Jag vet att vi är många som gör saker i sista minuten. Jag har hela veckan hajat till med jämna mellanrum eftersom jag har varit säker på att fjolårets stipendier skall redovisas den här veckan. Idag hade jag till och med satt in en påminnelse i telefonen så jag inte skulle glömma det.
Nåja. Ikväll, lite efter åtta, satte jag mig ned vid datorn, printade ut redovisningsblanketterna... och insåg att de skall skickas in senast 31.3, inte sista februari som jag hela tiden trott.
Vad gör jag då?
a) redovisar ändå eftersom jag redan har börjat?
b) tänker YES och skjuter upp det en månad till?
Det är absolut inte det att jag inte skulle vara tacksam. Jag är OERHÖRT tacksam. Verkligen. Tack Kulturfonden! Men det är ju det att jag hellre skriver böcker än redovisar stipendier. Och till och med när jag gör det jag helst vill kan det behövas en deadline för att jag skall bli klar.
ps. rätt svar är förstås b)
ps 2. jag har också en tidningsartikel till jobbet som skall vara klar 28.2. Tror ni den är färdig? Nej. För deadlinen är ju imorgon. Plenty of time. Nu skall jag njuta av min lediga kväll. Ah.
27 februari 2013
26 februari 2013
Trevnad
Just badade jag. I vatten känner jag mig lätt och smidig fast jag i övrigt styltar omkring som om jag var i vecka hundratjugofem istället för tjugofem. Dessutom fick jag upp värmen, jag har haft kalla vader hela dagen. Dessutom fick jag håret tvättat medan jag låg ner.
Utöver dessa uppenbara fördelar passade jag på att dricka ett glas kall äppelsaft medan jag plaskade runt. Och så läste jag de första kapitlen i Jessica Schiefauers bok Pojkarna. Najs, hade mitt utlåtande varit om jag var en hipp ungdom.
Nu tänkte jag bara: ja det här var ju riktigt trevligt, tyst för mig själv.
Utöver dessa uppenbara fördelar passade jag på att dricka ett glas kall äppelsaft medan jag plaskade runt. Och så läste jag de första kapitlen i Jessica Schiefauers bok Pojkarna. Najs, hade mitt utlåtande varit om jag var en hipp ungdom.
Nu tänkte jag bara: ja det här var ju riktigt trevligt, tyst för mig själv.
25 februari 2013
Tråkigt
Jag som alltid tycker att jag är så bra på att komma på roliga sysselsättningar har känt mig underligt rastlös de senaste dagarna. Inte för att jag har extra energi -det har jag sannerligen inte- men jag är på något sätt uttråkad. ända in i märgen. Jag börjar se filmer men slutar genast eftersom de är tråkiga. Jag börjar på böcker men kommer av mig. Jag skriver några rader men har inget att säga. Har jag något fel? Eller måste jag skaffa mig ett nytt intresse?
24 februari 2013
Nytt för Anne
Eftersom Anne Hietanen både på sin egen och på Peppes blogg har meddelat att hon läst allt som publicerats i den finlandssvenska bloggsfären tänkte jag skriva ett nytt inlägg med henne i åtanke. För jag har på känn att det är mina skrala statusuppdateringar hon egentligen menar när hon antyder att det inte bloggas tillräckligt. Visst Anne, visst?
Således tycker jag det är dags för en ostrukturerad tankekedja om vad som pågår i mitt liv. Det är spännande, det är nervkittlande, det är underbart.
1. Jag vaknade klockan 08.00 av Idun som meddelade att hon "ville prata", varpå hon överöste mig med komplimanger för att få mig att reagera. Men jag var ganska utvilad, främst för att vi gick och lade oss strax efter tio igår kväll och har sovit som stockar.
2. Vi håller på att titta på serien Heroes. Ett avsnitt var så hemskt att jag trodde det var en skräckserie, bland annat för att det slutade med att en odödlig karaktär i serien vaknade upp med hela sin bröstkorg uppfläkt. Men gårdagens avsnitt var riktigt lagom spännande. Det är dock oroväckande att många av dem jag har diskuterat serien med bara har valt att titta på första säsongen. Blir den månne för skrämmande? Eller håller den inte måttet?
3. Det är soligt idag, hela familjen är ute men jag sitter inne. (Inte i finkan, så klart, utan bara i vårt hus.) Varför? Jo för att jag försöker hålla mig så stillasittande eller liggande som möjligt för att min foglossning inte skall ta livet av mig den kommande veckan. Det är rätt trist. Jag hoppas det blir vår snart så att man kan sitta ute utan att frysa fast man inte rör sig.
4. Jag har betalat räkningar idag och gått igenom mina mail. Jag hade många hundra av de senare och nu när jag har tröskat klart har jag bara fyra kvar i min inkorg. FYRA! Det känns som om mitt mailkonto genomgått en Feng Shui-sanering.
5. På tal om Feng Shui läste jag hur ett sovrum med bra energiflöde skall se ut:
6. Punkt fem kunde eventuellt förklara varför jag har sovit dåligt. Men den senaste veckan har jag sovit gott trots den undermåliga Feng Shuin. Jag tror att förklaringen är en helt annan: det verkar finnas ett direkt samband mellan min förbättrade nattsömn och att jag inte äter godis och bulla på kvällarna. Jag har alltså sovit som en kung i över en vecka, utom att natten mellan fredag och lördag. Och hör och häpna, min teori håller måttet, för i fredags hade jag provsmakat det jag bakat till Tovas kalas på lördag och sen vaknade jag klockan 4 och somnade inte om på en och en halv timme. Så nu skall jag fortsätta att låta bli sötsakerna och att sova gott.
Efter att dessa rafflande nyheter har nått era ögonhoppas antar jag att er söndag har fått ett uppsving utan like. Over and out.
Således tycker jag det är dags för en ostrukturerad tankekedja om vad som pågår i mitt liv. Det är spännande, det är nervkittlande, det är underbart.
1. Jag vaknade klockan 08.00 av Idun som meddelade att hon "ville prata", varpå hon överöste mig med komplimanger för att få mig att reagera. Men jag var ganska utvilad, främst för att vi gick och lade oss strax efter tio igår kväll och har sovit som stockar.
2. Vi håller på att titta på serien Heroes. Ett avsnitt var så hemskt att jag trodde det var en skräckserie, bland annat för att det slutade med att en odödlig karaktär i serien vaknade upp med hela sin bröstkorg uppfläkt. Men gårdagens avsnitt var riktigt lagom spännande. Det är dock oroväckande att många av dem jag har diskuterat serien med bara har valt att titta på första säsongen. Blir den månne för skrämmande? Eller håller den inte måttet?
3. Det är soligt idag, hela familjen är ute men jag sitter inne. (Inte i finkan, så klart, utan bara i vårt hus.) Varför? Jo för att jag försöker hålla mig så stillasittande eller liggande som möjligt för att min foglossning inte skall ta livet av mig den kommande veckan. Det är rätt trist. Jag hoppas det blir vår snart så att man kan sitta ute utan att frysa fast man inte rör sig.
4. Jag har betalat räkningar idag och gått igenom mina mail. Jag hade många hundra av de senare och nu när jag har tröskat klart har jag bara fyra kvar i min inkorg. FYRA! Det känns som om mitt mailkonto genomgått en Feng Shui-sanering.
5. På tal om Feng Shui läste jag hur ett sovrum med bra energiflöde skall se ut:
- En dörr (vi har tre)
- Sparsamt med genomfart (vårt sovrum är ett genomgångsrum)
- Ett fönster (vi har tre, ett som leder ut, ett som leder till toaletten -det är frostat- och ett som leder till mitt arbetsrum)
- Inte snedtak eftersom det "trycker ner energin" (vi har snedtak. Rakt ovanför våra huvuden när vi sover).
6. Punkt fem kunde eventuellt förklara varför jag har sovit dåligt. Men den senaste veckan har jag sovit gott trots den undermåliga Feng Shuin. Jag tror att förklaringen är en helt annan: det verkar finnas ett direkt samband mellan min förbättrade nattsömn och att jag inte äter godis och bulla på kvällarna. Jag har alltså sovit som en kung i över en vecka, utom att natten mellan fredag och lördag. Och hör och häpna, min teori håller måttet, för i fredags hade jag provsmakat det jag bakat till Tovas kalas på lördag och sen vaknade jag klockan 4 och somnade inte om på en och en halv timme. Så nu skall jag fortsätta att låta bli sötsakerna och att sova gott.
Efter att dessa rafflande nyheter har nått era ögon
21 februari 2013
"Typiskt"
Idag när jag skulle låsa upp en dörr tappade jag hela nyckelknippan som gled ner på golvet... och slank ner mellan trappan och husgrunden.
Ofta när sådant här händer säger man "Äh, typiskt". Det är ett uttryck jag ogillar skarpt och nästan aldrig använder, fast jag kan vara på vippen ibland. För det stämmer nästan ALDRIG. Det tyder på en oerhört negativ livsinställning. Jag tror inte att det någonsin har hänt förr att nycklarna har ramlat ner under trappan. Det typiska är ju att man låser upp dörren och går in utan att tänka på det. Det är inte ett dugg typiskt mig (eller nästan någon överhuvudtaget) att ha sådan här otur.
Typiskt är att vi äter gröt till frukost under vardagsmorgnarna.Typiskt är att barnen leker snällt med varandra.
Typiskt är att vi får det att gå runt ekonomiskt.
Typiskt är att vi kramar och pussar varandra och tycker om varandra.
Typiskt är att vi skrattar åt Idun när hon demonstrerar sina knäppa gångstilar för oss.
Typiskt är att Caj sjunger roliga sånger och hittar på sagor med oväntade vändningar åt oss.
Typiskt är att Lovis arrangerar och dirigerar roliga lekar.
Typiskt är att jag ligger på sängen och kommer på roliga idéer, läser eller vilar.
Typiskt är att vi städar på torsdagar och råddar de övriga dagarna.
Typiskt är att vi är hemma nästan jämt.
Typiskt är i och för sig också att vi kommer lite för sent varje morgon när vi för Lovis till förskolan. Men när man ser på listan ovan är det mesta som faktiskt är typiskt väldigt bra saker. Ändå är det nästan bara när något jobbigt händer som man säger att det är typiskt, fast det inte ens är sant.
Vi bestämde oss för att begränsa vårt användande av "typiskt" till de tillfällen när något faktiskt ÄR typiskt. Och mest åt bra saker. Det är ju mycket roligare att påpeka hur ofta saker går bra än påstå att de alltid går dåligt, trots att det sällan är så. Eller hur?
Ofta när sådant här händer säger man "Äh, typiskt". Det är ett uttryck jag ogillar skarpt och nästan aldrig använder, fast jag kan vara på vippen ibland. För det stämmer nästan ALDRIG. Det tyder på en oerhört negativ livsinställning. Jag tror inte att det någonsin har hänt förr att nycklarna har ramlat ner under trappan. Det typiska är ju att man låser upp dörren och går in utan att tänka på det. Det är inte ett dugg typiskt mig (eller nästan någon överhuvudtaget) att ha sådan här otur.
Typiskt är att vi äter gröt till frukost under vardagsmorgnarna.Typiskt är att barnen leker snällt med varandra.
Typiskt är att vi får det att gå runt ekonomiskt.
Typiskt är att vi kramar och pussar varandra och tycker om varandra.
Typiskt är att vi skrattar åt Idun när hon demonstrerar sina knäppa gångstilar för oss.
Typiskt är att Caj sjunger roliga sånger och hittar på sagor med oväntade vändningar åt oss.
Typiskt är att Lovis arrangerar och dirigerar roliga lekar.
Typiskt är att jag ligger på sängen och kommer på roliga idéer, läser eller vilar.
Typiskt är att vi städar på torsdagar och råddar de övriga dagarna.
Typiskt är att vi är hemma nästan jämt.
Typiskt är i och för sig också att vi kommer lite för sent varje morgon när vi för Lovis till förskolan. Men när man ser på listan ovan är det mesta som faktiskt är typiskt väldigt bra saker. Ändå är det nästan bara när något jobbigt händer som man säger att det är typiskt, fast det inte ens är sant.
Vi bestämde oss för att begränsa vårt användande av "typiskt" till de tillfällen när något faktiskt ÄR typiskt. Och mest åt bra saker. Det är ju mycket roligare att påpeka hur ofta saker går bra än påstå att de alltid går dåligt, trots att det sällan är så. Eller hur?
Sömnens återkomst
Jag har sovit gott åtta nätter i rad. Jag tror det är rekord sedan jag blev gravid. Jag är glad, och fast jag är trött så är det på en acceptabel nivå just nu. Underbart. Jag ropar inte hej än, jag ropar bara tack. För åtta nätter är mer än jag vågade hoppas på för en dryg vecka sedan.
18 februari 2013
Fantasihusvagnen
Jag är ju ingen husvagnsägare, direkt. Men alltid nu som då drömmer jag om att skaffa en gammal, billig en och rusta upp den med jättevilda tapeter, mönstrade, färggranna tyger och häftiga detaljer. Sen skulle vi kunna åka iväg på semester, hela familjen, och ha ett hem med oss. Titta bara så fint man kan göra det! Här finns en annan modell, med före- och efterbilder. Jag inbillar mig att det skulle vara överkomligt att fixa upp en husvagn eftersom den är så liten. Det är inte som ett helt hus, direkt. Man skulle byta ut alla plastdetaljer mot något robustare och alla murriga plyschtyger mot något trevligare och snyggare. Det kunde bli så tjusigt.
För några år sen åkte vi på husbilssemester med min bror och min svägerska. Då var vi sex pers. Om vi skulle åka igen skulle vi behöva en niopersonershusbil, och det tror jag inte att finns, så blir det fler karavansemestrar får vi nog ta skilda bilar. Det är inte riktigt samma sak men kunde antagligen vara lika roligt. Det är något med det där luffarlivet som tjusar mig. Något med den där exotiska husvagnen (den skall helst se ut som om den tillhörde en spådam) som lockar. Jag har tänkt på den i flera år redan. Hittills har det räckt att fantisera. Få se om det räcker resten av livet.
För några år sen åkte vi på husbilssemester med min bror och min svägerska. Då var vi sex pers. Om vi skulle åka igen skulle vi behöva en niopersonershusbil, och det tror jag inte att finns, så blir det fler karavansemestrar får vi nog ta skilda bilar. Det är inte riktigt samma sak men kunde antagligen vara lika roligt. Det är något med det där luffarlivet som tjusar mig. Något med den där exotiska husvagnen (den skall helst se ut som om den tillhörde en spådam) som lockar. Jag har tänkt på den i flera år redan. Hittills har det räckt att fantisera. Få se om det räcker resten av livet.
17 februari 2013
Mammabubblan
Ni vet den där mammabubblan som det pratas om. Den som man går in i den där första tiden med en nyfödd bebis. När omvärlden slutar spela stor roll och hemmet känns som ett alldeles tillräckligt stort universum och som en alldeles lagom utmanande plats. Mammabubblan alltså. Ja. Just den.
Det känns som om jag redan är där. Mitt sociala liv sker (nästan helt) uteslutande på jobbet. När jag kommer hem ligger jag bara på sängen, med undantag för korta matpauser. På helgerna planerar vi inte in några program alls längre. Det finns inte plats för det i det här läget.
Igår gick vi i och för sig en sväng på loppis för att leta efter hockeyhjälmar åt barnen. Sen fick jag ligga på sängen resten av kvällen på grund av att jag fick så ont i mina fogar. Idag har jag också tillbringat största delen av tiden på sängen. Min trettitreåriga lekamen tar mycket hårdare på en graviditet än vad den gjorde som tjugofem eller tjugosju. Elände.
Det är TUR att jag tycker om att läsa. Och TUR att jag är så trött att jag inte får tråkigt. Och att jag har en familj som kommer och pratar med mig med jämna mellanrum.
Det känns som om jag redan är där. Mitt sociala liv sker (nästan helt) uteslutande på jobbet. När jag kommer hem ligger jag bara på sängen, med undantag för korta matpauser. På helgerna planerar vi inte in några program alls längre. Det finns inte plats för det i det här läget.
Igår gick vi i och för sig en sväng på loppis för att leta efter hockeyhjälmar åt barnen. Sen fick jag ligga på sängen resten av kvällen på grund av att jag fick så ont i mina fogar. Idag har jag också tillbringat största delen av tiden på sängen. Min trettitreåriga lekamen tar mycket hårdare på en graviditet än vad den gjorde som tjugofem eller tjugosju. Elände.
Det är TUR att jag tycker om att läsa. Och TUR att jag är så trött att jag inte får tråkigt. Och att jag har en familj som kommer och pratar med mig med jämna mellanrum.
16 februari 2013
Fina ord, stora drömmar
Idun, lördag morgon klockan 8.30: Mamma, det bästa jag vet är du. Det bästa jag vet är när du
kramar mig. Det bästa i mitt liv är om vi skulle åka till rymden tillsammans.
En underbar upptäckt
Eftersom barnen numera kan förse sig själva med för-frukost på helgerna (för att stilla den värsta hungern) brukar den riktiga familjefrukosten låta vänta på sig till tio-elvasnåret.
Idag stekte jag amerikanska buttermilk pancakes, lite bacon, kokade te, lade upp lite frukt och ett par sorters juice. I receptet stod det att pannkakorna skulle serveras med sirap och smör, och laglydig som jag är smälte jag lite smör i stekpannan och lade i en skål.
Och det blev så otroligt gott när smöret var lite, lite brynt och det blandade sig med honungen (som jag valde att ha på istället. Glöm det där med att jag är laglydig, det stämde tydligen inte). Det behövs varken mycket smör eller honung, men smakar gudomligt. Och här skulle det vara lämpligt med en bild, men någon sån hann jag inte ta innan vi länsat faten. Ni får föreställa er.
Idag stekte jag amerikanska buttermilk pancakes, lite bacon, kokade te, lade upp lite frukt och ett par sorters juice. I receptet stod det att pannkakorna skulle serveras med sirap och smör, och laglydig som jag är smälte jag lite smör i stekpannan och lade i en skål.
Och det blev så otroligt gott när smöret var lite, lite brynt och det blandade sig med honungen (som jag valde att ha på istället. Glöm det där med att jag är laglydig, det stämde tydligen inte). Det behövs varken mycket smör eller honung, men smakar gudomligt. Och här skulle det vara lämpligt med en bild, men någon sån hann jag inte ta innan vi länsat faten. Ni får föreställa er.
15 februari 2013
Rumpkudden
Jag trivs på mitt jobb. Just nu håller vi på med tygtryck. Idag har jag sytt en kudde till min stol så att jag får sitta bekvämt.
Men även om jag trivs tycker jag det är ännu skönare med helg. Hurra. Nu ska jag går ner och titta på film med min man. Det är inget ovanligt med det. Men väldigt trevligt.
 |
| Före. Snygg, men lite obekväm |
 |
| Efter. Glad och bekväm. |
14 februari 2013
Inkscape, mon amour
När jag studerade till formgivare lärde vi oss använda vektorprogrammet Corel Draw när vi planerade våra tygtrycksmönster. Jag lärde mig använda Corel, det utförde precis allt jag kunde önska och jag var nöjd.
Ganska snart förstod jag att det var ett illa ansett program inom proffskretsar. Det var fel, helt enkelt. Folk hade starka och hånfulla åsikter om programmet, oftast utan att ha erfarenhet av vare sig tygtrycksplanering eller programmet i fråga.
Så jag skaffade Corel. Sen bytte jag dator. Och Corel går inte att använda på min annars ypperliga MacBook Pro. Jag fick fortsätta att använda min PC och mitt CorelDraw varje gång när jag skulle planera ett mönster eller fabricera någon annan sorts grafisk uppenbarelse. Jag laddade ner en testversion av Adobes program och tänkte att jag måste lära mig dem för att ha allt mitt jobb på en och samma dator.
Men varje gång jag försökte göra något i Illustrator blev jag frustrerad och irriterad eftersom det är så onödigt invecklat. (Som mycket är när man inte kan det.) Jag vet precis vilka funktioner jag letar efter men eftersom de heter något annat och eftersom de ofta kräver att jag öppnar Photoshop (som jag inte heller behärskar) eller InDesign (som jag inte heller kan) blir jag så arg att jag ger upp. Dessutom kostar programmen skjortan och det känns småknäppt att köpa dataprogram man inte kan för nästan 2000€ när man kan köpa ett man kan för en hundring eller mindre.
Nu vet jag att många Illustratoranvändare hånskrattar åt mig för att jag tycker att programmet är svårt. Det är nämligen inte bara en och två gånger jag har råkat på en mycket nedlåtande attityd när jag, med åren allt mer förläget, erkänt att jag använder Corel. Och det gör mig ledsen. Sån där elitism gör mig riktigt illa till mods. Antagligen är Illustrator och InDesign bra program när man kan dem. Men det betyder inte att andra per automatik är jättedåliga.
Nåja. Nu när jag skulle börja jobba på mitt nya jobb var jag övertygad om att jag borde ha lärt mig Illustrator på förhand, för att klara av jobbet. Men istället fick jag veta att det finns ett gratis vektorprogram, Inkscape, som går att ladda ner både till Mac och till PC (och till datorer som har Linux som operativsystem) och som i mångt och mycket liknar det jag är van vid. Det är gratis. Det har ett superenkelt gränssnitt som man fattar utan att läsa manualer, vilket bara bekräftade för mig att Illustrator och InDesign faktiskt ÄR rätt invecklade. Och redan efter en eftermiddag med programmet behärskade jag det så pass bra att jag kunde lära andra hur och vad de skulle göra. I love it. Nu kan jag planera mönster så det står härliga till igen. (Om några år när jag inte är gravid eller trött spädbarnsmamma längre). Ljuvligt.
Ganska snart förstod jag att det var ett illa ansett program inom proffskretsar. Det var fel, helt enkelt. Folk hade starka och hånfulla åsikter om programmet, oftast utan att ha erfarenhet av vare sig tygtrycksplanering eller programmet i fråga.
Så jag skaffade Corel. Sen bytte jag dator. Och Corel går inte att använda på min annars ypperliga MacBook Pro. Jag fick fortsätta att använda min PC och mitt CorelDraw varje gång när jag skulle planera ett mönster eller fabricera någon annan sorts grafisk uppenbarelse. Jag laddade ner en testversion av Adobes program och tänkte att jag måste lära mig dem för att ha allt mitt jobb på en och samma dator.
Men varje gång jag försökte göra något i Illustrator blev jag frustrerad och irriterad eftersom det är så onödigt invecklat. (Som mycket är när man inte kan det.) Jag vet precis vilka funktioner jag letar efter men eftersom de heter något annat och eftersom de ofta kräver att jag öppnar Photoshop (som jag inte heller behärskar) eller InDesign (som jag inte heller kan) blir jag så arg att jag ger upp. Dessutom kostar programmen skjortan och det känns småknäppt att köpa dataprogram man inte kan för nästan 2000€ när man kan köpa ett man kan för en hundring eller mindre.
Nu vet jag att många Illustratoranvändare hånskrattar åt mig för att jag tycker att programmet är svårt. Det är nämligen inte bara en och två gånger jag har råkat på en mycket nedlåtande attityd när jag, med åren allt mer förläget, erkänt att jag använder Corel. Och det gör mig ledsen. Sån där elitism gör mig riktigt illa till mods. Antagligen är Illustrator och InDesign bra program när man kan dem. Men det betyder inte att andra per automatik är jättedåliga.
Nåja. Nu när jag skulle börja jobba på mitt nya jobb var jag övertygad om att jag borde ha lärt mig Illustrator på förhand, för att klara av jobbet. Men istället fick jag veta att det finns ett gratis vektorprogram, Inkscape, som går att ladda ner både till Mac och till PC (och till datorer som har Linux som operativsystem) och som i mångt och mycket liknar det jag är van vid. Det är gratis. Det har ett superenkelt gränssnitt som man fattar utan att läsa manualer, vilket bara bekräftade för mig att Illustrator och InDesign faktiskt ÄR rätt invecklade. Och redan efter en eftermiddag med programmet behärskade jag det så pass bra att jag kunde lära andra hur och vad de skulle göra. I love it. Nu kan jag planera mönster så det står härliga till igen. (Om några år när jag inte är gravid eller trött spädbarnsmamma längre). Ljuvligt.
12 februari 2013
Fasta!
Jag har ätit två fastlagsbullar. Båda var från samma ställe och smakade ytterst delikat. Men nu är jag mätt.
Många år har jag gjort avkall på något under fastan. Ofta är det kött, ibland är det godis och kakor. Ibland alla tre. I år är det inte särskilt fiffigt att sluta äta kött eftersom mitt hemoglobinvärde är lågt och eländigt, men godis tror jag jag skall avstå från fram till påsk. Helt och hållet. Och bullar och kakor trappar jag också ner på. Enda undantagen är om jag går på kalas (med risk för att jag själv plötsligt ordnar en massa hejdundrande kafferep bara för att få äta bulla) eller om det är efterrätt till maten.
Och orsaken? Jag tror det är bra att tvinga sig avstå från något ibland. Nyttigt att träna sig i att inte alltid få allt, genast. Karaktärsdanande att få längta lite efter något (även om det är så världsligt som godis) (fast godis behöver inte alls vara särskilt världsligt, alltid). Dessutom borde jag nog äta lite mindre godis för bebisens skull, av nån anledning har mitt godisätande exploderat de senaste veckorna, jag misstänker att det kan ha något att göra med att jag sover så dåligt.
Har du tänkt avstå från något? Hänger du rentav med i min fasta?
Många år har jag gjort avkall på något under fastan. Ofta är det kött, ibland är det godis och kakor. Ibland alla tre. I år är det inte särskilt fiffigt att sluta äta kött eftersom mitt hemoglobinvärde är lågt och eländigt, men godis tror jag jag skall avstå från fram till påsk. Helt och hållet. Och bullar och kakor trappar jag också ner på. Enda undantagen är om jag går på kalas (med risk för att jag själv plötsligt ordnar en massa hejdundrande kafferep bara för att få äta bulla) eller om det är efterrätt till maten.
Och orsaken? Jag tror det är bra att tvinga sig avstå från något ibland. Nyttigt att träna sig i att inte alltid få allt, genast. Karaktärsdanande att få längta lite efter något (även om det är så världsligt som godis) (fast godis behöver inte alls vara särskilt världsligt, alltid). Dessutom borde jag nog äta lite mindre godis för bebisens skull, av nån anledning har mitt godisätande exploderat de senaste veckorna, jag misstänker att det kan ha något att göra med att jag sover så dåligt.
Har du tänkt avstå från något? Hänger du rentav med i min fasta?
11 februari 2013
Jag längtar
Jag längtar efter att få sova en hel natt. Jag har sovit så otroligt dåligt den senaste veckan att jag faktiskt bad om sjukledigt idag för att få sova i kapp. Framgången är tveksam. Huvudet dunkar, nacken är spänd och för det mesta ligger jag bara envist och blundar, utan att sova. Men jag intalar mig att det i alla fall är bättre att vila än att vara uppe och göra saker.
Jag längtar efter våren. Jag längtar efter att kunna sitta ute, som det är nu (med foglossningen) kan jag inte ens ta en promenad, och det gör säkert att jag sover ännu sämre. Men när det blir varmt och soligt kan jag sitta alldeles stilla och andas. Det skall bli skönt.
Jag längtar efter jordgubbar. Färska jordgubbar och glass.
Jag längtar efter att få träffa vårt barn. På många sätt känner jag mig mer förberedd på känslorna den här gången än de tidigare. Första gången visste jag inte alls hur det skulle kännas att vara mamma, andra gången fanns en viss oro för att kärleken inte skulle räcka till... men den här gången vet jag ju att hjärtat växer för varje barn och att det är helt okej att det tar ett tag innan man lär känna en ny familjemedlem.
Jag längtar också efter (ork) att skriva. När jag är så trött som jag är nu finns ingen energi alls över till att skriva eget, varken blogg eller bok. Jag saknar det.
Vad längtar du efter?
Jag längtar efter våren. Jag längtar efter att kunna sitta ute, som det är nu (med foglossningen) kan jag inte ens ta en promenad, och det gör säkert att jag sover ännu sämre. Men när det blir varmt och soligt kan jag sitta alldeles stilla och andas. Det skall bli skönt.
Jag längtar efter jordgubbar. Färska jordgubbar och glass.
Jag längtar efter att få träffa vårt barn. På många sätt känner jag mig mer förberedd på känslorna den här gången än de tidigare. Första gången visste jag inte alls hur det skulle kännas att vara mamma, andra gången fanns en viss oro för att kärleken inte skulle räcka till... men den här gången vet jag ju att hjärtat växer för varje barn och att det är helt okej att det tar ett tag innan man lär känna en ny familjemedlem.
Jag längtar också efter (ork) att skriva. När jag är så trött som jag är nu finns ingen energi alls över till att skriva eget, varken blogg eller bok. Jag saknar det.
Vad längtar du efter?
10 februari 2013
Maran
Jag vaknade i morse med hög puls och panikslaget hjärta.
I drömmen var vi nånstans utomlands vid en teater eller ett operahus. Barnen sölade och Idun kom inte när vi sa att vi skulle åka iväg med bilen. "Om du inte kommer nu så åker vi utan dig" sa jag, och eftersom jag inte brukar komma med tomma hot kände jag att vi behövde köra bilen framåt några meter så att hon skulle förstå att det var allvar. Men vi sveptes med i trafiken och Idun blev kvar. Caj försökte svänga in till vägkanten, men vi fick inte stanna nånstans och måste ta en liten omväg på några tiotals meter innan vi kunde svänga tillbaka för att hämta henne. När körde förbi infarten till operahuset igen stod Idun utanför dörren i sin röda halare och sin pippimössa och spanade efter oss med ett alldeles förkrossat och övergivet uttryck i ansiktet. Hon fick syn på bilen och sprang rakt ut över vägen för att hinna i fatt oss... och hamnade rakt under en paketbil. Och dog.
Och jag dog av sorg.
Jag vet att det bara var en dröm, jag vet att vi aldrig i hela världen skulle få för oss att köra iväg med bilen för att visa att vi menar allvar, och ändå börjar jag nästan gråta när jag tänker på hur hemskt det var att ens mardrömma en sån sak.
Så just nu känner jag mig extra tacksam över att barnen sitter tryggt i en koja i Lovis rum och läser böcker, helt ovetande om de fasor som utspelar sig i deras mammas undermedvetna om nätterna.
I drömmen var vi nånstans utomlands vid en teater eller ett operahus. Barnen sölade och Idun kom inte när vi sa att vi skulle åka iväg med bilen. "Om du inte kommer nu så åker vi utan dig" sa jag, och eftersom jag inte brukar komma med tomma hot kände jag att vi behövde köra bilen framåt några meter så att hon skulle förstå att det var allvar. Men vi sveptes med i trafiken och Idun blev kvar. Caj försökte svänga in till vägkanten, men vi fick inte stanna nånstans och måste ta en liten omväg på några tiotals meter innan vi kunde svänga tillbaka för att hämta henne. När körde förbi infarten till operahuset igen stod Idun utanför dörren i sin röda halare och sin pippimössa och spanade efter oss med ett alldeles förkrossat och övergivet uttryck i ansiktet. Hon fick syn på bilen och sprang rakt ut över vägen för att hinna i fatt oss... och hamnade rakt under en paketbil. Och dog.
Och jag dog av sorg.
Jag vet att det bara var en dröm, jag vet att vi aldrig i hela världen skulle få för oss att köra iväg med bilen för att visa att vi menar allvar, och ändå börjar jag nästan gråta när jag tänker på hur hemskt det var att ens mardrömma en sån sak.
Så just nu känner jag mig extra tacksam över att barnen sitter tryggt i en koja i Lovis rum och läser böcker, helt ovetande om de fasor som utspelar sig i deras mammas undermedvetna om nätterna.
En (försenad) recension
Ni minns kanske att Sara Jungersten gästbloggade här för en dryg vecka sedan? Jag borde ha recenserat boken genast efter att jag läst den för att få med allt, men eftersom recensionsdatumet var lagt till den 7.2 sköt jag upp det och här sitter jag nu, tre dagar senare i mina trötthetsdimmor och har helt missat det viktiga datumet. Gah! Nå, bättre sent än inte alls. Here we go.
Boken handlar om Mira, lantisen som gjort en rejäl makeover och gift sig med ett kap, industriarvtagaren som är rik på både framgång och pengar. (Han är verkligen ett kap på riktigt, så där personlighetsmässigt, men Mira är så koncentrerad på att upprätthålla sitt nya jag att det som faktiskt gör honom till en riktigt bra typ går henne förbi. Jag hade velat lära känna den här snubben ännu bättre). Mira gör allt för att sudda ut sitt förflutna som lätt överviktig lantis med kläder från Prisma. Hon skapar den perfekta varianten av sig själv, på bekostnad av allt det som gör henne intressant.
Mira och Kari bor i ett enormt dyrt, stiligt inrett hem i Västervik. Ett hem som är lika befriat från personlighet och charmerande defekter som den fasad Mira försöker upprätthålla. Det är bara det fina som får synas. Allt annat stuvas undan.
Så blir Mira äntligen gravid men tillvaron börjar vittra sönder istället för att bli rosenröd och ljuv. I grund och botten är det Miras osäkerhet som driver intrigen (och förfallet) framåt, med följder som gör att hon efter ett tag befinner sig i sitt föräldrahem på landet, utan framtid, utan sin man och utan att veta vem hon riktigt vill vara. Den delen av boken när hon kommer tillbaka till hembyn är en blandning av ångestfyllda och samtidigt träffsäkra, jättelustiga passager som gör att boken blir ännu bättre, trots att den är bra från början.
Samspelet mellan karaktärerna är lysande. Dialogen känns trovärdig, den är både rolig, välformulerad och äkta. Just interaktionen mellan karaktärerna i persongalleriet tycker jag är något av det bästa med hela berättelsen. Så väldigt mycket av en persons kärna kommer fram i hur hon beter sig i sällskap med andra, och att författaren använder sig av dialogen på det här sättet gör att man som läsare får en större möjlighet att lära känna persongalleriet utan att någon skriver en på näsan.
Och så språket! Ni vet ju hur förtjust jag är i att läsa välskrivna texter. Här finns så mycket att ta fasta på. Dels alla snillrika och klichébefriade detaljbeskrivningar som gör att man förstår precis hur det är, låter eller ser ut, dels det personerna säger eller hur de beter sig som gör att berättelsen känns helgjuten och naturlig.
Ja, hörni, ni som inte har läst boken än har en angenäm upplevelse framför er. Läs boken! Och just nu finns ett specialerbjudande för dig som väljer att köpa den från Schildts & Söderströms webbshop: du får ytterligare 10% rabatt på boken (utöver de 25% som redan dragits av i och med att boken är månadens bok) när du uppger rabattkoden "Mira".
Boken handlar om Mira, lantisen som gjort en rejäl makeover och gift sig med ett kap, industriarvtagaren som är rik på både framgång och pengar. (Han är verkligen ett kap på riktigt, så där personlighetsmässigt, men Mira är så koncentrerad på att upprätthålla sitt nya jag att det som faktiskt gör honom till en riktigt bra typ går henne förbi. Jag hade velat lära känna den här snubben ännu bättre). Mira gör allt för att sudda ut sitt förflutna som lätt överviktig lantis med kläder från Prisma. Hon skapar den perfekta varianten av sig själv, på bekostnad av allt det som gör henne intressant.
Mira och Kari bor i ett enormt dyrt, stiligt inrett hem i Västervik. Ett hem som är lika befriat från personlighet och charmerande defekter som den fasad Mira försöker upprätthålla. Det är bara det fina som får synas. Allt annat stuvas undan.
Så blir Mira äntligen gravid men tillvaron börjar vittra sönder istället för att bli rosenröd och ljuv. I grund och botten är det Miras osäkerhet som driver intrigen (och förfallet) framåt, med följder som gör att hon efter ett tag befinner sig i sitt föräldrahem på landet, utan framtid, utan sin man och utan att veta vem hon riktigt vill vara. Den delen av boken när hon kommer tillbaka till hembyn är en blandning av ångestfyllda och samtidigt träffsäkra, jättelustiga passager som gör att boken blir ännu bättre, trots att den är bra från början.
Samspelet mellan karaktärerna är lysande. Dialogen känns trovärdig, den är både rolig, välformulerad och äkta. Just interaktionen mellan karaktärerna i persongalleriet tycker jag är något av det bästa med hela berättelsen. Så väldigt mycket av en persons kärna kommer fram i hur hon beter sig i sällskap med andra, och att författaren använder sig av dialogen på det här sättet gör att man som läsare får en större möjlighet att lära känna persongalleriet utan att någon skriver en på näsan.
Och så språket! Ni vet ju hur förtjust jag är i att läsa välskrivna texter. Här finns så mycket att ta fasta på. Dels alla snillrika och klichébefriade detaljbeskrivningar som gör att man förstår precis hur det är, låter eller ser ut, dels det personerna säger eller hur de beter sig som gör att berättelsen känns helgjuten och naturlig.
Ja, hörni, ni som inte har läst boken än har en angenäm upplevelse framför er. Läs boken! Och just nu finns ett specialerbjudande för dig som väljer att köpa den från Schildts & Söderströms webbshop: du får ytterligare 10% rabatt på boken (utöver de 25% som redan dragits av i och med att boken är månadens bok) när du uppger rabattkoden "Mira".
9 februari 2013
Han tog sig från den ena sidan av rummet till den andra. Sedan gick han ner för att laga mat.
6 februari 2013
Bebisnytt
Igår försökte jag för första gången den här graviditeten få en bild på min mage. Framgången är tveksam, dels eftersom jag satt, dels eftersom det var mina barn som fotade. Så här ser jag i alla fall ut nu i vecka 22. Det syns nog att jag är gravid nu, tycker jag. Och känns. Jag kan fortfarande bli alldeles prillig av lycka när jag känner hur vårt barn far runt där i magen...
Vi var till rådgivningen igår. Jag har lågt hb och lågt blodtryck, vilket förklarar en del av min trötthet. Vi fick veta att det beräknade födelsedatumet inte alls hade flyttats på pappren, trots att bebisen antagligen, enligt sin storlek, kommer senare. Den kommer förstås när den kommer, men nu blir jag ju mammaledig en vecka tidigare, vilket inte känns helt fel om tröttheten och foglossningen håller i sig. Vi fick dessutom se och känna på en docka som motsvarar en bebis i vecka 24. Den var så stor! Och såg så färdig ut. Tänk så fint att en hel liten människa ligger där i min mage och växer.
Och så fick ju familjen Lundagård sin lilla Lisa igår. Så jätteroligt! Och lika fin som storabröderna är hon, se bara!
5 februari 2013
Något spännande pågår just nu
Gissa om livet är spännande! Håller tummarna för att allt skall gå perfekt för våra fina vänner.
(Jag åt en runebergstårta på jobbet. Den var ovanligt god. Men så mäktig att jag inte sörjer att det är ett helt år till nästa runebergsdag.)
(Jag åt en runebergstårta på jobbet. Den var ovanligt god. Men så mäktig att jag inte sörjer att det är ett helt år till nästa runebergsdag.)
Runeberg, Runeberg
Idag är det Runebergsdagen. Eftersom Johan Ludvig Runeberg är född i Jakobstad, där jag bor, känns det som om det borde vara en stor och viktig dag. Dessvärre är mitt intryck av honom mindre smickrande.
Nu minns jag inte var jag läste det här, men det förändrade min syn på honom för evigt. (Observera att det som kommer nu inte är ett direkt citat, utan något som säkert omformats av mitt minne. Andemeningen är dock densamma.) Johan Ludvig Runeberg lär ha sagt ungefär så här till sin hustru Fredrika: "Om du står framför en gul vägg och jag berättar för dig att den är svart skall du inte bara säga att den är svart utan du skall tro att den är det." Det här alltså för att han var the Man och ville visa vilken inställning han tyckte hon skulle ha till hans auktoritet. Dessutom gillade han att utöva kroppsaga (mer än vad som ansågs vara vettigt till och med på adertonhundratalet). Inte en människa jag delar värderingarna med, med andra ord. Och ganska långt baserar jag min uppfattning om folk på basen av deras värderingar.
Nu har jag nästan lite dåligt samvete för att jag skriver det här. Min källa (som är min hjärna) är lite osäker och man skall inte prata illa om de döda. Inte om någon, för den delen.
Men ja. Jag tänker i varje fall begränsa mitt firande av vår nationalskald till att äta en runebergstårta (bakelsen som, visserligen enligt tvivelaktiga källor, men ändå, har komponerats av hans fru Fredrika. Hon verkar vara en betydligt trevligare typ än sin man).
Nu minns jag inte var jag läste det här, men det förändrade min syn på honom för evigt. (Observera att det som kommer nu inte är ett direkt citat, utan något som säkert omformats av mitt minne. Andemeningen är dock densamma.) Johan Ludvig Runeberg lär ha sagt ungefär så här till sin hustru Fredrika: "Om du står framför en gul vägg och jag berättar för dig att den är svart skall du inte bara säga att den är svart utan du skall tro att den är det." Det här alltså för att han var the Man och ville visa vilken inställning han tyckte hon skulle ha till hans auktoritet. Dessutom gillade han att utöva kroppsaga (mer än vad som ansågs vara vettigt till och med på adertonhundratalet). Inte en människa jag delar värderingarna med, med andra ord. Och ganska långt baserar jag min uppfattning om folk på basen av deras värderingar.
 |
| Runeberg, Runeberg |
Nu har jag nästan lite dåligt samvete för att jag skriver det här. Min källa (som är min hjärna) är lite osäker och man skall inte prata illa om de döda. Inte om någon, för den delen.
Men ja. Jag tänker i varje fall begränsa mitt firande av vår nationalskald till att äta en runebergstårta (bakelsen som, visserligen enligt tvivelaktiga källor, men ändå, har komponerats av hans fru Fredrika. Hon verkar vara en betydligt trevligare typ än sin man).
Rapport från hönsgården
Lika som i Molpe är det tydligen vår i luften också här, för två av våra hönor har börjat ruva. Prippi, som är vår ärkehöna (förra året ruvade hon fram tre kullar), och Lillan, som är en korsning mellan en Bankiva (en indisk urhönsras) och en värphybrid (en ras som tagits fram främst för att värpa ägg, och som alltså borde ha ruvbeteendet helt bortavlat) har båda lagt sig i var sitt rede och är ovilliga att flytta på sig. Nog är det ju trevligt med kycklingar, men jag tycker de kunde vänta ännu. Det är så kallt. Och vi har så många höns redan.
De övriga lägger ägg så det står härliga till. En dag förra veckan gjorde vi först omelett till hela familjen (dit gick det åtta ägg) och sedan makaronilåda (som förbrukade kanske sex ägg, tror jag). Efteråt räknade vi hur många ägg vi hade kvar. Jag vill minnas att vi kom till 59. Sedan dess har vi sålt lite ägg och hönsen har lugnat sig, så nu vår vi bara sex eller sju ägg om dagen. Tur att vi älskar ägg. Och tur att de är en sån fröjd att titta på.
De övriga lägger ägg så det står härliga till. En dag förra veckan gjorde vi först omelett till hela familjen (dit gick det åtta ägg) och sedan makaronilåda (som förbrukade kanske sex ägg, tror jag). Efteråt räknade vi hur många ägg vi hade kvar. Jag vill minnas att vi kom till 59. Sedan dess har vi sålt lite ägg och hönsen har lugnat sig, så nu vår vi bara sex eller sju ägg om dagen. Tur att vi älskar ägg. Och tur att de är en sån fröjd att titta på.
3 februari 2013
Mina söner
I dag när vi satt och prisade Caj över något bra han har gjort sa Idun: "Det var bra mamma att du tog honom. Att du valde honom. Din son!" vilket fick mig att inse att vi kanske aldrig har förklarat för dem vad en son är för nåt. Det är ju inte så aktuellt i vår flickstarka släkt.
Det här bekräftades ytterligare när jag hittade en gammal statusuppdatering på Facebook där Lovis hade läxat upp mig för att jag bara svarade "mmm" när hon pratade med mig. Hon ville nämligen att jag skulle svara "ja min gamle son". Inte heller hon hade koll på det här med söner.
(Idag kom vi för övrigt på en lustig incident för några år sen när vi hörde Lovis fråga ut Idun om vad hon skulle bli när hon blir stor. "Kanse stuv" svarade hon. Kanske tjuv, alltså. Hahaha.)
Det här bekräftades ytterligare när jag hittade en gammal statusuppdatering på Facebook där Lovis hade läxat upp mig för att jag bara svarade "mmm" när hon pratade med mig. Hon ville nämligen att jag skulle svara "ja min gamle son". Inte heller hon hade koll på det här med söner.
(Idag kom vi för övrigt på en lustig incident för några år sen när vi hörde Lovis fråga ut Idun om vad hon skulle bli när hon blir stor. "Kanse stuv" svarade hon. Kanske tjuv, alltså. Hahaha.)
1 februari 2013
Hick och spark
I morse vaknade jag av att vår bebis hickade en lång stund. Och när jag kom från jobbet och lade mig ner på sängen började den böka runt väldigt mycket och Caj lyckades för första gången känna hur den rörde sig. Åtta gånger!
Vissa stunder är det extra magiskt att ha en bebis i magen.
Vissa stunder är det extra magiskt att ha en bebis i magen.