instagram för några minuter sedan såg jag målade ägg (!) videkissor (!) och påskhäxor (!), vilket fick mig att inse ingen i familjen, varken jag eller nån annan en enda gång har kommit på att påskpynta i år. Konstigt. Jo jag vet att jag hinner pynta ännu. Men jag tror inte jag vill. Det känns bra så här också.

Den enda påsktanken som sprang genom min skalle igår just innan jag skulle somna var den här: i morgon är det långfredag. Jag ska inte göra ett enda dugg.

Nu när dagen nästan är slut kan jag meddela:
Det gick bra!

The Organic Pharmacy

Idag när jag stack mig in till Cosmetique här i Jakobstad för att fråga Mia om lite tips mot den röda, kliande huden runt mina ögon (jag var säker på att jag bloggat om mina problem men insåg just att jag nog bara har beklagat mig på Facebook). Där fick jag veta mera om deras nya hudvårdsserie från The Organic Pharmacy. Vi har redan tidigare diskuterat ett bloggsamarbete och nu fick jag en lång pratstund och en del produkter att bekanta mig med närmare. Nu ska här testas! Edda ska också prova på en del produkter, bland annat en blöjsalva som doftar gott och verkar superdryg.

Jag har alltså lidit av svidande ögonvrår en längre tid, särskilt mitt vänstra öga har bråkat. Jag tror det beror på att jag har läst för mycket är trött, och eftersom mina ögon rinner när jag är trött har tårarna irriterat huden så mycket runt ögonen att röda eksem har uppstått. Ju tröttare jag är, desto ondare gör det. Nu har jag i alla fall fått eventuell hjälp.

Räddaren i nöden? Det får tiden utvisa.

 Jag är mycket förväntansfull och är redan övertygad om att jag kommer se trettio år yngre ut i morgon bitti. Så här.

Jag har tre möten inbokade i morgon, gissa hur förvånade de kommer bli över min ungdomliga uppenbarelse och min fräscha ögonhy! Härliga saker!

Ni som har läst här ett tag vet om att jag har en tilltro till ekologisk hudvård, så det känns jätteroligt med det här samarbetet. Jag återkommer med vidare rapporter!

Mina dagar, numera

Jag skriver konstiga, lösryckta romanscener i lugnet på bibban. Lunchar med mommo (idag) och fammo (på onsdag). Anmäler barn till simskola. I Mariehamn. Gissar hejvilt på var, cirka, vi kommer bo i sommar. Korresponderar med potentiella hyresgäster. Fortsätter gå igenom bortglömda hörn av huset. Inser att vi kanske blir tvungna att bo i husvagn i flera veckor (våra mest troliga hyresgäster flyttar in 1.6 medan vår mest troliga bostad på Åland blir ledig först kring midsommar. Jag visste väl att det var bra att skaffa husvagn!).

Idag hade vi en annan potentiell hyresfamilj på besök, som egentligen letar efter ett hus att köpa, men kom och kollade läget (det kan ju faktiskt hända att vi säljer sen). De var så trevliga, de stannade i flera timmar och till sist kändes det riktigt sorgligt att flytta bort från Jakobstad, när det nu bor så väldigt trevliga människor här. (Fast jag vet att det finns trevligt folk på Åland också. Jag känner flera!)

Och vinnarna är...

Eftersom ni var så jätteflitiga med att dela inlägget (tack igen!) OCH att kommentera så har jag bestämt mig för att dra två vinnare!


Facebookdelarpriset går till...

Heidi Storbacka

Och kommentatorspriset går till...

min kusin Emma K (vilket är extrakul i just det här lotteriet eftersom hon och hennes familj bor på Åland hela somrarna!)

Grattis grattis grattis! Era vinster kommer på posten!

Tio månader, två besvär

Eddas två bekymmer:

1. hon fastnar med ena handen mellan toalettringen och locket. (Det har hänt två gånger idag redan.)
2. hon fastnar med ena handen under locket till printern. (Det har bara hänt en gång idag. Hittills.)

Om du känner att du har jättestora problem...

...då kan det kanske vara en idé att titta på det här. Våra problem är alltid mindre än vi själva. Och vi är inte särskilt stora, så där kosmiskt sett.

(Jonas och Saija var här i helgen och Jonas och jag höll på att fnissa ihjäl oss åt sättet infon i den där videon presenteras. Jag har på känn att våra övriga syskon Maria och Jakob också tycker det här är jättekul. Smackandet! Grafiken! bland annat.)

Rensrapport

Vi börjar närma oss 10% av vårt mål. Vi har alltså sorterat bort kring 500 saker i dagsläget. Det är fortfarande alltför lätt och fortfarande märks det väldigt lite.

Just nu har vi ett loppisbord. Det går ganska bra. Men det är underligt, för egentligen är det ju inte som om vi skulle sakna varken sakerna eller pengarna om vi bara gav bort alla grejer (i motsats till bara det mesta) Ändå känns det som om vi verkligen vill sälja en del saker bara av princip, fast det kostar, fast det är rätt jobbigt med det där loppisbordet och fast det som sagt skulle vara mycket enklare att bara ge allt till välgörenhet.

Å andra sidan, nog kommer vi dit än. Om en vecka för vi säkert resten av alla sakerna till Åldringsvännerna eller till Missionsstugan.


Är det förresten nån annan som håller på att rensa?

(Är det förresten nån annan som tycker det är en sjuk verklighet vi lever i där vi organiserat måste göra oss av med saker för att vi annars nästan drunknar i dem?)

Ett kärleksbrev

Jag går omkring och är lite nyförälskad. Det brukar man ju bli på våren. Den här våren riktar sig mina stormande känslor mot biblioteken. Alltså. Åh. (Föreställ er en djup suck, samt hjärtan som virvlar runt mina tinningar.)

Den här veckan har jag gått till bibban för att jobba. Där är lugnt och tyst. Där finns bekväma fåtöljer och en kaffeautomat (med kakao!) Och jag kan inte sluta förundras (det har jag i och för sig alltid gjort, men mina känslor har verkligen blossat upp nu) över den service som finns där. Böcker, hur många som helst, bara att låna och läsa. Arbetsplatser, internet och information, bara att ta för sig. Och bibliotekarierna, vars expertis jag i och för sig inte har behövt just nu, men jag vet ju precis hur bra hjälp jag skulle få om jag undrade över något. Allt de inte vet tar de reda på eller hjälper mig en ta reda på. Och allt det här är gratis. Jag tycker det är så otroligt otroligt fantastiskt.

När jag bodde i Paris var det enda stora biblioteket jag letade upp avigftsbelagt. Det andra var ett nordiskt bibliotek som man fick låna gratis ifrån men alla böcker måste beställas, vilket gjorde att jag inte kunde botanisera i deras utbud utan jag måste veta exakt vad jag ville läsa och hoppas på att det fanns tillgängligt. Nu säger jag inte att det är så här alltid i Frankrike, bristen på Malin-anpassade bibliotek kan helt enkelt ha berott på att jag var dålig på att söka. (När jag tänker efter borde jag ju ha bett om hjälp av en bibliotekarie på förhand för att hitta rätt.)

Jag älskar finländska bibliotek. (Mariehamns bibliotek är till all lycka superbra -jag har varit där flera gånger. Nu kan jag säkert sitta där och skriva istället för i Jakobstads fenomenala bibba.)

Jag vill ropa:

Tack till alla som delat mitt blogginlägg!

Ni är så oerhört hjälpsamma!

Vi har redan fått några erbjudanden både av folk som är intresserade av att hyra av oss och hyra åt oss och om ställen vi kan hitta bostäder på (fast inget är fastslaget, keep them förslags coming) Och jag är berörd över att ni så osjälviskt sätter tid på att kontakta vänner med potentiella kontakter å våra vägnar. Dessutom är ni så peppande och uppmuntrande, det är ju helt fantastiskt! Ni är världens bästa!

(Den som hävdar att det går utför med mänskligheten har FEL, åtminstone gäller det inte för er som läser den här bloggen.)

Känslor och sånt

Ja, det är ju inte helt okomplicerat och ensidigt lätt och enkelt att flytta. I nuläget bekymrar jag mig för dessa saker:

1. Det känns sorgligt att lämna alla släktingar och vänner och allt fint som vi har byggt upp här under de åtta år vi bott i Österbotten. Vi har ju trivts så himla bra.
(Trösttanke 1: vi kommer säkert att träffa en massa intressanta nya människor på Åland. Bara vi ger det lite tid. Dessutom bor både min kusin Emma med familj där hela sommaren och min barndomsvän Karin med familj året runt. Plus många andra bekanta. Fler än jag insett faktiskt, jag tror jag kan komma på tio på raken.)
(Trösttanke 2: om vi aldrig börjar trivas på Åland går det ju faktiskt att flytta tillbaka. Och om vi trivs jättebra vill vi kanske inte tillbaka.)

2. Det känns tungt att flytta till en hyresbostad som förmodligen både är mindre och sämre än den här. Och hur vill vi bo? På landet i ett egnahemshus (kanske ensligt, men med mycket utrymme) eller i en lägenhet i stan (större chans att delta i olika aktiviteter och evenemang samt större chans för barnen att ta sig runt själva men där har vi inte råd att bo särskilt stort, och vi är ju som sagt rätt många numera.)
(Trösttanke 1: Det blir spännande att se våra grejer i ett annat sammanhang. Och att inreda, om jag orkar. Att bygga upp något nytt igen är inspirerande på ett sätt. Särskilt när vi bara tar med oss det mest nödvändiga)
(Trösttanke 2: vi behöver inte ha det yttersta ansvaret för att allt ska fungera i ett hyreshus på samma sätt som i ett eget hus. Kanske det känns skönt? Minns inte.)

3. Att packa ihop allt och organisera allting. Pust och puh. Nog går det förstås sen när man kommer igång, men jag förstår att en flytt kan vara lika påfrestande som t.ex. död eller skilsmässa (jag läste "en undersökning" om saken för kanske tio år sedan. Jättesäker källa här)
(Trösttanke: Tänk att ha gått igenom alla grejer och att ha gjort sig av med allt vi inte vill ha. Känslan av frihet och avskalning. Den får bli min målbild.)

VI SKA FLYTTA TILL ÅLAND!

Här kommer dagens bomb-besked: Caj ska börja jobba på Åland och vi kommer att flytta om en dryg månad. Väldigt omtumlande och spännande. Nu behöver vi hjälp med två saker:

1. Vi ska hyra ut vårt hus. Ett halvt år till en början och därefter kanske vi säljer. Bilder på vårt hem finns här och här. Vi har en stor gård med odlingspallar, brunn, växthus, hönshus, jordgubbsland och bärbuskar. På husets nordvästra sida finns en terrass med kvällssol, vi har jättetrevliga grannar och bara 2,5 kilometer till torget (det är cykelväg nästan hela vägen bortsett från de första 150 metrarna, eller så). Vårt hus är världens bästa. Slå till! Maila mig på engulapelsin(a)gmail.com eller ring mig på 040-1353592 om du är intresserad. Gärna jättefort! (Men man får inte ha husdjur här medan man hyr, för några i familjen är allergiska. Om man köper sen får man göra hur man vill.)

2. Vi letar efter en hyresbostad på Åland. Cajs nya jobb är i Godby men vi kan (också) tänka oss att bo i Mariehamn. Vi vill allra helst bo i ett hus med en trädgård, vi är ju fem personer så vi behöver lite space (fast vi har rensat bort över 400 saker redan!). Jag är evinnerligt tacksam för all hjälp vi kan få att hitta något trevligt ställe att bo på. Hoppas ni har en massa kontakter med tomma, mysiga hus som bara står och väntar på oss!

Du som delar det här inlägget antingen på Facebook eller på din blogg kan kommentera här under. På söndag lottar jag ut en liten present som tack för hjälpen, oavsett om det hjälpte eller inte!

Allt har hänt. Eller inget. Vilket som.

I mina kretsar är det vanligt att diskussionerna går ut på spekulationer och fantasier om saker som skulle kunna hända. Jag har berättat om det här förr, tror jag, hur Caj och jag tillsammans med flera av våra vänner gång på gång planerat hur vi ska gå till väga om jorden går under, om elektriciteten tar slut, hur vi ska grunda en egen by när barnen blir stora och så vidare.

Ibland när vi pratar om andra osannolika skeenden brukar Caj säga "ja, det där har säkert hänt förr. Allt har nämligen hänt. Nånstans, nån gång."

Ända tills jag kom på ett så osannolikt skeende att han ändrade sig*. Och inte bara lite. Numera är hans tes denna: nästan inget har hänt. Bara en väldigt liten procent av allt som är möjligt har inträffat. Jag känner mig lite mäktig över att jag med bara en enda fantasi kunde kullkasta en hel teori.


*scenariot jag målade upp går ut på att två typer står vid ett stup och drar lakan, den ena tappar taget om lakanet, snubblar bakåt, faller ner, dör. Ungefär så.

Jag och Jeans. The extended version.

Mia frågade varför jag inte kommer överens med jeans. Det är en befogad fråga. Här kommer svaret.

Det är inte så att jag har något emot jeans per se. Men de passar inte min kropp. Jag avskyr nämligen kläder som spänner, trycker, skär in och är allmänt obekväma. Och det gör jeans nästan alltid på mig. Propotionerna på de flesta jeans blir fel fel fel om jag går efter bekvämlighet. Och det blir obekvämt obekvämt obekvämt om jag går enligt snygg jeansrumpa-principen.

Redan som barn var jag sådan, det första jag gjorde varje dag när jag kom från skolan var att dra av mig långbyxorna och promenera omkring i leggings (ja ja, långkalsonger hette det på den tiden. Det låter bara lite mindre sluskigt att kalla dem leggings). Fortfarande klär jag gärna på mig pyjamas ganska tidigt, jag gillar tights, tunikor, klänningar och annat som i första hand är bekvämt och i andra hand snyggt. Och mjukt!

Jag kan tycka att jeans är coolt och stiligt på andra. Jag föreställer mig ibland att jag skulle kunna känna mig snygg och avslappnad i rätt sorts jeans. När jag läser om folk som har skinny jeans och en hoodie tänker jag att det låter skönt. MEN DET ÄR ALDRIG SKÖNT PÅ RIKTIGT. Och: när jag själv har jeans (jag tror jag äger två par i detta nu, ena paret är stretchjeans och andra ett par jeggings, haha, vilket hån mot den äkta jeansfantasten) får jag ALLTID förvånade kommentarer. Och det är inget nytt. Redan för tio år sedan, när jag studerade i Åbo, minns jag en dag när jag för ovanlighetens skull hade jeans på mig i skolan. Inom loppet av några timmar hade inte mindre än tre personer, helt oberoende av varandra förvånat utbrustit "Men MALIN, har du JEANS?!?!?!".

Fast efter snakk-avsnittet som handlade om stil för ett par veckor sen kände jag att jag kanske inte är helt du med min nuvarande stil längre.

Så nu har ni två frågor att besvara, ädla läsare.

1) Om jag nån gång skulle få för mig att utveckla min nuvarande leggings-tunika-klänning-volang-stil i en ny riktning, vilken riktning skulle det vara? (Jag när innerst inne en liten dröm om att klä mig tufft och rockigt och skaffa tatueringar och piercingar. Om det bara inte var så obekvämt med spända kläder. Ja och så borde jag ju ha jeans i så fall. Och det har jag ingen lust med.)
2) Vilket förhållande har du till jeans? (Jag hoppas förstås innerligt att nån ska vara som jag.)

Snakk om åldersnoja

Jag blir alltid lika glatt överraskad när jag kommer på att det är söndag -SNAKKdag- och att jag kan ta en promenad med trevlig underhållning i öronen. Dagens SNAKK handlade om åldersnoja och rynkor och om att vara vuxen. Medan jag lyssnade i solen instagrammade jag en bild på mina rynkiga ögon som jag egentligen inte skäms för särskilt mycket. Linn frågade mig vilken min mentala ålder är och eftersom jag är för lat för att ta den utläggningen på telefon bloggar jag om det här i stället.

Det är inte okomplicerat det här med åldrande. Jag minns att en av mina mostrar, när hon fyllde 40, berättade att hon fortfarande känner sig likadan som när hon var 17. Jag blev så förvånad att jag aldrig har glömt det, jag var nämligen säker på att hon kände sig som 40. Fast sen var jag med om samma sak. Själv stannade jag upp lite senare, ungefär vid 21, då hade jag angstat klart, hittat mina åsikter och värderingar och sedan dess har jag varit ungefär samma typ. Eller det är klart att jag har lärt mig mycket både om mig själv och om andra sedan dess, men jag minns precis hur det var att vara 21, för att hon jag var då ganska långt liknar den jag är idag.

Med det inte sagt att jag känner mig som en 21-åring. Det är skillnad på att kunna identifiera mig med den jag var då och på att inte kunna acceptera den ålder jag har nu. Jag är 34 år och jag känner mig också som 34. Jag tror att jag inte har nån ålderssskam eftersom jag ganska långt befinner mig där jag vill vara vid det här laget, jag har rest, bott i andra länder, utbildat mig, fått en man och tre barn, har ett härligt hus och tycker att jag får ut allt som är positivt av att vara vuxen. Åh, så jag gillar att inte vara osäker, maktlös och ung längre. Att inte vara rädd för att rodna. Det är så FINT att få bestämma över hur jag vill ha det utan att nån auktoritet säger stopp. (Dessutom får jag ofta som jag vill eftersom Caj och jag sällan önskar oss diametralt olika saker, vi är på samma linje när det gäller det mesta.)

Men (här kommer det stora men:et). Även om jag vet vad jag kan och uppskattar allt jag har lärt mig under livets gång har jag noterat att jag blir alltmer medveten om hur andra ser på mig. Hur andra yngre människor uppfattar mig. För jag vet precis hur jag själv såg på äldre kvinnor när jag var yngre. Som nån skrev eller sa apropå dagens SNAKK: man tycker ju att man är ungefär jämngammal med de flesta tills man *BAM* inser att man nästan är gammal nog att vara vissas mor. Exakt den känslan fick jag till exempel när jag upptäckte att jag är i samma ålder som Justin Biebers morsa. Inte för att jag nu kände mig jämngammal med Biebersas Justin, men för att det att jag är lika gammal som nån hotshots mamma får mig att känna mig passé. Det är ju inte som att nån intresserar sig för den generation jag hör till just nu. Jag är inte längre framtiden. Utan bara en ganska ointressant mamma på väg in i de kroniska sjukdomarnas och det hängiga skinnets tidevarv.

Min fåniga reaktion på mitt eget åldrande är alltså att jag ibland får lust att bevisa att jag inte alls passar in på den bild jag själv hade av 34-åringar när jag var 20. Jag vill på något sätt informera folk om att jag är mycket intressantare än de tror, min ålder till trots. Varför bryr jag mig om vad yngre människor kanske felaktigt tycker om mig? Det är ju helt idiotiskt.


Linn sa i podden hur mycket hon avskyr uttrycket "age is not a number", att det verkligen inte stämmer, det är ju precis det som ålder är, en siffra. Och det är sant. Men jag försöker påminna mig om att siffran inte säger något om nåns personlighet, vare sig man är 14, 34, 64 eller 94.

Ett inlägg om ett klassiskt plagg de flesta älskar utom jag

Jeans.
Det var bara det.

Självpratet

Det är låg aktivitet här på bloggen för tillfället. Det beror gissningsvis på att jag är rätt trött på att prata om mig själv. Jag gör ju inget annat om dagarna. Det och kör lite bil till och från skolorna jag besöker. Och oj så många gånger jag har berättat om fantasi, om hur man tränar upp den och om mitt eget skrivande nu. Mitt 45 minuter långa anförande börjar sitta stadigt i ryggmärgen. Och komma ut genom öronen. Tolv besök är avklarade, sex återstår. Tre i morgon och tre på måndag. Sen ska jag skriva. Jag längtar! Att prata om det varje dag gör att jag längtar ännu mer.

Men eleverna är härliga, intresserade och roliga. Många ställer kluriga frågor, vissa brister ut i viskande hurrarop när jag berättar att jag håller på med en tredje bok om Patrik och Irene, trots att jag påminner dem om att man aldrig vet hur länge man får jobba med den innan den blir färdig. Och det där att de har lyssnat och fattat böckerna är lika fantastiskt varje gång. Sen känns det lite småmagiskt det där, att allt det som jag har hittat på här hemma framför min dator plötsligt finns i nån annans huvud, med egna bilder av hur allt ser ut. Mina idéer tranformeras till nån annans idéer.

Jag ska toppa detta inlägg med ett boktips: the Unbecoming of Mara Dyer. Så fruktansvärt spännande och läskigt och bra. Jag gillar den skarpt. Jag håller på med fortsättningen just nu, och den är också bra! Fast det stör mig att jag inte sparade trilogin lite längre, till slutet av oktober, till exempel. Då hade jag fått läsa alla i ett sträck. Nu får jag vänta på den tredje, den släpps 4.11. Och vid det laget har jag antagligen läst så mycket annat så det går som det har gått med Cirkeln, Eld och Nyckeln: jag borde läsa om böckerna för att komma ihåg vad det var som hände senast.