Mitt liv i en låda

Utöver tvålsamlingarna gör jag förstås andra fynd medan jag städar. Gamla utvärderingar från mitt år som utbyteselev (ni anar inte vilken streber jag var, höga betyg och lysande omdömen, jag känner mig riktigt duktig, så här femton år senare.) En stor låda med blandade, osorterade noter (åh, vad det har varit roligt att sjunga i olika körer genom åren, där fanns Faurés requiem, Mozarts kröningsmässa och en massa noter från när jag tog sånglektioner på nittitalet). Och en stor, tung, kompakt bananlåda, alldeles proppfull med dagböcker.

Jag skrev dagbok varje dag i nio år, sporadiskt åren runtomkring. Jag tror att böckernas antal är över 40. Jag bläddrade lite blygt i några av dem. Någon dag skall jag läsa igenom dem alla, men inte nu. Det kräver eftertanke, lugn och tid att ta sig an ett helt liv i en låda.


Och det är ju faktiskt inte särskilt underligt att jag bloggar. Jag har uppenbarligen alltid haft ett behov av att skriva av mig.

Tvål!

Att både Caj och jag samlade på tvål när vi gick i lågstadiet ser jag som ett tecken på att vi verkligen är ämnade för varandra. För jag vet inte om någon annan än just han och jag som ägnade oss åt denna udda hobby. (Fast särskilt mycket tid lade vi nog aldrig ner på att utöka våra respektive samlingar. Tvål är oförskämt lätt att komma över. Även det kan säga något om oss som samlare. Fast mer om mig än om Caj, tror jag. Han hade nog nån inriktning på sina tvålar. Jag tog vad jag fick. Och det var inte lite.)

Varken han eller jag har kunnat göra oss av med samlingen, vilket gör att vi, varje gång vi flyttar eller flyttar om, får bekanta oss med våra kantstötta tvålar. I ärlighetens namn öppnar jag aldrig ens våra askar,  lådor och plåtburkar med tvålar, snarare hostar jag och kliar mig i näsan av alla starka dofter. Men jag slänger dem inte.

Så när de yttersta tiderna kommer och tvålen är slut överallt, då är det bara att komma hit och knacka på.

Vad samlade du på?

Pieksämäkiläger

Jag slank ut från internet ett tag.
Riktigt skönt, faktiskt.
Min frånvaro beror på att jag åkte på familjeläger i Pieksämäki med mina barn, min mamma och min moster. Jag har hållit tygtryckskurs, barnen har fått nya kompisar och har gått på sina egna klubbar och jag har legat och pratat och fnissat med mamma och Vivan långt in på nätterna.

Lägret ordnas av Kyrkans Ungdom och har funnits så länge jag kan minnas. Jag brukade alltid åka dit när jag var barn och tonåring, så trots att jag haft uppehåll i tretton år var det här mitt sextonde läger.

Eftersom jag inte är särskilt kyrkligt aktiv längre tänkte jag att jag kanske skulle känna mig utanför och malplacerad, men som tur gick det inte alls så.  Jag deltog i precis så mycket program jag hade lust med, varken mer eller mindre. Ingen försökte övertyga mig att jag måste tro och tänka precis lika som dem. Och hela lägret genomsyrades av en alldeles speciell välvilja och hjälpsamhet som gjorde mig så glad. Jag fick träffa Amanda och Elina i verkligheten (båda var lika trevliga som jag föreställt mig) och kursen blev riktigt lyckad, deltagarna var påhittiga och produktiva och åkte hem med en massa fint de hade gjort. Att serveras mat fem gånger om dagen är dessutom ett stort plus.

Ja, jag har haft en riktigt skön vecka. Snart skall jag svara på de kommentarer som ploppat in medan jag varit borta. Men nu skall jag läsa lite i boken jag har på gång.

Fodral

min vana trogen gör jag allt annat än packar kvällen innan jag skall bort. I morgon åker Lovis, Idun, min mamma, min moster och jag på familjeläger till Pieksämäki. Jag skall dra en tygtryckskurs och de andra skall vara deltagare (dock inte i min kurs).

så nu har jag stress-sytt ett iPhone-fodral åt min moster och ett iPad-dito åt mig själv. Och nu skall barnen i säng och jag skall packa. Annars blir det jobbigt och stressigt imorgon.

Glad namnsdag, Malin

Ja, då är det väl bara att kavla upp ärmarna (mentalt, min nattstass saknar ärmar) och börja städa köket då. Suck.

Rabarberkräm

På terrassen i kvällsolen: grillat, nypotatis, rabarberkräm och glass. Vin och gott sällskap. Roliga anekdoter om lågstadieelever som försökt imponera genom att påstå sig dricka fyrahundraprocentigt brännvin.

Lager på lager

Jag är inte den som klagar på vädret.
Eller vad säger jag, det är jag visst, numera. Jag förstår mig inte på sommaren i år. Den kommer aldrig. Jag har väntat och väntat.

Det behövs några riktigt svettiga dagar i året för att vi skall orka med resten av kylan, tror jag. Jag undrar hur vintern kommer att bli utan de heta dagarna som får oss att uppskatta svalkan för en sekund. Kommer vi att orka. Eller kommer vi att skrumpna och vittra sönder första gången hösten andas på oss?

På Gammaldags torg brukar det vara hett. De har lovat att det inte skall regna (eller så tolkar jag det) men temperaturen kommer att ligga på 13, 14 grader. Det är nog rekordlågt. Och jag kommer för första gången någonsin att få klä mig i lager på lager.

(Kom gärna och hälsa på om du har vägarna förbi imorgon! Jag står nånstans i mitten, ganska nära Storgatan och ett par bord bort från Koti-Pizza, om jag inte har helt fel.)

Nåden

Jag ligger med stängda ögon och njuter av solens värme när jag hör en liten cykel svänga in på gården. Den bromsar in.

En cykelhjälm släpps ner på gruset och två små fötter kommer springande mot solstolen där jag ligger. Jag hör på ljudet vem det är och vet att om några sekunder kommer en liten varm unge att kasta sig i min famn. Linda sina armar om min hals och borra in näsan i min halsgrop.

Och precis så blir det. Idun kurar ihop sig i mina armar en lång stund och pratar om ditt och datt, vill bli kittlad och kramad.

Det finns inget finare tillitsbevis än en liten människa som helt hämningslöst kastar sig runt min hals och som tar för givet att det finns en plats i min famn där hon får ligga, omsluten och älskad.

Och kärleken rinner genom mina armar och in i mitt barn, precis som det skall vara.
Vilket privilegium det är att få vara förälder.

Valet

Varje gång det är Jakobs dagar tänker jag att jag skall fara in till stan och lyssna på musiken och titta på uppvisningarna. Men så blir det jättefint väder. Och då väljer jag alltid att bara vara hemma och ta det lugnt istället. Sitta på terrassen i kvällssolen och njuta.

För det finns en charm i att höra att det händer något på avstånd, och sedan ändå välja att vara hemma. Bara för att jag vill.

Nekrolog till en älskad tupp

Ni minns kanske tuppen Sjuse? Han som vandrade på villovägar.

Nu skall jag berätta hans historia.

Medan vi åkte utomlands i början av året fick vi ha vår hönsflock hos en bekant, som har egna höns. Egna, stora och mäktiga höns, med präktiga tuppar. När vi hämtade våra hönor frågade hon om vi ville ha en tupp på köpet, en gammal en, som alltid blev hackad på och retad av de andra tupparna. Hon tänkte att han kanske skulle få det lugnare i en mindre hönsgård. Vi tackade och tog emot.

Hierarkin kan vara sträng i en hönsgård med flera tuppar och Sjuse (det är Idun som hittat på namnet, varifrån det kommer vet jag inte) var riktigt deprimerad när han kom hit. Till en början satt han mest och tittade in i ett hörn när de andra hönsen var vakna, han vågade inte komma ner. När resten av flocken somnat för natten hoppade han ner försiktigt och åt. Han beblandade sig inte med flocken utan höll sig på sin kant.

Så här höll det på några veckor. Men sedan, långsamt, undan för undan, blev han bekvämare i vår hönsgård. Han började allt oftare äta tillsammans med de andra hönsen och blev en i gänget.

Sjuse, längst till höger

Sjuse blev dessutom en riktig familjetupp. Han kom alltid och kollade vad vi höll på med, tittade med sitt ena öga (han var blind på det andra) och lät sig villigt lyftas upp i våra famnar, närsomhelst. I synnerhet Lovis och Sjuse blev riktiga bästisar. Hon körde omkring honom i barnvagnen och kånkade på honom för jämnan. (Hon försökte till och med skjutsa honom på cykeln, men då hoppade han av.)

Idun och Sjuse

Sjuse, Idun, Lovis och vårt fadderbarn Ellen

Lovis bär Sjuse till hönshuset

En solig dag såg vi hur han försiktigt lade sig ner i blomrabatten och försökte sola. Hur han tveksamt bredde ut sina vingar som han sett de andra hönsen göra. Som en stel gammal farbror som prövar på något som inte var tillåtet när han var ung. Sedan låg han där och njöt.

Vi sålde vår andra tupp, Pricken, och då ökades Sjuses status ytterligare. Damerna i hönsgården började uppvakta honom, men stackars Sjuse har säkert varit så mobbad hela sitt liv att han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till när de vippade på stjärtfjädrarna framför honom. I alla fall steg han i rang. Plötsligt befann han sig inte lägst längre, inte ens i mitten, utan var i toppen, tillsammans med vår ärkehöna Prippi.
Och det, mina vänner, är ingen liten bedrift.

För några dagar sedan började han se hängig ut, så där som vi hört att höns gör när de är inne på sina sista andetag.

Sjuses hållning blev allt sämre

Han stjärt släpade i marken alltmer och vingarna likaså. Plötsligt kunde han tappa balansen och falla omkull. Men han steg upp igen och fortsatte att stå och betrakta sitt lilla imperium.
Prillan, en annan höna som är högt i rang, tog sig an honom, hon putsade hans fjärdrar och pussade honom på näbben. Som om hon såg vart det var på väg och ville ge honom lite ömhet hans sista dagar. Han stod bara stilla och lät sig omhändertas.

Sjuse och Prillan

Puss puss, gamle gubbe

Och nu vet ni nog vartåt det barkar. Igår förstod vi att Sjuses liv verkligen var på väg att ta slut. Lovis grät och grät, kramade honom och grät.

Lovis tar ett ömt avsked av sin älskade tupp

Och i morse när vi vaknade hade Sjuse dött. Nu hoppas vi att han är på en plats där hans vingar är starka, hans hållning är stolt och hans självkänsla god.

Sjuse fick en riktigt härlig sista tid. Jag tror det var riktigt bra att han fick komma till ett ställe där det inte fanns så många dominanta konkurrenter, där han fritt fick vandra omkring i trädgården och picka i gräset. Jag tror att han var lycklig här hos oss och det är med sorg i hjärtat vi begraver vår fina vän, som vi kände så kort tid, men som kom att betyda så mycket.

Vila i frid, Sjuse.

Välkommen Lone!

Idag har vi varit till Vasa och hälsat på min bror Jonas, min svägerska Saija och mina två brorsdöttrar Tova och Lone. Det var första gången vi träffade Lone (hon är bara fem dagar gammal) och hon var ljuvlig, alldeles liten, näpen och tyst. Mest sov hon.

En stolt Lovis håller i sin nya kusin

Storasyster Tova

Tre ungar och en osannolikt pigg och fräsch Saija

Att de valde namnet Lone fick vi veta igår. En stund efteråt fick jag följande textmeddelande av Jonas:

"Jakob blev lite ledsen eftersom hans namnförslag inte gick igenom, så vi hamnar att kompromissa lite. Vi har alltså bestämt oss för Lone Dragonfire Klingenberg."

Hahaha!
(Eftersom humor inte alltid fungerar klanderfritt i text vill jag förtydliga att det var ett skämt. Tror jag.)

Separationer

Jag började dagen med att skratta så hysteriskt att mamma trodde jag hade varit med om något fruktansvärt när jag ringde henne (när jag skrattar så där riktigt, riktigt mycket låter det tydligen som om jag gråter.) (Det ser likadant ut också, tror jag.)

I alla fall.
Jag läste en artikel, som i sig var välskriven och handlade om ett allvarligt ämne, panikångest. Men det fanns en övergång som blev oplanerat komisk. Den gick ungefär i den här stilen:

Separationer har präglat hennes liv.
– Redan som 1,5 år gammal konstaterades att mina höfter var ur led...

(Där bröt jag ihop, totalt.)

När man läser vidare inser man förstås att separationen handlar om att den intervjuade långa tider blev tvungen att bo på sjukhus, borta från familjen, vilket är jättesorgligt. Men om man stannar där, efter att höfterna gick ur led, blir det onekligen komiskt. För visst är det en form av separation att två leder glider isär. Även om det är på en helt annan, och mycket mer konkret nivå.

Uppenbarelsen

Häromdagen var det en bloggare (jag trodde det var Heidi, men nu hittade jag inte bilden nånstans) som lade upp en bild på en buss med ordet "Kaffepaussi" i rutan.

Bild lånad härifrån

Och då slog det mig, att det var DÄR, någonstans på Åbos gator, när jag såg en buss på kaffepaus, som idén om Patrik tog form. På något plan. För länge sedan.

Fantasin om att Kaffepaussi-bussen går till ett ställe där gamla människor sitter och dricker kaffe, och att det bara är pensionärer som känner till den där koden på skylten. Så uppenbar, men ändå så dold.

Sedan låg idén och puttrade i några år, och så träffade jag Joanna och så blev det en bok av det hela.

Jag läste förresten igenom mitt nya manus en gång i förrgår och fnissade högt flera gånger. Jag tror det blir bra. Om inte annat har jag i alla fall haft väldigt roligt åt mina egna idéer under processens gång.

Rättelsen

Idag när min ena moster var på besök började vi räkna. För jag har räknat fel. Fammo har 16 barnbarnsbarn och av dem är 14 flickor. Bara så ni vet att jag har koll.

Numera.

Veckans bästa

Några bra saker är att vi fick hjälp av en f.d. arbetskamrat med att frakta hem en säng från Sverige, vi skall just åka och hämta den. Och att vi på mindre än en timme köpte varsin begagnad cykel åt barnen på Findit.

Veckans allra, allra bästa är att jag har fått en liten brorsdotter till! Jag vågar kora veckans bästa fast det bara är onsdag, för jag har svårt att tro att något kan slå det. Hurra hurra hurra. Jag hoppas att vi får träffa henne snart!

Det här är Tova. Och hon har fått en lillasyster som liknar henne.

Och tänk, ännu en flicka! Nu är vi uppe i tretton av femton möjliga (av min farmors barnbarnsbarn). Eller nio av tio möjliga (av min mormors barnbarnsbarn) Eller sex av sex möjliga (mina föräldrars barnbarn). Det är bara att konstatera att ... ja, det föds mycket flickor i släkten Klingenberg.

Veckans sämsta är fenomenet sexårstrots. Det är jobbigt att kommunicera när varenda uppmaning till något som inte är superkul orsakar ett högljutt och våldsamt ilskeutbrott.

Poeten och lillasystern

Poeten
Jag: Godnatt Lovis, jag älskar dig, du och Idun är de finaste jag vet.
Lovis: Godnatt mamma, du är min skatt, jag har hittat dig under vattnet, du är den finaste diamanten jag har, för du är en rubin!

Lillasystern
Jag: godnatt Idun, jag älskar både dig och Lovis jättemycket.
Idun: Men mest mig.

Hurra!

Jag har försökt leta, luskat i hjälpforum, frågat på fixa-din-blogspot och stalkat en av mina kusiner som kan en massa om datorer, men inte fått svar på vad det är för bugg som gör att mina rubriker ser konstiga ut.

Men nu har det fixat sig av sig själv. Puh.

Lek och fantasi

På tal om lekar: Dagens har varit att Idun är en radiostyrd anka. Lovis har styrt henne med hjälp av tre små hålslagare på vilka hon tar tejpat fast etiketter med vad Idun gör när hon trycker på dem. Prata, Sveng och Thör (kör) står det på dem. (Ibland lade sig Idun platt på golvet och hävdade att hon var utan batteri, eller trasig, för att få lite variation i sysslorna.) Den lustigaste ank-funktionen, som hela leken inleddes med, fick vi bevittna ute på gården. Lovis hällde in vatten i Iduns mun ur en pipmugg. När Lovis sedan klappade Idun på baken böjde denna sig framåt som en fällkniv och sprutade ut vattnet på marken.

Annat: Lovis har blundat med jämna mellanrum för att titta på Laban och Labolina i sitt huvud. Ibland kollar hon upp något på internet, som också finns där bakom ögonlocken.

Jag säger det igen. Leken och fantasin är stora och viktiga saker.

Tygtryck för barn

Innan jag fick barn tänkte jag att jag kommer att vara en sådan där mamma som alltid pysslar med barnen. Hah. Det blev verkligen inte så. När jag pysslar gör jag det helst ensam.

Men idag tog jag mig i kragen och kompenserade en del av allt uteblivet pyssel genom att låta barnen rita mönster och trycka tyg. Det blev mycket fint och var inte så jobbigt som jag trodde.

Först tryckte Lovis. Idun övervakade och lärde sig.

Det blev riktigt snyggt

Resultatet blev så här. Ostruket och osytt än så länge.

Dessutom har vi varit ute på en kombinerad cykel-joggingtur. Caj och jag joggade och barnen cyklade. Men Iduns cykel är alltför liten, så hon har inte riktigt tålamod att trampa så mycket som det krävs. Skönt var det i alla fall. (Jag steg ner i en liten grop i fredags och vrickade foten, så igår missade jag min jumppa. Men nu fick jag ta igen det och tack vare vilan mådde foten prima.)

Utemöblemanget har äntligen blivit framplockat på terrasen, jag har skaffat fram färgglada kuddar och installerat myggljus och till och med strukit en gammal duk, jag har rensat lite i trädgårdslanden och till och med gödslat (!), köpt två mäktiga petunior på rea och kånkat på hönorna lite så att de skall bli tamare. Ja och så läste jag ut Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt som Anne tipsade om på sin blogg. Den var väldigt spännande och bra.

Nu väntar några intensiva veckor av tygtryckskursföreberedelser, manusgenomgångar, tidningsskrivande och tillverkning av produkter inför Gammaldags torg. Det blir som sagt bråttom. Men alla saker är roliga, och sedan lugnar det ner sig.

Örhänget

Ända sedan Lauren vann Eurovisionen har någon i huset, i tur och ordning, nynnat på segerschlagern. Jag håller på att bli galen. För så fort jag har lyckats glömma den kommer den utsipprande från någons mun, hänger sig fast i mitt öra och surrar i loop. Och så upprepar jag samma procedur åt nån annan, en stund senare.

Vilken låt har du i huvudet idag?

Karins Kampanj

Karin har initierat en bra kampanj. Också på den här bloggen är det sommartakt.

Instruktionsdrunkingsdöden

Är det min tilltagande ålder eller vad beror det på att dagarna går så himla snabbt nuförtiden? Och att jag får så lite uträttat? Jag förstår inte.

Idag har jag äntligen röjt mitt arbetsbord. (Alla saker ligger numera på golvet.) Men jag har i alla fall hunnit klippa till dryga fyrtio mössor (Gammaldags torg om två veckor), jag har gjort en massiv materialbeställning till tygtryckskursen jag skall hålla i slutet av månaden och lyssnat på flera avsnitt Writing Excuses som Maria tipsat om i något skede.

Och på tal om skrivande: just nu håller jag på att få overload av information på hur det skall göras. Alldeles lämpligt tar Mia upp liknande tankar på sin blogg. Det är inte så att jag på sista tiden har fördjupat mig överdrivet mycket i metoder och idéer för författande, men jag har studerat ämnet betydligt mer ingående än tidigare... och håller nästan på att få andnöd av alla goda råd.

På många sätt tror jag förvisso att det är bra att studera hantverket. Men det får inte fastna vid det. Aldrig. Att utgå från regler, klichéfaror och strukturer kan döda lusten. Det blir för invecklat. Risken finns också att man aldrig når fram till kärnan, själva skrivandet.

Det är ungefär som att studera idrottsteori och tro att man kommer att bli en löparstjärna bara genom att läsa om hur man skall göra. När man i själva verket behöver träna på själva löpandet, testa sina egna gränser och luska ut vilka ens egna specialiteter är.

Det oaktat har jag just börjat läsa en tegelsten om dramaturgi och intrigbyggnad, Writer's Journey, som jag blev tipsad om på Janinas blogg. (Ibland älskar jag internet för att det finns så mycket bra information där. Ibland skrämmer det mig, av precis samma orsak. Det är lätt att bli handlingsförlamad när man har tillgång till allt, hela tiden.)

Teknisk fråga

Varför har mina rubriker blivit så fula? Understreckade länkar? Jag vill inte ha det så. Snälla hjälp mig!

Änglavakten

Jag hittade just två nakna döttrar på terrassen. "Titta mamma, vi har gjort varsin Kindle åt oss", sa de och höll upp rektangulära paffbitar med ditritade knappar och låtsastext.

"Vad läser ni då?"
"Jag läser en bok som heter Änglavakten. Den är jättehemsk, det handlar om en som faller från ett flygplan", sa Lovis och stirrade vidare på sin paffbit.
"Jag läser en som heter Polis och Tjuven", sa Idun.

Jag älskar att de är nöjda med att ligga och stirra in i paff, ute i solen. Det säger något om lekens och fantasin storhet, tycker jag. Det måste ju hända en massa inne i huvudet på dem medan de låtsasläser. De skulle knappast orka ligga kvar om leken bara gick ut på att stirra, tror jag.

Tusentrehundra nätter

Idag har vi varit på loppisrace i Nykarleby. Idun och Lovis lekte hos min mamma och pappa medan Caj och jag gick på loppisrunda på Källbacken. Där stötte vi på bland annat Christina, köpte en vinterhalare åt Lovis (det kändes aningen skumt med tanke på att det var sommarens första riktiga dag idag, så där vädermässigt) och hittade en källare fylld med en massa nödvändiga saker som blad till mattkniven, stift till häftpistolen, vinkeljärn och snickerifärg i en behaglig prisklass... 

(Ja och så åt vi två olika sorters rabarberpajer eftersom mamma och jag överraskade varandra med att ha bakat var sin.)

När vi hämtade barnen anhöll Idun om att få sova över hos mina föräldrar i tusentrehundra nätter.
Ansökan avslogs. Den här gången.

Tanterna

Lovis och Idun leker tavelbutik. Idun tar en paus och kommer och sitter i min famn framför datorn.

Lovis: Kom nu då. Vi skall ju leka.

Idun: Men jag skall sitta här lite.

Lovis tjatar en stund men Idun sitter bestämt kvar. Lovis blir riktigt arg.

Lovis: Men alltså Idun. Vi jobbar i en tavelbutik. Vi är tanter. Har du nånsin sett en tant som sitter i en annan tants famn framför datorn, va?!

Återkomsten

Nu är jag tillbaka, hej hej!

Så här frenetiskt ivrig är jag jämt. Jag är helt enkelt sån. Alltid.

Råversionen av den nya manusversionen är klar (jag skrev om 18 kapitel av 20). Skåpet är färdigbyggt:

Jag gillar färgen. Den är lite grönare i verkligheten

Och ett nytt tygmönster är layoutat, så bloggpausen tjänade sitt syfte.

Dessutom har jag läst några böcker, bakat massor och umgåtts med fina människor.

Midsommar

Bror Jakob

Kusin Hanna

Vicci dricker kaffe

Målarfärgsleverans som urartade i spelkväll

Browniesbjudning med familjen Eklund

Middag. I Vasa den här gången. Caj och Saija och bebinimagen

Lovis och Sissela byggde bilar av kartonger

SpetsfabriksSara hälsade på med sin mysiga son.

Jag har haft det utmärkt. Och det har jag för avsikt att fortsätta med, fast jag tror att juli kommer att bli en onödigt hektisk månad. Nåja, jag har haft ett så lugnt år hittills att det kanske är dags för lite brådska.