Ett klassiskt snitt

Jag håller på att bli riktigt förtjust i Scrivener. Det passar utmärkt för att reda upp mina trassliga anteckningar, förvara beskrivningar av nyckelobjekt i handlingen, anteckna trådar som behöver tas upp senare, skapa texter om personernas särdrag och annat som jag hittills har spritt ut i olika dokument som glömts bort eller funnits i dubbla, osynkroniserade kopior.

Nu låter det som om jag har massor med skrivet material som behöver ordnas och klassificeras. Haha. Så effektiv är jag faktiskt inte. Men (en illusion av) ordning ger inspiration och motivation att fylla alla de där mapparna med info. Och sortera det som redan finns. Så kanske det blir några böcker med tiden. Jag undrar fortfarande när man börjar identifiera sig med termen författare. Jag gör det inte, inte än. Efter nästa bok, kanske?


Nästa vecka kör vi igång med ett nytt nummer av DT igen (finns det något ni vill att vi skriver om, meddela gärna! Alla tips begrundas allvarligt!) Mitt liv går i kraftiga vågor, antingen är det så lugnt att jag utan att besvära någon annan kan ta ledigt från jobbet för att bli frisk från en infektion, eller så jobbar jag med tidning, bokmanus och beställningar samtidigt.

Jag trivs rätt bra så här, ändå. Hellre det än nio till fem, tror jag. Fast vad vet jag, jag tror inte att jag någonsin har jobbat nio till fem. Konstigt nog. Till och med mina tidigaste sommarjobb har nästan alltid erbjudit mig underliga skift eller intensiva vecka-vecka-arrangemang.

Utom när jag jobbade på modebutik en sommar. Och svängde mig med termer som "ja, det här är ju ett klassiskt snitt" och "det här är ett plagg som är lätt att skölja upp". Haha. Min familj skrattar än idag åt min modeterminologi. Nå, jag levde mig i alla fall in i rollen som klädförsäljerska.

Uggletröjan

Igår sydde jag ett plagg åt min förstfödda. Jag valde att använda det svart-röda uggletyget till den här skapelsen, och jag behövde bara sprätta upp en enda söm, vilket är lite. För mig. Lovis var glad, jag var nöjd. (Den enda som kanske inte är så nöjd är Christina: eftersom jag redan har klippt allt det andra tyget till barnmössor och inte har kvar mer av tyget i den här färgsättningen. Kanske det kommer mera, men jag lovar inget, jag kan höra av mig när jag trycker mer.)

Ja. Jag kunde ha flyttat på påsen i bakgrunden. Men jag såg den inte!

Lyckan och smärtan

Idag fick jag ett efterlängtat mail från förlaget. Med stirrig blick och svettiga fingrar samlade jag mig innan jag vågade läsa.

Domen: mitt manus behöver förtydligas lite på vissa ställen, men sen, sen är det klart. Det är inte frågan om stora ändringar, någon mening här, en bisats där, skrev redaktören. Småsaker alltså, jämfört med tidigare. Ett par genomarbetningar till, men ändå, jag anar slutet! O, ljuvligheter!

(Och nu började jag på allvar överväga att åka på Schildts & Söderströms höstfest. Speciellt som Maria antydde (okej, hon skrev det rakt ut) att det är årets höjdpunkt. Det kanske man inte skall missa? Sara?)

Vi firade med potatis och grönsaker ur landet, en fisk som Caj har dragit upp... och därefter ett sällsynt illvilligt anfall av magkatarr (jag hade glömt att medicinera mig idag och min mage är antagligen helt trasig av all värkmedicin jag har ätit på sista tiden, så den fick spunk av den delikata, stekta gäddan). Det är rätt motsägelsefullt att vara riktigt riktigt glad, samtidigt som man har riktigt, riktigt ont i magen.

Ålderskris

Igår när jag letade efter Anna Wahlgrens svar på Felicia försvann råkade jag halka in på ett Skavlanavsnitt som handlade om Justin Bieber.

Justin Biebers mamma är bara tre år äldre än jag.
Klart slut.

Syskolan och självspäkelsen

I går kom min bror Jakob hit på syskola eftersom han behövde en ny mössa. Det tycker jag är en bra taktik. Att lära sig hur man gör själv så man kan, sen. Betyget blir tio eftersom han både var noggrann och tålmodig. Inte som jag. Jag brukar gasa på och hoppas på det bästa. Numera lyckas den taktiken, det gjorde den inte när jag var yngre.

Jag har tryckt uggletyg nu, det finns orange med vinrött tryck och rött med svart tryck. Mera gult tyg är också på kommande. Alla ni som hört av er per e-post skickar jag ännu en bekräftelse åt, och ni övriga får fortsätta att beställa. Vem behöver inte en höstmössa när vinden blåser snålt?

Och så ett par gryniga och märkligt färgsatta telefonbilder på det. (Jag skall kanske ta och ladda upp ordentliga mössbilder någon gång så man ser vad man får. Jag har också tänkt göra en hemsida sedan 2008, men av någon anledning händer ingenting av sig själv.)

Busmorbrodern och pyjamasbarnen

Mössan i närbild

Det här inlägget var förmodligen den sämsta reklamen för min företagsverksamhet ever. Jag sammanfattar kontentan av inlägget:
– Jag hävdar att det är bäst att alla syr sina egna mössor (istället för att handla av mig?).
– Jag är slarvig och lämnar resultatet åt ödet.
– Jag tar fula bilder av låg kvalitet.
– Jag har ingen hemsida.
– Det senaste beror på lättja.
– Jag tycker att höstvinden blåser "snålt" istället för "friskt". Vad är det för en negativ attityd?

Skulle bara läsa lite

Eftersom jag hade läst 8 1/2 bok sedan visdomstandsutdragningen förra veckan tänkte jag ta en liten paus med läsandet för att vila ögonen och befinna mig i verkligheten ett tag. Men så åkte Caj för att fiska igår, barnen somnade ovanligt snabbt och jag gav rätt fort upp med att spela gitarr eftersom jag fick så ont i fingrarna (jag hittade en jätterolig telefonapp med vilken man kan banda in flera spår ovanpå varandra och sjunga stämmor med sig själv. Rekommenderas, den heter Multi Track Song Recorder.) Istället öppnade jag Felicia Feldts bok Felicia försvann. Och sträckläste den från pärm till pärm. Minst sagt fängslande.



Felicia Feldt är barnuppfostringsgurun Anna Wahlgrens dotter. Feldts traumatiska barndom har varit fylld av mammans alkoholproblem, män, övergrepp samt känslomässiga utfrysning. Jag känner inte till andra vinklingar på historien än just denna, jag har försökt leta efter intervjuer på nätet men inte hittat särskilt mycket. Egentligen borde jag kanske läsa Anna Wahlgrens egna, tredelade självbiografi för att få något annat perspektiv på det hela, men den bild Felicia ger av sin mor gör att man betvivlar trovärdigheten i Anna Wahlgrens egen trilogi.

Boken är hemsk. Katastrofalt sorglig. Den skildrar en otrygg barndom som byggs upp kring mamman. Om man inte behagar henne blir man utfryst. Hon har grava alkoholproblem, tar hem karlar som lägger sig i tonårsdöttrarnas sängar, en av dem begär att de paraderar framför honom i högklackat medan han tillfredsställer sig själv, plötsligt lämnar familjen allt och flyttar till Egypten, det finns ingen konstant i barnens liv, bara mamman, som är oberäknelig och grym. Allra mest berörd blir jag av den så kallade mobbingdagen som mamman instiftat för att barnen sedan skall uppskatta sin födelsedag ordentligt. Under mobbingdagen (den inträffar dagen innan födelsedagen) får de andra syskonen fritt lämpa över sina arbetsuppgifter på den som skall fylla år, slänga ur sig glåpord och den blivande jubilaren blir utöver detta tvungen att skura köksgolvet, skåpluckorna i köket, tvätta ugnen och förlorar därefter privilegiet att äta tillsammans med de andra i familjen. Istället serveras hon middag -ett kokt, kallt fiskhuvud- på rummet.


Felicia Feldt hävdar själv att hon inte är ute efter någon uppgörelse med sitt förflutna, att hon snarare vill berätta sin historia eftersom hennes egen mamma har hållit monolog i fyrtio år och använt barnen som exempel utan deras eget medgivande. Om ens en bråkdel av boken är sann är Anna Wahlgren verkligen en katastrofförälder. Men det oaktat känns det lite som om man får veta mer än man har rätt till.

Har nån annan läst boken? Vad tyckte ni?

Åtta saker om jaget

Mia uppmanade sina flitigaste läsare att skriva åtta saker om jaget, och eftersom jag är en flitig läsare av hennes blogg känner jag mig utpekad och uppmanad. Många av er vet mycket om mig redan, men kanske jag lyckas överraska någon. Med en sak, åtminstone. Annars får jag nog sluta blogga. Det är ju ingen vits att blogga när man har sagt allt.

1. Ibland leker jag med tanken på att föreslå att vi gör DT till ett band istället. Jag kan sjunga, Nicken är sjukt duktig på att spela piano och Anders är en gitarrguru av rang. Men jag tror inte att det är ekonomiskt hållbart. Inte det minsta. Och man kan ju inte ha ett band som heter DT Magasin heller.

2. Jag är imponerad över att Caj aldrig blir irriterad över att jag tillbringar så mycket av min vakna tid med näsan i en bok (eller i en läsplatta). Det är en bonus jag inte hade vågade räkna med när vi träffades. För han blir faktiskt aldrig irriterad. Istället kallar han mig kärleksfullt för "läsarn" och sysslar med annat, som att laga mat. Jag älskar honom.

3. Jag har en svaghet för böcker med romantiskt upplägg. I verkligheten skyr jag till exempel fåniga raggningsrepliker som pesten, men när man får det (nå, inte fåniga raggningsrepliker, men hela det där förutsägbara upplägget när två personer träffas) att fungera i text kan det vara både bra och nervkittlande.

4. Mina trädgårdsland blir sällan prunkande härligheter eftersom jag glömmer bort dem halvvägs in i sommaren. Det händer varje år. En gång i mitt liv har jag kommit ihåg att binda upp bönor och ärter, och det var inte i år. Inte i fjol heller.

5. Jag avskyr att vara med i kommittéer.

6. Jag har inte lämnat vårt hem på en vecka och tycker det är helt underbart. Jag längtar ingenstans och är lite förvånad över att husets fyra väggar inte känns kvävande. Men nej. Jag bara njuter.

7. I min ungdom ledde jag en grupp i barngymnastik. Jag vet. Det är knappt så jag kan tro det själv. Jag undrar fortfarande hur många gymnasters lysande karriär jag har förstört genom att bara leka björnen sover och vem är rädd för Svarteman (och vad är det för en rasistisk lek, egentligen?).

8. När jag gick i ettan ville jag bli antingen präst eller flygvärdinna. Senare ändrade jag mig och ville bli missionär eller veterinär. I högstadiet bestämde jag mig för att bli teckningslärare. Sist och slutligen blev jag formgivare och författare. Och jag är mycket nöjd.

Skriv åtta saker om dig själv i kommentarsfältet eller på din blogg (meddela i så fall att du har gjort det så jag får läsa). Då blir jag glad!

Här rör jag mig idag

Idag är en lugn dag. Jag blir långsamt bättre men är fortfarande trött och slö i huvudet av all värkmedicin.

Idun har lite feber och är hemma från dagis. Caj gör musik. Jag håller på att lära mig ett nytt skrivprogram, Scrivener, som Charlotte tipsade om. Det verkar lovande, men som vanligt tycker jag det är frustrerande att lära mig något nytt, jag vill ju helst sätta igång att använda programmet genast. Programmets tutorial är mycket detaljerad. Scrivener lämpar sig ypperligt för manusskrivande och är mycket billigare än t.ex. Word.

Jag tog en tur runt huset för att visa var jag rör mig och vem jag hänger med idag.

Här ligger jag och läser. Jag älskar vår säng. Skönast i världen.

Här är min syhörna...

...med färgglada trådar och band

Och här sitter jag och jobbar... Jag måste verkligen få upp något på väggarna.

Ibland tittar jag lite på mina spetsar och sladdar

Här kommer vi snart att börja elda. Brasor. Mm.

Caj sitter vid matbordet och gör musik till en dokumentär

Idun tittar på Totte på iPadden

Mössor till salu

Nu har jag barnmössor i lager! Priset är 15€ (inklusive porto), 14€ om man hämtar dem direkt av mig i Jakobstad. Storlekarna är 40-42, 44-46, 48-50 och 52-54. (Baserat på huvudets omkrets.) Om man har 43 cm i omkrets skulle jag rekommendera att man tar en i stl 44-46. Konstiga storlekar, jag vet, men de har fötts fram i en knasig process som jag inte kan gå in på eftersom jag inte minns hur den gick till.

Just nu har jag bara bimössor, men så småningom kommer nog ett gäng ugglemössor också.
Bimössorna ser ut så här:

Röd med gult tryck

Brun med naturvitt tryck

Grön med turkost tryck

Om du vill beställa en mössa kan du skicka ett mail på engulapelsin(a)gmail.com där du anger storlek, färg och adress. Mössan levereras till dig i ett kuvert med en räkning.

Uselt skick

Jag har legat till sängs sedan tisdag och äter nu femton piller i dygnet, två olika sorters värkmedicin, magmedicin, antibiotika och mjölksyrekapslar. Hela högra sidan av käken är inflammerad och det gör ont fast jag är halvt drogad hela tiden. Kinden är svullen som ett ägg, hård som sten och värker från örat, till hakan, till nyckelbenet.
Rekommenderas inte.

Det enda positiva är att jag läser minst en bok om dagen, trots att jag somnar med jämna mellanrum.

Rättvis arbetsfördelning

Stålsätten eder. Här kommer ett maratoninlägg.

På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.

I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.

På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.

Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.


Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.

Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.

På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.

Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.

För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.

 Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?

Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)

Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera.  Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.

Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.

En sorts lättnad

Idag rensade jag ur mitt klädskåp. Slängde några trasiga paltor och fyllde en sopsäck med välgörenhetskläder: några felköp, ärvda kläder som jag aldrig kommit överens med, allra mest sådant jag slutat använda för länge sedan.

När man flyttar ofta kommer den där genomgången av inventarierna naturligt, men när man, som vi, har bott på samma ställe lite längre tenderar sakerna hopa sig. Det är synd. Jag gillar att ha koll på saker och ogillar att grejer jag inte använder tar upp plats. Lättnaden är enorm.

Så dagens tips: rensa bort sånt du inte använder. Utöver att du får bättre koll på vad du har så känner du dig faktiskt lättare om hjärtat. Om du är som jag.

Och sen över till dagens roligaste inlägg som min man har skrivit. Haha.

The Hamster

Under ett av mina sista år i Åbo öppnades en bar som hette the Cow. Logon såg ut som en hamster. Vi lekte med tanken på att öppna en bar i grannlokalen, vi skulle kalla den The Hamster och ha en ko som logo. Ett invecklat practical joke. Det hade varit lustigt.

Jag ser ut som en hamster idag. Min visdomstand drogs ut ungefär klockan elva i förmiddags. Den satt hårt. Riktigt hårt. Det gjorde ont, det gör fortfarande ont, och jag ser ut som om jag har en pingisboll i ena kinden. Se bara själva (Fast jag har inget svar på vad som pågår med mitt hår. Det ser... Einsteinskt ut. Är det månne för att kompensera bortfallet av min visdom i käften? Jag medger att den här parentesen motsäger allt som skulle koppla ihop mig och Einstein. Visdomstandsskämt är så överanvända. Åtminstone i mitt huvud, just nu.) Jag proppar i mig värkmediciner och ligger och tar det lugnt. Sörplar lite soppa.

The Cow. Nej jag menar the Hamster.

Det största nederlaget var dock inte att tanden satt så hårt, utan att det var ett hål i den. ETT HÅL! Jag som har varit så väldigt stolt över mina hålfria tänder, inte en enda gång i hela mitt liv har jag haft hål i tänderna hittills, men nu är den eran förbi.
Visserligen sa tandläkaren att det bara är hon, tandskötaren och jag som vet om det. (Hon anade nog inte att jag skulle blogga om saken.)
Visserligen var det oundvikligt eftersom tanden var delvis övertäckt av tandkött, det var där, under, som hålet hade uppstått.
Visserligen är tanden utdragen och jag har inga andra hål i resten av garnityret. Men jag kan inte mera ärligt påstå att jag aldrig har haft hål i tänderna. För det har jag.

Nu måste jag hitta en ny och originell (och i likhet med hålfriheten helt oförtjänt) fysisk egenskap att i hemlighet brösta mig över. Kanske den där nionde tanden som gömmer sig i mitt tandkött?

Sju år

Idag har Caj och jag varit gifta i sju år. Hurra för oss! Det är härligt att vara gift. Allra bäst tycker jag det är att vi har så otroligt kul tillsammans. Vi skrattar åt precis samma saker. Mycket. Tills tårarna rinner. Och så älskar vi fortfarande varandra lika mycket. Kanske ännu mer. Att vara tillsammans är lika bra som att vara ensam (jag tycker om att vara ensam, och att kunna vara lika avslappnad i sällskap med någon annan som med sig själv är en ypperlig komplimang). Vi bråkar sällan. Vi valde rätt när vi valde varandra.

Bilden är arrangerad. (Vi brukar inte ligga stilla och titta in i kameran annars.)

Och så har vi ju det så bra. Ett par fantastiska, ljuvliga, snälla, roliga och söta barn. Ett mysigt hem. Sexton höns och två kaniner. Behagliga och förnuftiga föräldrar. Fina syskon, svägerskor, svågrar och syskonbarn. Vänner som kommer hit på besök, sover över, delar goda måltider med oss och som förser våra barn med lekkamrater.

Strike a pose! Två tuffa tjejer på väg till dagis och förskola.

Ja, jag har inte en dag ångrat att vi gifte oss då, den tjugonde augusti 2005.

Inte ens fast vi stal uppmärksamheten från min brors nittonårsdag som inföll samtidigt. (Sorry Jakob. Men det här betyder att vi aldrig någonsin kommer att glömma din födelsedag heller!)

Födelsedagsbarnet. Idag blir han 26. GRATTIS!

Våra höns

Gå till Cajs blogg för att få veta mer om vår hönsflock. Och så får ni se bilder på dem alla!

Tvillingarna

I Martinique fick vi ofta frågan om barnen var tvillingar, vilket vi alla tyckte var rätt lustigt. Men när jag ser den här bilden från igår kan jag se att de liknar varandra. (Om inte annat så i ansiktsuttryck.)

Juthbackafynden i storleksordning

En liten, lustig brosch i filigran som man knipsar fast i halslinningen (2€)

En vas med plats för en blomma (1€)

Tre vackra glasburkar med text (sammanlagt 5€)

En plåtbricka med blå rosor (2€)

Och vårt paradfynd: gammal apoteksbyrå som vi skall ha i köket (80€)

Caj och jag tog oss två ordentliga turer på Juthbackamarknaden och gjorde några riktiga fynd. Allra gladast är jag över byrån, men den är i sämre skick än bilden visar, så vi måste nog skrapa den, spackla den och måla om den. Rätt mycket jobb alltså. Det blir fint då det blir klart.

Så fick jag träffa trevliga Eva och hennes syster Anna, Aja och Kitti, Christina och en massa andra fina människor som jag bytte några (eller många) ord med.

Idag har vi plockat blåbär och svarta vinbär, rensat dem och kokat sylt. Just nu skulle jag nästan göra vad som helst för en jordkällare. Men det är ju inte direkt något man kan fynda på Juthbackamarknaden.

Katalogopinionen

Jag satt och bläddrade i Arbetarinstitutets höstkatalog medan jag åt morgongröt och ryggade genast tillbaka inför ett par kurser som presenterades som "trendiga" och med orden "mycket populärt bland stressade storstadsmänniskor". Jag vet inte. Det känns som om kursen inte riktigt kan stå för sig själv om man måste marknadsföra den med att man skall gå den  för att andra tycker den är trendig. Sådana metoder att lyfta fram en kurs spelar på folks osäkerhet och vilja att passa in, inte på folks önskan om att skaffa sig ett nytt intresse eller odla ett som redan finns.


Det här är verkligen inget som stör mig särskilt mycket. Men den här bloggen har blivit så himla tråkig att jag kände mig tvungen att ha en åsikt om något. En formulering i Arbiskatalogen duger väl lika bra som något annat? Haha.

Är det något annat ni vill att jag skall tycka till om? Jag står gärna till tjänst.

Coming up: dagens Juthbackafynd. De var få, men bra.

En dag av utflykter

Först ringde mamma och frågade om jag skulle komma med henne till Kokkola en sväng och titta på soffor. Okej, sa jag, och åkte norrut i några timmar. Vi köpte en soffa, jag fyndade nya muminpåslakan och köpte faktiskt för ovanlighetens skull lite nya kläder.

Senare på dagen åkte jag söderut med barnen till Vörå för att hälsa på Marica och hennes kids tillsammans med Sara och Emerick.

Vilket ställe det är, Vörå! Skogen full av hallon, blåbär och stora, spännande stenar. Från Maricas hus som ligger på en vacker skogssluttning var det bara en kort promenad till stranden. Soligt och varmt som bara den var det dessutom. Det är ju i Vörå vi borde ha varit i sommar. Det insåg jag när kvällssolen lyste på vattnet så jag nästan blev blind, barnen badade nakna i sjön (eller havet, kanske) och jag fick stå och prata med två av de trevligaste bloggerskorna jag känner.

Värdinne-Marica och Spetsfabriks-Sara

Barnen var supernöjda över att ha fått leka med sina nya kompisar.

Fem glada barn i tre provhytter

Caj steg av i en skog på vägen och plockade blåbär. Han kom hem med väldigt mycket svamp istället, men det var ju också bra. Om någon har ett bra tips på en ledig blåbärsglänta, snälla säg. Vi vill ha mera!

Min nöjda man med sin stora skörd

Och utan att vi hann avvärja faran halkade vi tillbaka i sommarlovstider, barnen gick och lade sig halv tio istället för halv åtta. De kommer att vara SÅ trötta imorgon bitti när vi skall stiga upp. Men det var det värt. Tror jag nu i alla fall.

Nomen est omen

Nu börjar jag njuta av livet lite mera. Tidningen är tryckt, jag har bara två frilanstexter att skriva innan augusti når sitt slut och på söndag kommer tre av mina fina vänner hit på besök. Jag har fått Sh'bamma med min vän Ulrica och kvällssolen sken så fint på terrassen där jag åt en smörgås av bröd som jag äntligen hann baka. Imorgon får jag åka och hälsa på Marica, dit Sara också kommer och i helgen är det Juthbackamarknad.

Och inget är obligatoriskt eller pressande för tillfället. Så allra mest njuter jag av att ligga och stirra in i läsplattan. Så skönt. Så skönt. (Så skönt så jag får ont i nacken eftersom jag ligger i samma ställning i timtal och bara läser.)

Enda smolket i bägaren var att vi hastigt och lustigt beslöt oss för att slakta vår tupp Hindenburg idag efter att barnen hade gått och lagt sig. Han är (var) ung och borde vara vid full vigör, men han har gått dåligt redan i några veckor och idag höll han inte på att komma sig upp när han föll. De andra hade redan börjat hacka på honom. Vi kändes oss nödgade att förkorta plågan.

Fast hans öde hade vi kanske kunnat gissa när vi namngav honom som vi gjorde. Nomen est omen. (Visst har jag berättat att vi har en höna som heter Chicken Kiev också? Vete katten hur det kommer att gå för henne. En vacker dag kanske vi hittar henne i Gadolinia i Åbo, där dylika chickens brukar vistas.)

Kusinträff

I lördags hade vi kusinträff i Vasa. Det var första gången vi ordnade en dylik och det var jätteroligt, vi har trots allt lekt väldigt mycket tillsammans som barn, i olika konstellationer.

Vi vuxna åt, drack, pratade och grillade (faktiskt i helt omvänd ordning) och barnen lekte tills de måste gå och lägga sig. Hoppas det blir en upprepning nästa år igen, 25 av totalt 42 personer (kusiner med barn, fruar, män, pojk/flickvänner och sånt inräknat...fast det är inte säkert att jag fick med alla nu) kunde komma i år, nästa år hoppas vi på ännu större uppslutning.

Att försöka få en bild på oss var en utmaning. Den här hör till de bättre, och då tittar bara hälften av barnen in i kameran.

En del av festfolket

Discopinglan

(När jag tömde kameran hittade jag en rolig discobild som jag tagit av Idun vid något tillfälle. Hon står och beundrar sin glittrande uppenbarelse i spegeln. Vem skulle inte spegla sig om man såg ut som hon?)

Inredningsfotografering

Igår var Karin här och fotograferade vårt kära hem för en av landets inredningstidningar. Det var roligt och jag är mycket ivrig inför att få se bilderna, inredningstidningar jobbar med sådan extrem framförhållning att det publiceras först om ett år, cirka. Tur att åren går så fort nuförtiden.

(Om du avskyr när folk rabblar upp allt de har gjort skall du sluta läsa nu.)

När Karin frågade om hon fick komma hit och göra ett inredningsreportage tänkte jag först wow, vilket ypperligt tillfälle att fixa sådant som annars inte blir fixat. Planerna var stora, listorna var långa. Men sen kom juli. Den lugna och inspirerade känslan jag målat upp framför mig muterade eftersom jag hade tusen andra projekt på gång, och sista veckan innan fotograferingen blev alldeles galen eftersom vi som jag nämnt tidigare inte bara hade det vanliga plockandet att hantera, nej, vi hade tömt vinden på alla våra grejer för att isolera den.

Kvällen före målade vi hastigt pallarna i barnens rum, med häftpistolen i högsta hugg klädde jag om två av köksstolarna (stoppningen har tittat fram i flera år redan)  jag tryckte uggletyg i racerfart för att ha något att sy två prydnadskuddar till sängen av. Och så försökte vi städa. Vi hann nästan bli klara. Resten räknar jag med att ett proffs som Karin kan photoshoppa bort (otvättade fönster, till exempel. De är så EXTREMT otvättade, de här våra. Knappt så man ser ut.)

Karin fotar ägg

Ännu en äggbild. Hos oss kretsar allt kring ägg.

Medan Karin fotade klippte jag mössor så det rykte om det, och klockan elva på kvällen gasade jag genom trakten för att leverera dem till min sömmerska. För på söndag skall jag sälja barnmössor här. Kom och köp om du har vägarna förbi!

Förr gillade jag fart och fläkt. Men med åren har jag börjat föredra lugn och ro. Allt sitter i ett tills barnen börjar förskola och dagis på tisdag. Det är inredningsreportage (som jag skall göra imorgon i Nykarleby), det är kusinträff, det är loppis och det är artikelskrivande och annonsförsäljning så det står härliga till. Sedan skickar vi tidningen till tryck och efter det skall jag ta ledigt några dagar och bara vara. I can't wait.

Strömbrytaren

Vi har haft en trevlig elektriker på besök idag. Barnen, i synnerhet Idun, pratade med honom hela tiden. Han blev inte det minsta distraherad utan ställde motfrågor till henne som hon kunde svara på. När jag tjuvlyssnade fick jag veta vad Idun skall börja jobba med i vuxen ålder. "Bagare" svarade hon tvärsäkert när han frågade henne om saken. Se där. Det var mer än vad jag visste.

Det allra gulligaste var ändå att hon glömde bort att det heter elektriker. "Är den där strömbrytaren här sen när Livia kommer på besök?" frågade hon, ivrig inför chansen att få visa upp sin nya kompis.


Och ni anar inte vilken känsla det är att tända en taklampa i övre våningens toalett. Hur ljust det är. Wow. Lyxen.

Lyckotanden

Vi åkte till villan en natt, installerade äntligen en taklampa i vessan (vi har levt fem år i toalettmörker, eller i alla fall bara i skenet av en liten bordslampa. Det har gått över förväntan), målade om i sovrummet och i trappan och fortsatte beta oss fram genom ett sällsynt kaos här hemma. Det är så ofantligt mycket som inte har någon plats, för vi har prioriterat bort en hel del förvaring. Jag ser fram emot att en ordning skall infinna sig. Men jag vet att det inte händer av sig själv, så jag fortsätter att plocka och sortera. Orsaken till kaoset är att Caj och Vicci har isolerat vår lilla (6m2) kallvind. Om vi orkar skall vi måla och inreda den till ett eget rum åt Idun. Den passar henne perfekt i storlek. Visioner finns men orken börjar tryta.

Efter en mycket lugn första halva av året hände något i juli. Motsatsen till allt hittills, tror jag. Varje julivecka har varit ett färgglatt stressbrus, massor med saker att genomföra och nu är jag trött. Det var manusdeadline, det var gammaldagstorg, det var extratjockt jubileumsnummer av tidningen, det var tygtryckskurs, det var föredrag och det var gäster som vällde in från när och fjärran. (Alla lika välkomna!) Några grejer till, sen skall jag operera bort en visdomstand och sova. Det skall bli så skönt. Jag längtar förstås inte efter smärtan, men jag ser fram emot att få dra mig tillbaka några dagar, ligga under täcket och sörpla soppa eller vad man nu gör som visdomstandskonvalescent.

Något intressant hände för övrigt i samband med tandkontrollen inför visdomstandsoperationen. Det upptäcktes att jag har en extra tand, en nionde, som ligger gömd i tandköttet längst bak i munnen. Tandläkaren som ringde upp och berättade om fyndet var uppspelt och lät förstå att det här är mycket ovanligt. Haha. Det är ännu oklart vad jag skall göra med tanden. Förmodligen kommer den aldrig att se dagens ljus. Gör den det kunde jag kanske sälja den som lyckoamulett på ebay.

Om hästar

Min pappa tycker väldigt mycket om hästar, och vi har haft hästar (i huvudsak travhästar) sedan jag var ungefär tre år

Nu i efterhand kan jag fascineras över lyxen i att ha en hästintresserad pappa som överraskar sina barn med en egen shettis. För det gjorde han. När jag gick i tvåan hade han i hemlighet kört till Parkano och köpt oss en shetlandsponny som hette Nanda. Han smugglade in henne i stallet utan att vi hade en aning. Följande morgon, en helt vanlig skolmorgon, bad han oss gå ut i stallet, där vi möttes av en egen häst. I alldeles perfekt storlek. Tack pappa!

Jag har varit en stallflicka i min barndom, jag red på Nanda i ur och skur, hon var liten och tjock, snäll och envis och fann sig i att bli ompysslad, oftast av mig. Jag red barbacka på ängarna, blev avkastad i snöhögar och under flera års tid levererade jag familjens julgåvor till bekanta i Nykarleby till häst.

Nåväl. I högstadiet började jag intressera mig för andra saker och livet i stallet rann ut i sanden. År 2000, när jag just hade börjat studera kom jag hem en helg och beslöt mig för att ta en tur med pappas dåvarande travhäst, Petter. Allt gick bra ända tills jag (och en trevlig flicka som hade sin häst i vårt stall på den tiden) beslöt oss för att galoppera på en äng. Hästarna började tävla med varandra, jag hade aningen för långa stigbyglar och borde ha hållit in Petter bättre från början, istället för att stanna när åkern tog slut svängde han brant till höger och jag flög i diket. Min vänstra överarm krossades (jag har fortfarande kvar en metallplatta och sex skruvar inne i armen), jag slog i huvudet och glömde bort en hel månad och det som bara skulle bli en helg i Österbotten slutade med en halv månad i sjuksängen och ett halvt års sjukgymnastik.

Sedan dess har jag haft paus med hästarna. Bortsett från den här gången och ett par gånger i Indien 2002 när jag red... på en kamel. Och en elefant. Så det räknas inte riktigt.

Pappa skall åka till Island i höst och tänkte fräscha upp sina ryttarkunskaper i ett stall med Islandshästar i Öja och jag bestämde mig för att åka med. Så ikväll har jag, pappa och två andra som vi inte känner ridit i en och en halv timme i skogen. Det var härligt! Jag har ryktat, sadlat, tränsat och gjort sånt som jag gjorde varje dag när jag var åtta år. Och nio. Och tio. Och elva.

Min häst hette Vinda och var en ljuv typ. Hon var så ivrig att hon riktigt dök in i huvudlaget när jag skulle sätta det på henne. Jag fick skritta, trava och tölta (jag tänkte nästan skriva tälta, men det fick jag inte). Skogen från hästryggen är magisk. Jag hade inga fickor så jag kunde inte ta med kameran och fotografera de fagra vyerna, men min far förevigade i alla fall mig just innan vi skulle åka ut.

Vinda och jag. Ivriga och glada.

Islandshästar är verkligen en trevlig sort. Undrar om jag kan smussla in en i hönshuset utan att min hästallergiska man märker det. Hmm. Hmm.