Jag är ju som känt dålig på att vara utomhus, helt enkelt för att jag har så otroligt mycket jag vill göra inomhus. Inget ont om utomhuset, alltså. Desto mer gott om inomhuset.
Men i det här vädret tog till och med jag mig ut på en promenad. (Och jag blev så trött, så trött. Nu vill jag bara sova!) Vårsolen är härlig. Och nu är jag helt färdig med den här vintern, hoppas den inte kommer tillbaka fler gånger nu.
31 mars 2014
30 mars 2014
The Spaghetti Move
Edda har lärt sig ett nytt trick. När hon inte vill vara i en famn gör hon sig megatung i hela kroppen, slänger upp armarna rakt i luften och om man inte passar på glider hon ut ur famnen på en som ett kokt och oljat spaghettistrå. Som tur har hon inte fallit en enda gång än. Men fortsätter hon jobba på sina moves är det bara en tidsfråga.
(Och dagens gulligaste: idag har hon pussat både mig och Caj upprepade gånger.)
(Och dagens gulligaste: idag har hon pussat både mig och Caj upprepade gånger.)
Barnarbete
Det finns en väldigt stor fördel med att ha barn när man är barnboksförfattare: man har nån att testa texterna på. När man skriver för barn i lågstadiet är det jätteviktigt att texten går bra att läsa högt, och huruvida det funkar märks inte förrän man provar.
Igår började jag därför provläsa höstens bok för Lovis och Idun. Egentligen är de för små för den, men vi har en deal, varenda gång de inte förstår ett ord eller så ska de säga "hepp" så stannar jag upp och förklarar. Utmaningen var att de tyckte det var så roligt att säga hepp (det var Lovis idé, något de tydligen kör med i skolan i diktamenssammanhang) att jag blev avbruten hela tiden. Så fort en ny karaktär introducerades (det händer rätt ofta i början av en bok) blev jag stoppad. "Vem är det?" frågade Idun, trots att hon hade fått veta det i nästa mening. Men ja. De är ivriga på att höra mera och efter att ha tyckt riktigt illa om min text i fredags när jag läste igenom den för jag vet inte vilken gång i ordningen, känns den bättre igen.
Mitt jobb engagerar hela familjen |
Edda också (fast här hade Idun tydligen tröttnat och paralelläste nåt annat) |
28 mars 2014
Hemma hos oss!
Igår städade vi. Och eftersom solen sken så ljust och uppmuntrande passade jag på att fotografera (vilket förstås var ett misstag, skuggorna blev jätteskarpa, men å andra sidan gäller det att passa på, för det kan vara länge tills huset råkar vara städat samtidigt som jag kommer på att fota det). Så här ser det ut hos oss. Eller så här såg det ut igår, en liten stund. Med tre barn i huset är ordningen inte evig.
Ps. Jag är säker på att några procent som läser detta inte tycker det ser särskilt städat ut. Till er säger jag bara: kom hit en annan dag så märker ni skillnaden. Moahahahaha.
Här sitter vi och tittar på film. Och läser. |
Så här ser det ut åt andra hållet. |
En av mina många favoritplatser: kakelugnen |
Byrån som vi målade för ett tag sedan började se ut så här. |
Vår tambur. Älskar tapeten! |
Här äter vi många gånger om dagen. |
Ena halvan av köket |
Det här skåpet ska vi kanske sälja snart |
Trappan upp med den gula grinden |
Här ska jag lägga mig och sova om några minuter. Zzzzz. |
Här sitter jag och jobbar om dagarna |
Iduns rum är så litet att det nästan inte går att fotografera |
Lovis rum är desto större. Och fullare med grejer man inte får röra. |
Ps. Jag är säker på att några procent som läser detta inte tycker det ser särskilt städat ut. Till er säger jag bara: kom hit en annan dag så märker ni skillnaden. Moahahahaha.
För alla som älskar böcker
Den här texten av Neil Gaiman läste jag (igen, den har en tid på nacken men är alltid lika aktuell) idag. Och blev så inspirerad.
Läs den om du älskar att läsa och vill få belägg för varför det du gör är viktigt.
Läs den om du jobbar med barn och vill ha ännu fler goda anledningar att fortsätta uppmuntra deras läsande.
Läs den om du undrar varför du ska läsa högt för dina barn eller för andras barn eller varför du ska läsa själv.
Läs den om du tror att du behöver skämmas för det du läser.
Läs den om du jobbar på bibliotek (du kommer att jubla).
Den är på engelska och ganska lång, men printa ut dig, sätt dig ner och läs den. Det är den värd!
Läs den om du älskar att läsa och vill få belägg för varför det du gör är viktigt.
Läs den om du jobbar med barn och vill ha ännu fler goda anledningar att fortsätta uppmuntra deras läsande.
Läs den om du undrar varför du ska läsa högt för dina barn eller för andras barn eller varför du ska läsa själv.
Läs den om du tror att du behöver skämmas för det du läser.
Läs den om du jobbar på bibliotek (du kommer att jubla).
Den är på engelska och ganska lång, men printa ut dig, sätt dig ner och läs den. Det är den värd!
26 mars 2014
En diskussion som fick mig att skratta idag
Jag: tänk på att alla sådana där saker som man har hört tusen gånger, typ "ensam är stark" och "det är alltid mörkast innan gryningen", en gång har uttalats för första gången av nån. Som något nytt och helt fräscht. Och då kände sig antagligen den personen jättesmart som kom på det.
Caj: Det där med att det alltid är mörkast innan gryningen är ju inte ens sant! Det är ungefär som att säga "det är alltid kallast på våren"
Caj: Det där med att det alltid är mörkast innan gryningen är ju inte ens sant! Det är ungefär som att säga "det är alltid kallast på våren"
Tre iakttagelser
1. Vårt rensande av överflödet går alldeles utmärkt. Just nu är vi uppe i 375 saker som vi gjort oss av med sedan vi började (vi har inte ens hållit på särskilt länge). Det är många saker det. Och det är skrämmande hur lite det märks. Så vi fortsätter.
2. Jag skriver bättre när jag går någonstans (t.ex. till After Eight) för att skriva och jag har en begränsad tid på mig. Jag får massor gjort då. Det är mycket svårare här hemma.
3. Hur säker jag ändå är på mina yrkesval. Att välja formgivning och författarskap är inte särskilt strategiskt (nu tänker jag på otryggheten beträffande efterfrågan på det jag producerar... och de väldigt ojämna inkomsterna). Ändå är jag helt säker på att jag gör det jag vill och skall. Med det inte sagt att jag aldrig kommer att vilja något annat. Men det känns så rätt, det här, nu. Och det har det gjort länge redan.
2. Jag skriver bättre när jag går någonstans (t.ex. till After Eight) för att skriva och jag har en begränsad tid på mig. Jag får massor gjort då. Det är mycket svårare här hemma.
3. Hur säker jag ändå är på mina yrkesval. Att välja formgivning och författarskap är inte särskilt strategiskt (nu tänker jag på otryggheten beträffande efterfrågan på det jag producerar... och de väldigt ojämna inkomsterna). Ändå är jag helt säker på att jag gör det jag vill och skall. Med det inte sagt att jag aldrig kommer att vilja något annat. Men det känns så rätt, det här, nu. Och det har det gjort länge redan.
25 mars 2014
Arbete
Jag har börjat jobba igen. Förra veckan åkte jag ner till Vanda där jag besökte Mårtensdals skola och träffade samtliga knappa 200 elever. Den här veckan redigerar jag manuset till boken som kommer ut i höst (det är väldigt lite kvar att göra på det så jag hinner skriva lite på nästa Patrikbok också. Fast det går jättetrögt). Och nästa vecka är det dags för turné. Larsmo, Korsholm och Kronoby kommer jag att besöka den här gången.
Och jag tänker på hur glad jag är över att jag faktiskt får vara författare på heltid nu. För det var ju författare jag ville bli när jag var barn. Och så fick jag bli det. Hurra!
Och jag tänker på hur glad jag är över att jag faktiskt får vara författare på heltid nu. För det var ju författare jag ville bli när jag var barn. Och så fick jag bli det. Hurra!
24 mars 2014
Genvägarnas generation
En sak slår mig allt oftare när jag ser rubriker om nya rön som gäller dieter (i synnerhet) eller metoder för att få barn att sova snabbt. Eller snabba genvägar för att slippa vara sjuk så länge som sjukdomen kanske skulle kräva i vanliga fall.
Vi människor agerar som om det finns ett livsfacit nånstans. Ett sätt att göra saker som är enkelt och snabbt och rätt. Det gäller bara att komma på tricket, att överlista systemet (läs ordet med paranoid röst, tack) som döljer sanningarna för oss. Det måste finnas en genväg till att bli smal/bli snygg/få bebin att sova på nån minut. Det kan helt enkelt inte vara meningen att det ska vara hur invecklat som helst. Det är vår mänskliga rättighet att överlista motgångarna istället för att genomleva dem.
Fast jag tänker att hemligheten med lycka kanske är att gå med på att livet inte alltid är lätt och enkelt och smidigt och smalt och friskt och utvilat. Hemligheten är att förstå att allt det där som inte är perfekt kan vara tillräckligt bra ändå. Eller så är det skit. Och det hör också till livet.
Ibland finns det inga genvägar.
Vi människor agerar som om det finns ett livsfacit nånstans. Ett sätt att göra saker som är enkelt och snabbt och rätt. Det gäller bara att komma på tricket, att överlista systemet (läs ordet med paranoid röst, tack) som döljer sanningarna för oss. Det måste finnas en genväg till att bli smal/bli snygg/få bebin att sova på nån minut. Det kan helt enkelt inte vara meningen att det ska vara hur invecklat som helst. Det är vår mänskliga rättighet att överlista motgångarna istället för att genomleva dem.
Fast jag tänker att hemligheten med lycka kanske är att gå med på att livet inte alltid är lätt och enkelt och smidigt och smalt och friskt och utvilat. Hemligheten är att förstå att allt det där som inte är perfekt kan vara tillräckligt bra ändå. Eller så är det skit. Och det hör också till livet.
Ibland finns det inga genvägar.
23 mars 2014
Crop 5000
Ni vet det där projektet "crop 100" som går ut på att man skriver ett kontrakt med sig själv att man under ett år skall göra sig av med 100 prylar. (Man behöver inte nolla något om man skaffar tusen prylar istället för de hundra man gjort sig av med, vilket jag tycker gör att hela projektet lite förlorar sin poäng, men jag gillar verkligen tanken på att göra sig av med saker som inte längre behövs eller som inte fyller sin funktion. Jag tror verkligen att för många ägodelar skapar bekymmer och stress. Som jag har sagt förr: det är sällan för invånarnas skull man behöver bo i stora hus, de stora ytorna behövs snarare för alla grejer.)
För några veckor sedan började vi gå igenom en del skåp och lådor. Och vi har inte tänkt stanna vid 100 (den siffran har vi passerat med råge) utan enligt min make ska vi komma upp i 5000 saker. Jag är tveksamt optimistisk till siffran. Om vi lyckas finns det en risk att hela familjen i slutet av projektet sitter i en ring runtomkring vår enda djuptallrik och turas om att äta gröt med en gemensam sked... men det är faktiskt helt sanslöst hur mycket lättare det går att släppa saker när vi en gång har börjat. Det är också så befriande att slippa saker vi inte har nån användning för.
Ett exempel: idag tog vi itu med ett skåp där vi förvarar ljusstakar och skålar och spel och annat. Inom loppet av ett par timmar (högst) hade vi sorterat bort 95 saker. Det mesta för vi till loppis, en del ska vi sälja och lite grejer slängde vi.
För varje grej som ryker kan jag andas lite lättare.
För några veckor sedan började vi gå igenom en del skåp och lådor. Och vi har inte tänkt stanna vid 100 (den siffran har vi passerat med råge) utan enligt min make ska vi komma upp i 5000 saker. Jag är tveksamt optimistisk till siffran. Om vi lyckas finns det en risk att hela familjen i slutet av projektet sitter i en ring runtomkring vår enda djuptallrik och turas om att äta gröt med en gemensam sked... men det är faktiskt helt sanslöst hur mycket lättare det går att släppa saker när vi en gång har börjat. Det är också så befriande att slippa saker vi inte har nån användning för.
Ett exempel: idag tog vi itu med ett skåp där vi förvarar ljusstakar och skålar och spel och annat. Inom loppet av ett par timmar (högst) hade vi sorterat bort 95 saker. Det mesta för vi till loppis, en del ska vi sälja och lite grejer slängde vi.
För varje grej som ryker kan jag andas lite lättare.
Ojämnt
Jag vet att mitt bloggande har varit oregelbundet den senaste tiden. Jag har bloggat väldigt sällan. Ända tills idag. Idag har jag bloggat väldigt ofta.
Jag tänker mig att det resulterar i ett jämnt och fint medeltal.
Jag tänker mig att det resulterar i ett jämnt och fint medeltal.
SNAKKs stillista
Ni lyssnar väl på snakk med Linn och Nadia? Jag lyssnade just på vårens första avsnitt medan jag hängde tvätt. Idag handlar det om stil, lyssna här (både på dagens avsnitt och de tidigare om du missat).
Min stil i tre ord: bekväm, svart, statisk (skaffar nästan aldrig nya kläder. Allt som är jag köpt under de senaste fem åren klassas som nytt.)
Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: neonfärgade, brokiga salihousut.
Just nu har jag på mig: svarta mjukisbyxor, linne, svart trikåtröja, yllesockor. Glasögon. Håret i slavknut.
Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Vad svårt att hitta en bild av mig själv! Fast det är ju inte så konstigt, det är oftast jag som fotar. Också här. 2011, en selfie av mig i tajts och en klänning. Som vanligt. Det är ju bekvämt.
Det här är bild på mig för länge sedan: En tio år gammal bild på en gång när jag gjorde permanent. I en frisörsskola i Montréal. Mitt hår blev mycket mycket nött.
Jag känner mig allra snyggast i: Tajts och en trevlig klänning? Vet inte, jag känner mig sällan snyggast numera, jag går ju mest omkring här hemma och är bekväm.
Mitt favoritplagg just nu: min pyjamas som jag fick av Caj till julklapp.
Min stil hemma med tre ord: färgglad, statisk (igen, orkar inte hålla på och arrangera saker snyggt fast jag skulle vilja), udda (as in att vi inte har särskilt många saker som det finns många exemplar av i världen)
Jag skulle aldrig inreda med: en massa rostfritt stål och svart konstläder
Pryl jag suktar efter: en stor, rosa sammetssoffa kanske. Eller suktar är verkligen att ta i, men i skrivande stund har jag en känsla av att det kunde vara en trevlig möbel att vistas i.
Mitt bästa stylingtips: städa undan sånt som ligger på fel plats, ha levande ljus och blommor och dämpad belysning.
Min favoritplats hemma: Framför brasan, tror jag. Det är ju så skönt när det är varmt. Jag gillar också att ligga i sängen och läsa och sova. Och jag tycker mycket om att se på film i vårt vardagsrum.
Mitt problemhörn hemma: Mitt arbetsrum. Här är konstant kaos. Det beror på allt möjligt, allra mest på att mitt tryckbord är en perfekt avställningsyta för "diverse", en kategori där allt i hela huset platsar.
Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: neonfärgade, brokiga salihousut.
Just nu har jag på mig: svarta mjukisbyxor, linne, svart trikåtröja, yllesockor. Glasögon. Håret i slavknut.
Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Vad svårt att hitta en bild av mig själv! Fast det är ju inte så konstigt, det är oftast jag som fotar. Också här. 2011, en selfie av mig i tajts och en klänning. Som vanligt. Det är ju bekvämt.
Jakobstad 2011 |
Det här är bild på mig för länge sedan: En tio år gammal bild på en gång när jag gjorde permanent. I en frisörsskola i Montréal. Mitt hår blev mycket mycket nött.
2004 i Montréal. |
Mitt favoritplagg just nu: min pyjamas som jag fick av Caj till julklapp.
Min stil hemma med tre ord: färgglad, statisk (igen, orkar inte hålla på och arrangera saker snyggt fast jag skulle vilja), udda (as in att vi inte har särskilt många saker som det finns många exemplar av i världen)
Jag skulle aldrig inreda med: en massa rostfritt stål och svart konstläder
Pryl jag suktar efter: en stor, rosa sammetssoffa kanske. Eller suktar är verkligen att ta i, men i skrivande stund har jag en känsla av att det kunde vara en trevlig möbel att vistas i.
Mitt bästa stylingtips: städa undan sånt som ligger på fel plats, ha levande ljus och blommor och dämpad belysning.
Min favoritplats hemma: Framför brasan, tror jag. Det är ju så skönt när det är varmt. Jag gillar också att ligga i sängen och läsa och sova. Och jag tycker mycket om att se på film i vårt vardagsrum.
Mitt problemhörn hemma: Mitt arbetsrum. Här är konstant kaos. Det beror på allt möjligt, allra mest på att mitt tryckbord är en perfekt avställningsyta för "diverse", en kategori där allt i hela huset platsar.
Anna Hs fråga
Anna H skriver: Hej! Hur sover Edda på dagarna? Sover hon bättre dagtid ifall nätterna är dåliga? Hur sov hon dagsov som yngre? Var sover hon under dagen?
Vår dotter Ella är 7 mån och har alltid sovit jätte lite på dagen, nätterna har varit bättre men börjar nu bli tyngre med mera vak. Intresserar mig därför att höra hur barn som sover dåligt på natten sover på dagen.
Jag svarar: Edda sover varierande länge också på dagarna, men i allmänhet går det ganska bra. De senaste nätterna har också varit rätt bra, så nu vet jag inte vad jag ska tro, men jag hoppas förstås att hon håller på att lära sig de rutiner vi hållit fast vid de senaste månaderna. De ser ut ungefär så här: Edda vaknar sjutiden eller då stiger vi upp om hon varit vaken länge innan dess. Hon äter morgonmål och får dagsstassen på sig, sen är hon vaken ungefär till halv nio, niotiden. Då sover hon allt från en timme (en dålig dag kan det till och med vara bara en halvtimme, men det händer inte så ofta) till tre timmar (det händer inte heller så ofta numera, kanske en eller två gånger i veckan. På eftermiddagen sover hon från ungefär klockan två till allt från tre till fem (ovanligt), beroende på hur förmiddagssömnen har varit.
Jag tycker inte att jag ser jättestor skillnad mellan nattsömnen beroende på hur dagsömnen har varit. Ibland kan hon sova dåligt ett helt dygn eller två, ibland sover hon jättebra både dag och natt. När hon var riktigt liten sov hon ju jämt och ständigt, då orkade hon vara vaken 1,5-2h i ett kör och sen sov hon, men vi har kört det här tvåpass-systemet ända sedan hon började sova mindre om dagarna.
Oftast (om det inte är svinkallt, vilket ju inte har hänt jätteofta under senaste vinter) sover hon ute i sin vagn.
Hoppas att Ellas sovande reder upp sig. Jag fick höra nyligen att det inte behöver vara dåligt för bebisen att sova lite, det kan ta över ett år för barnets nervsystem och annat viktigt att utvecklas så att hen lär sig skillnad på natt och dag och lär sig sova i längre pass. Det är väl bara för oss föräldrar att uthärda tills dess.
Vår dotter Ella är 7 mån och har alltid sovit jätte lite på dagen, nätterna har varit bättre men börjar nu bli tyngre med mera vak. Intresserar mig därför att höra hur barn som sover dåligt på natten sover på dagen.
Jag svarar: Edda sover varierande länge också på dagarna, men i allmänhet går det ganska bra. De senaste nätterna har också varit rätt bra, så nu vet jag inte vad jag ska tro, men jag hoppas förstås att hon håller på att lära sig de rutiner vi hållit fast vid de senaste månaderna. De ser ut ungefär så här: Edda vaknar sjutiden eller då stiger vi upp om hon varit vaken länge innan dess. Hon äter morgonmål och får dagsstassen på sig, sen är hon vaken ungefär till halv nio, niotiden. Då sover hon allt från en timme (en dålig dag kan det till och med vara bara en halvtimme, men det händer inte så ofta) till tre timmar (det händer inte heller så ofta numera, kanske en eller två gånger i veckan. På eftermiddagen sover hon från ungefär klockan två till allt från tre till fem (ovanligt), beroende på hur förmiddagssömnen har varit.
Jag tycker inte att jag ser jättestor skillnad mellan nattsömnen beroende på hur dagsömnen har varit. Ibland kan hon sova dåligt ett helt dygn eller två, ibland sover hon jättebra både dag och natt. När hon var riktigt liten sov hon ju jämt och ständigt, då orkade hon vara vaken 1,5-2h i ett kör och sen sov hon, men vi har kört det här tvåpass-systemet ända sedan hon började sova mindre om dagarna.
Oftast (om det inte är svinkallt, vilket ju inte har hänt jätteofta under senaste vinter) sover hon ute i sin vagn.
Hoppas att Ellas sovande reder upp sig. Jag fick höra nyligen att det inte behöver vara dåligt för bebisen att sova lite, det kan ta över ett år för barnets nervsystem och annat viktigt att utvecklas så att hen lär sig skillnad på natt och dag och lär sig sova i längre pass. Det är väl bara för oss föräldrar att uthärda tills dess.
Sonjas fråga
Sonja skriver så här: Jag önskar du skulle skriva ett inlägg om höns. Helt enkelt hur gör
man när man vill skaffa sig höns? Vad ska man tänka på och hur ser ert
hönshus ut? Lite om vilka raser ni haft och om de haft sjukdomar.
Jag svarar: Hej Sonja! När vi ville skaffa höns för tre år sedan kontaktade vi en hönsentusiast i Sundby. Vi åkte hem till honom och tittade på alla hans höns och blev ännu mer taggade. Sedan byggde vi oss ett hönshus av hönsnät och bräder, vi spikade ihop det längs långsidan på ett av våra uthus, det bestod av tak, väggar, reden, en trappa och en sittpinne. Vi började med sex fåglar, en tupp och fem hönor, och valde ganska små individer, det kändes lättare.
När man ska skaffa höns (i Jakobstad) ska man
1) göra en anmälning till livsmedelsverket (Evira).
2) kontakta stadens veterinär som kommer och kollar att utrymmena är ändamålsenliga.
(Om man bor nån annanstans kan det smartaste vara att ringa till hälsoinspektören och kolla vad som behövs.)
När det var gjort åkte vi och köpte våra första fåglar.
Det första gänget vi hade bestod av två Dvärgcochin, en Fifty-five, en blandras, en engelsk Araucana och en Millefleur. Vi har kvar tre av dessa fåglar fortfarande (Malin, Prippi och Prillan), två av de andra har dött av ålderdom och tuppen lämnade vi tillbaka. Men efter det har vi haft en massa olika raser, både bland- och renrasiga, t.ex. Faverolle, Brahma, Sussex, Isbar och Wyandotte. Vi har sålt vidare en hel del av våra kycklingar, några har vi ätit upp och en del har vi gett bort. De höns vi varit nöjdast med är av rasen Sussex, det enda som vi inte vet ännu är ifall de är goda ruvare. Men i övrigt är de vackra, pigga, modiga och aktiva (går ute också i snön), lägger bra med ägg osv.
Numera bor våra höns i en gammal, isolerad lekstuga med en stor, inhägnad rastgård utanför. Då mår de bra också fast det är kallt utomhus.
Och om sjukdomarna: Det enda våra höns har lidit av är kalkben. Det kan man råda bot på antingen genom att droppa nån stark medicin på dem eller genom att blöta upp deras ben, skrapa bort ohyran och smörja hönsbenen med vaselin. Olika raser är olika känsliga för detta, så vissa av dem har haft kalkben flera gånger och vissa har klarat sig helt utan.
Hoppas du fick svar på det du undrade över!
Jag svarar: Hej Sonja! När vi ville skaffa höns för tre år sedan kontaktade vi en hönsentusiast i Sundby. Vi åkte hem till honom och tittade på alla hans höns och blev ännu mer taggade. Sedan byggde vi oss ett hönshus av hönsnät och bräder, vi spikade ihop det längs långsidan på ett av våra uthus, det bestod av tak, väggar, reden, en trappa och en sittpinne. Vi började med sex fåglar, en tupp och fem hönor, och valde ganska små individer, det kändes lättare.
När man ska skaffa höns (i Jakobstad) ska man
1) göra en anmälning till livsmedelsverket (Evira).
2) kontakta stadens veterinär som kommer och kollar att utrymmena är ändamålsenliga.
(Om man bor nån annanstans kan det smartaste vara att ringa till hälsoinspektören och kolla vad som behövs.)
När det var gjort åkte vi och köpte våra första fåglar.
Det första gänget vi hade bestod av två Dvärgcochin, en Fifty-five, en blandras, en engelsk Araucana och en Millefleur. Vi har kvar tre av dessa fåglar fortfarande (Malin, Prippi och Prillan), två av de andra har dött av ålderdom och tuppen lämnade vi tillbaka. Men efter det har vi haft en massa olika raser, både bland- och renrasiga, t.ex. Faverolle, Brahma, Sussex, Isbar och Wyandotte. Vi har sålt vidare en hel del av våra kycklingar, några har vi ätit upp och en del har vi gett bort. De höns vi varit nöjdast med är av rasen Sussex, det enda som vi inte vet ännu är ifall de är goda ruvare. Men i övrigt är de vackra, pigga, modiga och aktiva (går ute också i snön), lägger bra med ägg osv.
Numera bor våra höns i en gammal, isolerad lekstuga med en stor, inhägnad rastgård utanför. Då mår de bra också fast det är kallt utomhus.
Och om sjukdomarna: Det enda våra höns har lidit av är kalkben. Det kan man råda bot på antingen genom att droppa nån stark medicin på dem eller genom att blöta upp deras ben, skrapa bort ohyran och smörja hönsbenen med vaselin. Olika raser är olika känsliga för detta, så vissa av dem har haft kalkben flera gånger och vissa har klarat sig helt utan.
Hoppas du fick svar på det du undrade över!
Elsas fråga
Elsa frågar om att bo i Jakobstad: Hur valde ni stad (eller är ni hemma från
Jakobstad) och vad är fördelarna/nackdelarna med att bo just där? Vill
ni bo där alltid?
Jag svarar: När Lovis föddes bodde vi i Åbo. Jag fick min examen när hon var tio dagar gammal, Caj blev färdig med sina studier när hon var en månad. Vid det laget hade de flesta av våra gamla vänner också blivit klara och flyttade bort från Åbo i strida strömmar. Vi kände också att vi var klara med staden och längtade efter ett eget hus. Med gård.
Först bodde vi ett år på hyra i Purmo. Dit flyttade vi dels för att vi båda på ett eller annat avlägset sätt hade anknytning till stället, dels för att min vän Aja och hennes familj bor där och vi ville hänga med dem. Men sedan blev våra vänner Anders och Marias jättefina hus till salu i Jakobstad och det kändes som om vi inte ville låta chansen gå oss förbi. Vi hade aldrig egentligen tänkt flytta till Jakobstad men det blev jättebra när vi gjorde det. Jag har vuxit upp i Nykarleby, 20 kilometer söderut, och Caj har vuxit upp i Borgå, så ingen av oss hade bott här innan, men både Cajs morföräldrar och min mormor och farmor bodde här i stan och Cajs båda föräldrar och min mamma är hemma härifrån, så det kändes ganska lätt och välbekant.
Fördelar med Jakobstad: Närheten till alla våra släktingar. Ett rikt kulturliv med massor av intressanta evenemang om man har tid. Trevliga människor. Lätt att komma in i olika sammanhang och lära känna människor (speciellt om man har barn). Tryggt. Man kan cykla överallt om man vill. Bra och stort bibliotek. Så pass smått att det är lätt att hitta matproducenter man kan handla direkt av. Massor med alternativ till fritidsaktiviteter för barnen. Och sedan på ett sådär väldigt lokalt plan: jättemånga kompisar till barnen där vi bor. Här kryllar av trevliga barn i våra barns ålder. Det finns nästan alltid nån kompis de kan leka med. Och så bostadspriserna förstås. Här kan man bo ganska stort för en ganska billig penning. Man behöver inte jobba ihjäl sig för att ha råd att bo så man trivs och ryms.
Nackdelar med Jakobstad: det är ganska långt till Helsingfors och Åbo, dit jag har ärende med jämna mellanrum på grund av jobb. Samma sak om man vill resa nånstans, resan blir alltid flera timmar längre bara för att vi först måste ta oss till ett större flygfält (nå, det här är mest ett teoretiskt problem, de gånger vi har rest nånstans har det inte känts jättejobbigt) Även om några av lunchrestaurangerna är bra finns det inga riktigt suveräna alternativ om man vill äta gott ute om kvällen, det är synd.
Trots allt det här är det inget som säger att vi kommer bo i Jakobstad resten av livet. Jag tycker om att fantisera om att bo på andra ställen. Världen är stor och spännande och bara för att det är bra här betyder det inte att det är dåligt på andra ställen.
Jag svarar: När Lovis föddes bodde vi i Åbo. Jag fick min examen när hon var tio dagar gammal, Caj blev färdig med sina studier när hon var en månad. Vid det laget hade de flesta av våra gamla vänner också blivit klara och flyttade bort från Åbo i strida strömmar. Vi kände också att vi var klara med staden och längtade efter ett eget hus. Med gård.
Först bodde vi ett år på hyra i Purmo. Dit flyttade vi dels för att vi båda på ett eller annat avlägset sätt hade anknytning till stället, dels för att min vän Aja och hennes familj bor där och vi ville hänga med dem. Men sedan blev våra vänner Anders och Marias jättefina hus till salu i Jakobstad och det kändes som om vi inte ville låta chansen gå oss förbi. Vi hade aldrig egentligen tänkt flytta till Jakobstad men det blev jättebra när vi gjorde det. Jag har vuxit upp i Nykarleby, 20 kilometer söderut, och Caj har vuxit upp i Borgå, så ingen av oss hade bott här innan, men både Cajs morföräldrar och min mormor och farmor bodde här i stan och Cajs båda föräldrar och min mamma är hemma härifrån, så det kändes ganska lätt och välbekant.
Fördelar med Jakobstad: Närheten till alla våra släktingar. Ett rikt kulturliv med massor av intressanta evenemang om man har tid. Trevliga människor. Lätt att komma in i olika sammanhang och lära känna människor (speciellt om man har barn). Tryggt. Man kan cykla överallt om man vill. Bra och stort bibliotek. Så pass smått att det är lätt att hitta matproducenter man kan handla direkt av. Massor med alternativ till fritidsaktiviteter för barnen. Och sedan på ett sådär väldigt lokalt plan: jättemånga kompisar till barnen där vi bor. Här kryllar av trevliga barn i våra barns ålder. Det finns nästan alltid nån kompis de kan leka med. Och så bostadspriserna förstås. Här kan man bo ganska stort för en ganska billig penning. Man behöver inte jobba ihjäl sig för att ha råd att bo så man trivs och ryms.
Nackdelar med Jakobstad: det är ganska långt till Helsingfors och Åbo, dit jag har ärende med jämna mellanrum på grund av jobb. Samma sak om man vill resa nånstans, resan blir alltid flera timmar längre bara för att vi först måste ta oss till ett större flygfält (nå, det här är mest ett teoretiskt problem, de gånger vi har rest nånstans har det inte känts jättejobbigt) Även om några av lunchrestaurangerna är bra finns det inga riktigt suveräna alternativ om man vill äta gott ute om kvällen, det är synd.
Trots allt det här är det inget som säger att vi kommer bo i Jakobstad resten av livet. Jag tycker om att fantisera om att bo på andra ställen. Världen är stor och spännande och bara för att det är bra här betyder det inte att det är dåligt på andra ställen.
Lindas fråga
Linda skriver: Hej! Vi ska få vår första baby till hösten och jag kan knappt vänta att
börja inhandla allt spännande och nytt, vad tycker du är absolut
viktigaste prylen att komma ihåg och vad ska man satsa lite extra på?
Har du andra tips? TACK :)
Jag svarar: Hej och grattis, vad spännande med en bebis på kommande! Härligt!
Man klarar sig med väldigt mycket färre saker än man tror. Vi har till exempel aldrig haft ett skötbord. En bra vagn är desto viktigare om man rör sig mycket till fots. En dylik kan man ganska lätt hitta begagnad, det är viktigt att man har en som ryms in i huset/lägenheten till natten (om den står ute förstörs den snabbt) och som har handtaget på rätt höjd för alla som ska köra den ofta. Eftersom Caj och jag är rätt olika långa har det varit viktigt med ett ställbart handtag för oss. Vi har testat både Gesslein och Phil & Teds, jag är särskilt förtjust i den senare eftersom den blir så liten när man fäller ihop den, och vår hall är trång.
En bärsjal kan vara bra att ha, de kan kännas krångliga att knyta till en början men man lär sig snabbt! De flesta bebisar tycker om att vara nära sina föräldrar och man får händerna fria. Vi har använt vår jättemycket till alla tre barnen, speciellt i början.
En pålitligt babyvakt (det heter kanske inte så, kanske man kallar dem babymonitorer?) är praktisk att ha så att babyn kan sova ute utan att man behöver vara orolig för att hen ligger där och är ledsen utan att man har märkt det.
Dessa grejer ploppade upp först i mitt huvud. Kanske nån annan vill komplettera listan i kommentarsfältet? Feel free!
Jag svarar: Hej och grattis, vad spännande med en bebis på kommande! Härligt!
Man klarar sig med väldigt mycket färre saker än man tror. Vi har till exempel aldrig haft ett skötbord. En bra vagn är desto viktigare om man rör sig mycket till fots. En dylik kan man ganska lätt hitta begagnad, det är viktigt att man har en som ryms in i huset/lägenheten till natten (om den står ute förstörs den snabbt) och som har handtaget på rätt höjd för alla som ska köra den ofta. Eftersom Caj och jag är rätt olika långa har det varit viktigt med ett ställbart handtag för oss. Vi har testat både Gesslein och Phil & Teds, jag är särskilt förtjust i den senare eftersom den blir så liten när man fäller ihop den, och vår hall är trång.
En bärsjal kan vara bra att ha, de kan kännas krångliga att knyta till en början men man lär sig snabbt! De flesta bebisar tycker om att vara nära sina föräldrar och man får händerna fria. Vi har använt vår jättemycket till alla tre barnen, speciellt i början.
En pålitligt babyvakt (det heter kanske inte så, kanske man kallar dem babymonitorer?) är praktisk att ha så att babyn kan sova ute utan att man behöver vara orolig för att hen ligger där och är ledsen utan att man har märkt det.
Dessa grejer ploppade upp först i mitt huvud. Kanske nån annan vill komplettera listan i kommentarsfältet? Feel free!
Annas fråga
Anna H skriver så här: Hur hade ni råd renovera sådär jättefint? Funderat en hel del hit o dit
angående pengar, ansökta arbetsstipendier, var bo, Hfors eller
Österbotten....O så ser jag ert fina sätt leva, men frågan har ändå
blivit hängande i luften - HUR har ni råd fixa på ert hus?
Jag svarar så här: Vi behövde nästan inte gör något alls på huset, det var väldigt renoverat (alla jobbiga saker som fasad, rör, el och tak var fixat av de förra ägarna) redan när vi flyttade in. Det vi har gjort är följande:
Jag svarar så här: Vi behövde nästan inte gör något alls på huset, det var väldigt renoverat (alla jobbiga saker som fasad, rör, el och tak var fixat av de förra ägarna) redan när vi flyttade in. Det vi har gjort är följande:
- tapetserat vardagsrummet
- installerat en kakelugn i vardagsrummet
- fixat en luftvärmepump
- gjort hyllor och ännu en bänkskiva i köket
- bytt ut en lavoar i nedre badrummet
- fixat en bastubänk till (tack pappa!)
- tapetserat tamburen
- målat hallen
- målat trappan
- målat golvet i Lovis rum
- byggt en garderob i vårt sovrum
- fixat klart badrummet på övre våningen (det var i princip helt tomt och förberett för ytfixning när vi flyttade in)
- isolerat en kallvind, målat tak, väggar och golv och gjort det till rum åt Idun
Jag tror det är allt. Och allt detta har spridits ut under åtta års tid, vi har inte tagit lån för något av det här utan det är sånt som vi har fixat med de pengar vi har haft. Under några av de här åren har både Caj och jag jobbat, så vi har nog klarat oss alldeles utmärkt ekonomiskt trots en del småfixande på huset. De största utgifterna var antagligen övre våningens badrum, kakelugnen och luftvärmepumpen.
En jättestor orsak att vi har råd (trots att bara en av oss har jobbat i taget för det mesta) tror jag nog är att vi inte har ett nytt eller extremt dyrt hus att börja med. Huspriserna här i Österbotten är så extremt mycket lägre än i huvudstadsregionen (skillnaderna är verkligen hisnande) så livskvaliteten, när man en gång har anpassat sig, är nog väldigt hög för en liten slant här uppe. Det är bara att flytta!
Saras fråga
Sara skriver så här: Av förekommen anledning undrar jag hur ni har placerat de tre barnstolarna i bilen! Vem sitter bredvid vem? Och hur funkar det?
Jag svarar: När Edda skulle födas letade vi land och rike runt (till och med i Sverige, faktiskt) efter en bil som skulle ha allt: sju platser, låg bränsleförbrukning, lagom lågt pris, tillräckligt stor motor, fräschör och stilighet...... ja, du hör ju själv. Det fanns ingen sån bil. Sen föddes Edda utan att vi hittat det vi letat efter och när vi skulle hem från BB insåg vi att hennes bilstol inte gick att klämma in mellan de stora barnens så som vi hade tänkt.
Just nu gör vi så att Lovis, som börjar vara rätt lång, sitter i mitten på ett par kuddar så hon kommer högre upp, Idun sitter i sin bilstol på ena sidan och Idun sitter i sin bilstol på den andra sidan. Vår bils baksäte är skålformat och inte alls ämnat för tre bilstolar i bredd, men vi är så OERHÖRT nöjda med bilen i övrigt att vi faktiskt tyckte att vi betalade för att byta ner oss hur vi än vände och vred på saken. Så gjorde vi.
Visst har ni en Passat? Eller minns jag fel? Jag tror att Volkswagens sätesdesign är bättre än Nissans. Så det är mycket möjligt att ni får tre bilstolar (av rätt modell) i bredd i er bil, vilket säkert behövs eftersom er äldsta son är yngre än Lovis. Det lönar att leta upp de smalaste bilstolsmodellerna och kolla. Men för vår del är det faktiskt omöjligt att klämma in tre stolar i bredd. Eller ja, de ryms nätt och jämnt, men det finns inte en chans att få fast bältena på alla tre utan att få fel i huvu.
Jag svarar: När Edda skulle födas letade vi land och rike runt (till och med i Sverige, faktiskt) efter en bil som skulle ha allt: sju platser, låg bränsleförbrukning, lagom lågt pris, tillräckligt stor motor, fräschör och stilighet...... ja, du hör ju själv. Det fanns ingen sån bil. Sen föddes Edda utan att vi hittat det vi letat efter och när vi skulle hem från BB insåg vi att hennes bilstol inte gick att klämma in mellan de stora barnens så som vi hade tänkt.
Just nu gör vi så att Lovis, som börjar vara rätt lång, sitter i mitten på ett par kuddar så hon kommer högre upp, Idun sitter i sin bilstol på ena sidan och Idun sitter i sin bilstol på den andra sidan. Vår bils baksäte är skålformat och inte alls ämnat för tre bilstolar i bredd, men vi är så OERHÖRT nöjda med bilen i övrigt att vi faktiskt tyckte att vi betalade för att byta ner oss hur vi än vände och vred på saken. Så gjorde vi.
Visst har ni en Passat? Eller minns jag fel? Jag tror att Volkswagens sätesdesign är bättre än Nissans. Så det är mycket möjligt att ni får tre bilstolar (av rätt modell) i bredd i er bil, vilket säkert behövs eftersom er äldsta son är yngre än Lovis. Det lönar att leta upp de smalaste bilstolsmodellerna och kolla. Men för vår del är det faktiskt omöjligt att klämma in tre stolar i bredd. Eller ja, de ryms nätt och jämnt, men det finns inte en chans att få fast bältena på alla tre utan att få fel i huvu.
21 mars 2014
Anonym frågar
Anonym undrar så här: Vad är Caj utbildad i och vad jobbar han med?
Caj är diplomingenjör. För tillfället är han vårdledig med Edda eftersom jag började jobba igår.
Caj är diplomingenjör. För tillfället är han vårdledig med Edda eftersom jag började jobba igår.
Emmas fråga
Min kära kusin Emma skriver: Alltså det här med att ni inte slänger mat. Menar du att ni aldrig slänger matvaror som blivit gamla, eller att ni är proffs på att planera exakt hur mycket som äts upp? Tips på vad du gör med matrester (förutom att äta upp dom då) mottages tacksamt. Tycker att hur vi än planerar hamnar ändå en stor del i komposten. Och det känns slösaktigt. Vi ses ju snart, men jag vill ha ett svar HÄR i skrift! haha.
Jag svarar: tack för din fråga!
Jag svarar: tack för din fråga!
1. Planering är! ALLT!! Vi planerar oftast matlista för en vecka i taget och väljer gärna några rätter vars ingredienser inte far illa om planerna ändras.
2. Höns! Hönor äter nästan allt ifall det blir mat över. En grötslatt här, en klick bebismat där. Edda är ju upphov till en del rester. Hönsen tar hand om dem.
3. Bröd! Det går bra att stoppa gammal gröt i degen när man bakar.
4. Gör hellre för litet mat än för mycket av sånt som inte är gott att värma upp. Den som ännu är hungrig jan komplettera med nåt annat, en frukt eller en smörgås.
5. Ät en restmåltid alltid nu som då. Det här inträffar för vår del ofta på helgerna om vi inte orkar kocka två gånger. Då tar vi fram all mat som blivit över under veckan och äter upp den i intressanta kombinationer. Inte alltid superläckert men alltid tillfredsställande.
Sen kanske jag har framställt oss som om vi ALDRIG slänger mat, det är inte riktigt sant. (Men nästan.) Det skulle vara hemskt intressant att väga den mat som far i soporna och se hur mycket det är frågan om.
Hannas fråga
Hanna skriver: Eftersom nattsömnen är vårt största bekymmer för tillfället är jag förstås mest intresserad av hur Edda sover om nätterna? Kan du inte berätta hur ni sköter nattandet? Somnar hon själv eller vaggar ni?
Jag svarar: hej Hanna!
Jag svarar: hej Hanna!
Tack för din fråga! Edda sover varierande om nätterna, ofta ganska dåligt. Hon somnar mellan halv åtta och halv nio. Vi nattar genom att lägga ner henne i sängen. Hon far omkring, ställer sig upp, är allmänt yr och ibland arg, men en av oss ligger bredvid och säger med jämna mellanrum åt henne att lägga sig ner, att det är natt. Ibland hjälper vi henne genom att lägga henne och ligga.
Hon vaknar allt mellan två och fem. Ibland hjälper det att amma henne, ibland hjälper det inte, så då är hon vaken en eller två timmar. Under tiden kör vi samma rutin som när hon ska sova: mörkt i rummet, oinspirerade aktiviteter och lugnande föräldraröst intill. En riktigt bra natt vaknar hon vid fem, blir ammad och sover till halv sju. Det har hänt sig. Tyvärr alltför sällan.
19 mars 2014
Den utmattade bloggerskans nödlösning: en frågerunda
Åh, det går så trögt med bloggandet just nu! Jag sover fortsättningsvis alldeles för lite hur jag än ställer det. Dessutom har vi börjat stänga av vårt modem, vilket gör att jag måste koppla i det innan jag bloggar och det är ju så TUNGT att sätta i en sladd, haha. Ni förstår varför detta inte riktigt lyckas för mig just nu.
I dag är sista dagen på min föräldraledighet. Den tillbringar jag med att förbereda mig för mina kommande författarbesök, jag skall nämligen på turné. Redan på fredag, i övermorgon, börjar jag med att besöka en skola i Vanda, sedan har jag en veckas paus och därefter kör jag nonstop sex hela arbetsdagar på raken Jag kommer att träffa ungefär 700 elever totalt. Det blir roligt, men också tungt, speciellt nu då jag är så här trött.
Sedan börjar jag skriva! Tjoho!
Eftersom min hjärna är något grumlig och jag inte har några nya insikter att komma med tänkte jag att det är på sin plats med en frågerunda. Ni får fråga vad ni vill. Jag svarar på det jag vill! Nu kör vi!
I dag är sista dagen på min föräldraledighet. Den tillbringar jag med att förbereda mig för mina kommande författarbesök, jag skall nämligen på turné. Redan på fredag, i övermorgon, börjar jag med att besöka en skola i Vanda, sedan har jag en veckas paus och därefter kör jag nonstop sex hela arbetsdagar på raken Jag kommer att träffa ungefär 700 elever totalt. Det blir roligt, men också tungt, speciellt nu då jag är så här trött.
Sedan börjar jag skriva! Tjoho!
Eftersom min hjärna är något grumlig och jag inte har några nya insikter att komma med tänkte jag att det är på sin plats med en frågerunda. Ni får fråga vad ni vill. Jag svarar på det jag vill! Nu kör vi!
12 mars 2014
Sju längtor
Just nu längtar jag efter:
1. Våren, den där riktiga, när man kan dricka något gott utomhus i solens sken utan att frysa det minsta.
2. Att sova en hel natt (jag vet att jag ständigt drar upp mitt sovande, men sömnen -eller bristen på den- upptar en massa utrymme i mitt liv just nu. Två kvällar har jag lagt mig lydigt klockan nio, enligt anvisningar från min vän Johanna. Den första natten slutade sömnsaldot på sju och en halv timme, den andra på fem och en halv. Och det senare trots att jag då sov ensam i tystnaden på soffan i vardagsrummet. Jag vaknade tre och kunde inte somna om. Jag, som avskyr bitterhet i alla dess former, kom på mig själv med att vara precis det idag. Bitter.)
3. Rena fönster. Tvättade av nån annan än mig själv.
4. Ett klart sinnelag. I takt med att jag blir tröttare och tröttare blir jag sämre och sämre på t.ex. Wordfeud (ett konkret tecken på hur tröttheten påverkar intellektet).
5. Att känna inspiration till att skriva. Eller visserligen "tänk-skriver" jag mycket, som Christel på min skrivarutbildning uttryckte det (mycket bra) men jag orkar inte sätta mig ner och skriva ner det på riktigt. Undrar hur många tusen sidor som bara försvunnit ut i idérymden utan att ha blivit fångade på papper först. Det är många, har jag på känn.
6. Kakor och bullar! Den här fastan har jag lämnat bort allt godis (jag tror som känt att begränsningar kan vara av godo. Det är nyttigt att inte få allt, jämt). Bullar och kakor äter jag högst en gång i veckan, på söndagar. Och i måttliga mängder. Men igår köpte jag färska dadlar i butiken, åh så gott, de smakar som vaniljkräm eller mandelmassa. Mmm. (Jag vet att Ninette och Liisa också fastar. Hur är det med er andra? Minna?)
7. Att nån (Linn Jung kanske?) kommer och byter ut alla våra trasiga glödlampor. Igår räknade jag hastigt och insåg att inte mindre än åtta lampor har nåt fel och behöver fixas. ÅTTA. Och här sitter jag och bloggar. Du milde tid.
1. Våren, den där riktiga, när man kan dricka något gott utomhus i solens sken utan att frysa det minsta.
2. Att sova en hel natt (jag vet att jag ständigt drar upp mitt sovande, men sömnen -eller bristen på den- upptar en massa utrymme i mitt liv just nu. Två kvällar har jag lagt mig lydigt klockan nio, enligt anvisningar från min vän Johanna. Den första natten slutade sömnsaldot på sju och en halv timme, den andra på fem och en halv. Och det senare trots att jag då sov ensam i tystnaden på soffan i vardagsrummet. Jag vaknade tre och kunde inte somna om. Jag, som avskyr bitterhet i alla dess former, kom på mig själv med att vara precis det idag. Bitter.)
3. Rena fönster. Tvättade av nån annan än mig själv.
4. Ett klart sinnelag. I takt med att jag blir tröttare och tröttare blir jag sämre och sämre på t.ex. Wordfeud (ett konkret tecken på hur tröttheten påverkar intellektet).
5. Att känna inspiration till att skriva. Eller visserligen "tänk-skriver" jag mycket, som Christel på min skrivarutbildning uttryckte det (mycket bra) men jag orkar inte sätta mig ner och skriva ner det på riktigt. Undrar hur många tusen sidor som bara försvunnit ut i idérymden utan att ha blivit fångade på papper först. Det är många, har jag på känn.
6. Kakor och bullar! Den här fastan har jag lämnat bort allt godis (jag tror som känt att begränsningar kan vara av godo. Det är nyttigt att inte få allt, jämt). Bullar och kakor äter jag högst en gång i veckan, på söndagar. Och i måttliga mängder. Men igår köpte jag färska dadlar i butiken, åh så gott, de smakar som vaniljkräm eller mandelmassa. Mmm. (Jag vet att Ninette och Liisa också fastar. Hur är det med er andra? Minna?)
7. Att nån (Linn Jung kanske?) kommer och byter ut alla våra trasiga glödlampor. Igår räknade jag hastigt och insåg att inte mindre än åtta lampor har nåt fel och behöver fixas. ÅTTA. Och här sitter jag och bloggar. Du milde tid.
10 mars 2014
Begränsningar
Det är jätteviktigt med begränsningar.
Barn provar sig ofta fram, testar gränserna. Oavsett var vi drar dem. Att kompromissa för att uppnå något slags rättvist förhållande mellan en vuxen och ett barn (typ att man får sin vilja igenom varannan gång, för husfridens skull) tror jag inte på (det gör kanske ingen, förresten). Barn är barn och vuxna är vuxna. Med det inte sagt att man inte ska lyssna på sina barn, det ska man förstås. Men man skall inte glömma bort att de vuxna både har ansvaret OCH sista ordet. Så ska det vara.
Men det är inte det här jag har tänkt skriva om. Utan det är om människans behov av gränser överlag. För idag kan vi* göra allt. Vi kan bli vad vi vill, vi kan göra vad vi vill. Och vi förväntas vilja allting. Det är viktigt att ha en karriär. Det är viktigt med familj. Det är viktigt att hinna träna. Det är viktigt att ha ett hem som inte bara är trevligt att vistas i utan som också är personligt och snyggt. Och rent. Det är viktigt att hinna läsa alla viktiga böcker, se alla viktiga filmer. Hänga med på sociala medier. Läsa tidningar. Det är viktigt att hinna vandra i skog och mark, att hinna resa, att hinna ha ett socialt liv med middagsbjudningar, kafébesök och restaurangkvällar. Har jag glömt något? Antagligen. (Det är inte så att jag känner mig pressad att ha alla dessa områden under kontroll. Inte egentligen. Jag har lugnat ner mig jättemycket och tänker ofta att det inte är så farligt att skjuta upp saker till en annan, odefinierad dag. Men jag vet hur lätt det är glida tillbaka in i att tycka att jag borde vara med överallt och göra allt. Jag får passa mig.)
Alla de här grejerna är trevliga som isolerade händelser. Ja. Men när allt skall hända på en gång, i ett liv, och vi inte har några förmyndare som bestämmer "stopp, nu räcker det, jag vet att det är roligt, men nu måste du vila", så fortsätter vi i en rasande takt tills våra hjärnor kortsluter.
En av de få saker som kan sätta stopp för oss är den egna orken. Och där är ofta girigheten större än visheten. För hur vanligt är det inte att vi går över gränsen? Vi är många som är trötta. Många som gör alltför mycket och som vill mer än vad kroppen och huvudet klarar av. Vi sover för lite (ja, jag är superskyldig till denna punkt. Idiotiskt.) Vi gör så mycket att det som egentligen borde vara jätteroligt kanske bara känns lite roligt, eller till och med mest som en plikt.
Jag har varit hemma mycket de senaste åren. Det har varit skönt. Jag har insett att jag är en ganska liten och oviktig typ i den stora världen. Den stora världen finns kvar när jag vill ut i den igen. I den lilla världen, här hemma, är jag desto mindre utbytbar. (Det är också fint att inse att en så enkel sak som att läsa en bok när barnen har somnat aldrig tappar sin charm. Det känns aldrig som en plikt, så länge jag själv får välja vad jag läser. Och det är kanske hur man upplever något också när man inte är i toppform som definierar vad som verkligen är viktigt för en?)
*med "vi" menar jag människor som är i samma sits som jag, alltså en nordisk kvinna som har möjlighet till utbildning och både ekonomiskt och socialt stöd i många former som gör det möjligt att både studera, vara hemma med barn, jobba, forska, you name it.
Barn provar sig ofta fram, testar gränserna. Oavsett var vi drar dem. Att kompromissa för att uppnå något slags rättvist förhållande mellan en vuxen och ett barn (typ att man får sin vilja igenom varannan gång, för husfridens skull) tror jag inte på (det gör kanske ingen, förresten). Barn är barn och vuxna är vuxna. Med det inte sagt att man inte ska lyssna på sina barn, det ska man förstås. Men man skall inte glömma bort att de vuxna både har ansvaret OCH sista ordet. Så ska det vara.
Men det är inte det här jag har tänkt skriva om. Utan det är om människans behov av gränser överlag. För idag kan vi* göra allt. Vi kan bli vad vi vill, vi kan göra vad vi vill. Och vi förväntas vilja allting. Det är viktigt att ha en karriär. Det är viktigt med familj. Det är viktigt att hinna träna. Det är viktigt att ha ett hem som inte bara är trevligt att vistas i utan som också är personligt och snyggt. Och rent. Det är viktigt att hinna läsa alla viktiga böcker, se alla viktiga filmer. Hänga med på sociala medier. Läsa tidningar. Det är viktigt att hinna vandra i skog och mark, att hinna resa, att hinna ha ett socialt liv med middagsbjudningar, kafébesök och restaurangkvällar. Har jag glömt något? Antagligen. (Det är inte så att jag känner mig pressad att ha alla dessa områden under kontroll. Inte egentligen. Jag har lugnat ner mig jättemycket och tänker ofta att det inte är så farligt att skjuta upp saker till en annan, odefinierad dag. Men jag vet hur lätt det är glida tillbaka in i att tycka att jag borde vara med överallt och göra allt. Jag får passa mig.)
Alla de här grejerna är trevliga som isolerade händelser. Ja. Men när allt skall hända på en gång, i ett liv, och vi inte har några förmyndare som bestämmer "stopp, nu räcker det, jag vet att det är roligt, men nu måste du vila", så fortsätter vi i en rasande takt tills våra hjärnor kortsluter.
En av de få saker som kan sätta stopp för oss är den egna orken. Och där är ofta girigheten större än visheten. För hur vanligt är det inte att vi går över gränsen? Vi är många som är trötta. Många som gör alltför mycket och som vill mer än vad kroppen och huvudet klarar av. Vi sover för lite (ja, jag är superskyldig till denna punkt. Idiotiskt.) Vi gör så mycket att det som egentligen borde vara jätteroligt kanske bara känns lite roligt, eller till och med mest som en plikt.
Jag har varit hemma mycket de senaste åren. Det har varit skönt. Jag har insett att jag är en ganska liten och oviktig typ i den stora världen. Den stora världen finns kvar när jag vill ut i den igen. I den lilla världen, här hemma, är jag desto mindre utbytbar. (Det är också fint att inse att en så enkel sak som att läsa en bok när barnen har somnat aldrig tappar sin charm. Det känns aldrig som en plikt, så länge jag själv får välja vad jag läser. Och det är kanske hur man upplever något också när man inte är i toppform som definierar vad som verkligen är viktigt för en?)
*med "vi" menar jag människor som är i samma sits som jag, alltså en nordisk kvinna som har möjlighet till utbildning och både ekonomiskt och socialt stöd i många former som gör det möjligt att både studera, vara hemma med barn, jobba, forska, you name it.
Namnlekar
Maija skriver om efternamn och byten av dylika mitt i en karriär som bygger på att folk känner till en. Jag har funderat mycket på det där.
När Caj och jag gifte oss visste vi inte hur vi skulle göra med våra efternamn. Jag ville behålla Klingenberg av flera orsaker. Malin är ett rätt vanligt namn, vi är en liten släkt som heter Klingenberg, jag hade redan gjort en hel del jobb, att byta namn mitt i kändes då som att jag skulle behöva påbörja min karriär från början eller påpeka vem jag var (i efterhand inser jag ju att det inte alls skulle ha varit så komplicerat som jag trodde). Caj ville gärna behålla sitt efternamn. Men vi ville ha samma. En period funderade vi på att ta tillbaka ett gammalt släktnamn som min farmors pappa hade haft när han var barn. I så fall hade vi hetat Malin och Caj Fågel. Lovis Fågel, Idun Fågel, Edda Fågel. Fint, tycker jag. Jag minns inte vad det var som gjorde att vi sist och slutligen inte bytte namn, ibland kan jag ångra mig. Samtidigt som jag gillar att heta Klingenberg. Men jag funderar fortfarande på det där med Fågel.
Det blev så att jag behöll mitt namn och Caj tog dubbelnamn. Och efteråt insåg vi att vi visserligen har ett gemensamt efternamn, men att vi inte heter samma sak. Hans efternamn börjar på F, mitt på K. Vid det här laget har vi förstås vant oss, men det är inte enkelt det här med vad man skall heta när alla möjligheter finns.
Sen angående mitt företag en gul apelsin: när jag skulle starta 2008 hade jag funderat fram och tillbaka länge och inte kommit på ett enda vettigt namn. Jag pratade med Aja, som samtidigt höll på att starta upp Lundagård, och slängde ur mig att "nå, man kan väl heta vad som helst egentligen, en gul apelsin, till exempel". Mina idéer efter detta blev inte heller bättre (i detta fall är det svårt att förstå att jag jobbar med nåt kreativt över huvudtaget, haha) så det blev en gul apelsin. Och fast jag inte älskar namnet ännu i denna dag börjar det vara svårt att byta eftersom det sitter rätt hårt. Dessutom: vad skulle jag byta till? Jag har vant mig, folk har vant sig.
Hur har ni resonerat kring era släktnamn (om ni fått tillfälle att byta) eller företagsnamn? Berätta!
När Caj och jag gifte oss visste vi inte hur vi skulle göra med våra efternamn. Jag ville behålla Klingenberg av flera orsaker. Malin är ett rätt vanligt namn, vi är en liten släkt som heter Klingenberg, jag hade redan gjort en hel del jobb, att byta namn mitt i kändes då som att jag skulle behöva påbörja min karriär från början eller påpeka vem jag var (i efterhand inser jag ju att det inte alls skulle ha varit så komplicerat som jag trodde). Caj ville gärna behålla sitt efternamn. Men vi ville ha samma. En period funderade vi på att ta tillbaka ett gammalt släktnamn som min farmors pappa hade haft när han var barn. I så fall hade vi hetat Malin och Caj Fågel. Lovis Fågel, Idun Fågel, Edda Fågel. Fint, tycker jag. Jag minns inte vad det var som gjorde att vi sist och slutligen inte bytte namn, ibland kan jag ångra mig. Samtidigt som jag gillar att heta Klingenberg. Men jag funderar fortfarande på det där med Fågel.
Det blev så att jag behöll mitt namn och Caj tog dubbelnamn. Och efteråt insåg vi att vi visserligen har ett gemensamt efternamn, men att vi inte heter samma sak. Hans efternamn börjar på F, mitt på K. Vid det här laget har vi förstås vant oss, men det är inte enkelt det här med vad man skall heta när alla möjligheter finns.
Sen angående mitt företag en gul apelsin: när jag skulle starta 2008 hade jag funderat fram och tillbaka länge och inte kommit på ett enda vettigt namn. Jag pratade med Aja, som samtidigt höll på att starta upp Lundagård, och slängde ur mig att "nå, man kan väl heta vad som helst egentligen, en gul apelsin, till exempel". Mina idéer efter detta blev inte heller bättre (i detta fall är det svårt att förstå att jag jobbar med nåt kreativt över huvudtaget, haha) så det blev en gul apelsin. Och fast jag inte älskar namnet ännu i denna dag börjar det vara svårt att byta eftersom det sitter rätt hårt. Dessutom: vad skulle jag byta till? Jag har vant mig, folk har vant sig.
Hur har ni resonerat kring era släktnamn (om ni fått tillfälle att byta) eller företagsnamn? Berätta!
9 mars 2014
Bäst just nu
Det bästa just nu: Eddas lycksalighet över att hon kan tacka för maten. När hon har ätit klart och vi frågar henne "är du färdig nu?" skiner hon upp, fyrar av ett strålande leende, smäller ihop handflatorna upprepade gånger, samtidigt som hon gungar upp och ner med överkroppen. Ibland säger hon "ta, ta!".
Så priviligerat det här, att få följa med när en människa lär sig nya saker och har förstånd att glädjas över sin nyförvärvade kunskap.
Mindre kul och mer skrämmande är att hon plötsligt klättrade UPP i soffan idag. Hon har ingen aning om hur man tar sig ner, kan sätta sig rakt ut i luften om andan faller på. Nog lär hon sig backa ner försiktigt också så småningom, så klart, men tills dess får vi vakta, vakta, ännu noggrannare än hittills. I jämförelse med hennes vanliga hyss -att äta bark från vedklabbarna i korgen, tugga i sig delar av äggkartongerna och slicka på våra skor när vi inte hinner dra undan henne i tid- känns detta riskfyllt.
Så priviligerat det här, att få följa med när en människa lär sig nya saker och har förstånd att glädjas över sin nyförvärvade kunskap.
Mindre kul och mer skrämmande är att hon plötsligt klättrade UPP i soffan idag. Hon har ingen aning om hur man tar sig ner, kan sätta sig rakt ut i luften om andan faller på. Nog lär hon sig backa ner försiktigt också så småningom, så klart, men tills dess får vi vakta, vakta, ännu noggrannare än hittills. I jämförelse med hennes vanliga hyss -att äta bark från vedklabbarna i korgen, tugga i sig delar av äggkartongerna och slicka på våra skor när vi inte hinner dra undan henne i tid- känns detta riskfyllt.
8 mars 2014
Veckans frukosttips
Ja just ja! Jag skulle ju dela med mig av vårt bästa omelettrecept.
en omelett
2 ägg
1 msk honung
rivet skal från 1/2 citron
1 msk vatten
lite kardemumma och kanel
Värm en stekpanna. Rör ihop ingredienserna med en gaffel. Klicka kokosolja, honung eller smör i pannan och låt smälta. Häll i smeten, rör runt lite med stekspaden så att lös smet kan rinna ner till botten av stekpannan och stelna. När all smet har stannat viker du omeletten dubbel och låter den glida ner på en tallrik.
Servera med bär- och fruktsallad, kanske lite grynost. Strö kokos över.
Det här är jättegott! Jag lovar! Vi äter det ofta under helgen då vi har lite mer tid att sätta på frukosten. Smaken påminner om kanelbullar, så gillar man inte sådana kan man skippa denna rätt, men alla andra måste prova.
en omelett
2 ägg
1 msk honung
rivet skal från 1/2 citron
1 msk vatten
lite kardemumma och kanel
Värm en stekpanna. Rör ihop ingredienserna med en gaffel. Klicka kokosolja, honung eller smör i pannan och låt smälta. Häll i smeten, rör runt lite med stekspaden så att lös smet kan rinna ner till botten av stekpannan och stelna. När all smet har stannat viker du omeletten dubbel och låter den glida ner på en tallrik.
Servera med bär- och fruktsallad, kanske lite grynost. Strö kokos över.
Det här är jättegott! Jag lovar! Vi äter det ofta under helgen då vi har lite mer tid att sätta på frukosten. Smaken påminner om kanelbullar, så gillar man inte sådana kan man skippa denna rätt, men alla andra måste prova.
6 mars 2014
Drömnytt
I natt drömde jag en massa överraskande drömmar.
Linn avslöjade t.ex. att Marica och Nadia är samma person. Jag kände mig så idiotisk över att jag inte fattat det att jag inte kunde sova (i drömmen alltså. Tänk er så frustrerande: när jag för en gång skull faktiskt sover så drömmer jag att jag inte kan somna.)
Jag drömde också att man i Åbo stad hade installerat turisttåg längs med sluttningarna ner mot ån, och att dessa var så branta att tågen körde helt på sidan. De satt inte heller fast nånstans, så man fick hoppas på god tur när man åkte så man inte föll i vattnet.
Den sista delen i drömmen gick ut på att jag spelade alfapet med en avlägset bekant som ville få mig att gå med på att hennes son (som är ett spädbarn!) skulle få byta ut en blank bricka som ersatte bokstaven i i ordet taxi, eftersom han hade ett i. Han hade nämligen inte kunna placera ut några brickor alls än. Men jag var benhård och vek mig inte en tum. Regler är regler, tänkte jag i sömnen.
Linn avslöjade t.ex. att Marica och Nadia är samma person. Jag kände mig så idiotisk över att jag inte fattat det att jag inte kunde sova (i drömmen alltså. Tänk er så frustrerande: när jag för en gång skull faktiskt sover så drömmer jag att jag inte kan somna.)
Jag drömde också att man i Åbo stad hade installerat turisttåg längs med sluttningarna ner mot ån, och att dessa var så branta att tågen körde helt på sidan. De satt inte heller fast nånstans, så man fick hoppas på god tur när man åkte så man inte föll i vattnet.
Den sista delen i drömmen gick ut på att jag spelade alfapet med en avlägset bekant som ville få mig att gå med på att hennes son (som är ett spädbarn!) skulle få byta ut en blank bricka som ersatte bokstaven i i ordet taxi, eftersom han hade ett i. Han hade nämligen inte kunna placera ut några brickor alls än. Men jag var benhård och vek mig inte en tum. Regler är regler, tänkte jag i sömnen.
5 mars 2014
Skönhetssömn
Nu är jag där igen. Samma sak hände ungefär samma tid förra året när jag kämpade med min graviditetsrelaterade sömnlöshet, jag fick torra, röda, svidande fläckar i ansiktet. I år fortsätter det på grund av bebisen själv, jag har sedan många veckor tillbaka ett irriterat, rött, svidande område under mitt vänstra öga.
Det försvinner inte fast jag försöker smörja. De dagar som följer på riktigt usla nätter är huden extraömtålig och sjuk, om jag har sovit bra gör det inte lika ont. Vad kan man göra åt sånt här? Hur nära ögonen får man sätta hydrocortison?(idag har varit en sån dag, det lilla uppsvinget här i helgen var tyvärr tillfälligt, i natt var Edda t.ex. vaken mellan kvart i fyra och sex. Sen sov jag hela förmiddagen för att ta igen det och det är så frustrerande, jag vill sova på natten och GÖRA saker på dagen, inte ligga och höra på barnskrik om natten och sova bort förmiddagarna.)
3 mars 2014
Dagens fynd
Idag har jag gått igenom en massa papper och lådor. Jag gjorde en del fynd.
1) en massa vykort jag fått av olika vänner. Heidi är t.ex. fenomenal på att skicka kort. De var roliga att läsa igen och titta på. Tack!
2) ett brev från en av städerskorna i barnens skola. Hon känner alla barn, pratar med dem och vet vad de pysslar med. När jag hade bloggat om hur barnen beundrade henne och lekte att de var som hon blev hon glad och gav dem några städtrasor att leka med i ett fint paket, dessutom skrev hon ett brev till mig som jag hittade igen. Så jättesnällt!
3) ett utprintat blogginlägg av Sara på den nedlagda spetsfabriken där hon skrivit en massa snälla saker om mig. Jag skrev ut det för att kunna läsa det när jag känner mig dålig, jag har inte sett det på väldigt länge men blev överlycklig över att nån tänkt så gott om mig en gång i tiden.
4) en tidning som jag gjorde med Aja när jag var barn. Min hette Wonderful Women och var en underklädestidning. Mitt ritande lyckades inte alltid (och aldrig lika bra som Ajas, hon var verkligen en mästare!), men jag hade fiffiga sätt att mörka min okunnighet. Under en misslyckad bild av ett underklädskit hade jag bland annat skrivit denna catchiga slogan: "Om du köper underkläder av oss kommer du ALDRIG att behöva se ut så här." Hahahaha!
5) ett tackkort från när min brorsdotter Lone föddes för ett och ett halvt år sedan, av Saija och Jonas TILL Hanna och Vicci. Jag vet inte varför jag har erbjudit mig att ge dem kortet eftersom båda familjerna bor i Vasa, väldigt nära varandra. Och vi har alltså fortfarande inte lyckats överräcka det trots att det legat här och väntat på leverans i långa tider. Och jag skäms inte ens utan tycker det är lite lustigt.
6) Och på datorn hittade jag den här alldeles makalöst gulliga videon av Idun som läser en ramsa när hon är nästan tre år.
1) en massa vykort jag fått av olika vänner. Heidi är t.ex. fenomenal på att skicka kort. De var roliga att läsa igen och titta på. Tack!
2) ett brev från en av städerskorna i barnens skola. Hon känner alla barn, pratar med dem och vet vad de pysslar med. När jag hade bloggat om hur barnen beundrade henne och lekte att de var som hon blev hon glad och gav dem några städtrasor att leka med i ett fint paket, dessutom skrev hon ett brev till mig som jag hittade igen. Så jättesnällt!
3) ett utprintat blogginlägg av Sara på den nedlagda spetsfabriken där hon skrivit en massa snälla saker om mig. Jag skrev ut det för att kunna läsa det när jag känner mig dålig, jag har inte sett det på väldigt länge men blev överlycklig över att nån tänkt så gott om mig en gång i tiden.
4) en tidning som jag gjorde med Aja när jag var barn. Min hette Wonderful Women och var en underklädestidning. Mitt ritande lyckades inte alltid (och aldrig lika bra som Ajas, hon var verkligen en mästare!), men jag hade fiffiga sätt att mörka min okunnighet. Under en misslyckad bild av ett underklädskit hade jag bland annat skrivit denna catchiga slogan: "Om du köper underkläder av oss kommer du ALDRIG att behöva se ut så här." Hahahaha!
5) ett tackkort från när min brorsdotter Lone föddes för ett och ett halvt år sedan, av Saija och Jonas TILL Hanna och Vicci. Jag vet inte varför jag har erbjudit mig att ge dem kortet eftersom båda familjerna bor i Vasa, väldigt nära varandra. Och vi har alltså fortfarande inte lyckats överräcka det trots att det legat här och väntat på leverans i långa tider. Och jag skäms inte ens utan tycker det är lite lustigt.
6) Och på datorn hittade jag den här alldeles makalöst gulliga videon av Idun som läser en ramsa när hon är nästan tre år.
Tre nätter
Det här känns så fragilt att jag bara vågar prata tyst, tyst om saken. Men: Edda har sovit exemplariskt i tre nätter nu. Hon har somnat nån gång mellan halv åtta och halv nio, sovit i ett sträck (eller hon har gnytt till en eller två gånger men somnat om genast av sig själv, så det räknas inte) till halv sex, sextiden, ätit lite och somnat om till 07.00-tiden. Jag inbillar mig förstås inte att det kommer att vara så här för evigt.
(Men jag hoppas, hoppas, hoppas detta är en lång fas. Jättelång!)
(Men jag hoppas, hoppas, hoppas detta är en lång fas. Jättelång!)