Släktens lov

Nånting som alltid får mig att skratta är att gå in i endera av mina favoritgrupper på FB: familjfamilj (mina syskon, deras respektive samt min mamma) (pappa är inte på facebook...än) eller Klingenbergs Klan, en grupp som 19 av mina syskon, kusiner och respektive är med i. Speciellt den senare är så himla kul, en massa fåniga konversationer och roliga minnen om vartannat. Av respekt för mina kusiner vågar jag inte återge något här, men jag skrattar tills jag får tårar i ögonen varje gång jag läser vad vi har skrivit. Och det är inte ens mycket.

Jag har en härlig släkt. Jag önskar att alla fick ha lika roliga släktingar som jag har.
Det var bara det.

Sommarlov

Nu har barnen sommarlov. Från och med första juni, precis så där som det var när jag var liten. För idag var sista dagisdagen. Och vi har just varit på vårfest.

Vilken fin fest det blev! Temat på dagis under hela året har varit medeltiden. Barnen har målat sköldar, hört spännande berättelser och lärt sig sånger om drakar och prinsar och prinsessor.

Jonina som är föreståndare hade sytt upp 28 dräkter, en till varje barn, och så spelade de upp en fin pjäs för oss föräldrar och syskon med riddare, kungar, drottningar, hovdamer, narrar och drakar. Tobias som jobbar på köket var utklädd till drake och blev tacklad av en riddare och Magdalena som är barnträdgårdslärare blev räddad från att gifta sig med en gammal gubbe av säckväv, av en liten, liten riddare. Som hon bar iväg på när han hade räddat henne klart. Haha. (förstod någon den där harangen?)

Idun vad utklädd till narr och berättade, med hör och klar röst en vits för alla samlade (säkert runt 60 pers, minst).
"Why is 6 afraid of 7? Because 7 8 9!" Och alla skrattade. Och sedan jonglerade hon på låtsas med tre ägg som satt fast i ett metspö som en av dagistanterna höll i en bit bort och skakade på, så att det såg ut att vara på riktigt.

Lovis var utklädd till hovdam och stod bredvid några av sina kompisar och sjöng högt och fint tillsammans med alla andra barn. Och sedan fick hon diplom och ros och kramar tillsammans med de andra barnen som gick ut dagis.

Vi åt ris, rökt lax, kål, brytbröd, äppelpaj med vispgrädde, kanderade mandlar och knäck. Det blev pinata (hittar inte den där lilla vågen som skall sitta ovanpå n:et, sorry) och mingel.

Det är ett bra dagis de går på, barnen. Eller gick, för Lovis del. För nu är det ju slut. Men Idun får fortsätta till hösten.

Nu måste vi bara se till att Lovis inte glömmer bort all engelska hon har lärt sig.

Ordning och Reda

Det är utmattande med oreda. Mitt arbetsrum är fortfarande ett gytter av prylar, men igår köpte jag två fina dörrknoppar av Aja (de ser ut som ugglor) och idag har jag skaffat virke för att bygga mig ett skåp.

Jag har ingen aning om hur (eller framförallt när) det här kommer att sluta, jag kommer nämligen av mig väldigt många gånger varje gång jag skall ta ett nytt steg i riktningen mot ordning och reda. Som just: jag sågade fina vinklar i ändan på fyra stolpar som skall utgöra stommen för skåpet (jag har själv funderat ut hur det skall byggas, vilket är fint om det lyckas, men om det inte fungerar är det lite genant att jag inte iddes kolla upp hur man egentligen skall gå tillväga.)

Sedan gick jag in för att göra rulla lite semlor, fastnade framför datorn igen, läste lite i en bok och glömde behändigt nog bort vad jag egentligen höll på med. Den här proceduren kan tillämpas på nästan vad som helst i mitt liv just nu, jag kommer av mig KONSTANT och orkar inte koncentrera mig på att slutföra en enda uppgift.

Jag tänker mig att mitt liv kommer att förändras så fort jag får ordning på mina tyger, färger och papper.













hahahahahaha

Rapport från arbetslivet

Jag skriver inte särskilt mycket om mitt jobb här. Men nu skall jag göra det. Eftersom jag har så bra feelis.

På Dagens Tidning jobbar jag tillsammans med Nicken och Anton. I vanliga fall förlitar Anton och jag oss rätt mycket på Nickens överblick, han är fasansfullt duktig, snabb och har världens koll. I vanliga fall utför han hälften av arbetsmängden medan Anton och jag broderligt delar på resten. Men så fick vår arbetshäst ett stipendium och åkte till Sverige på journalistutbyte ett tag. Att få ut juni månads tidning föll således på mig och Anton.

Och det gick hur bra som helst! På lite drygt en vecka har vi slängt ihop en tjugo sidor tjock tidning inklusive gympabilaga och idag har vi skickat hela härligheten till tryck. Just nu spottas tjugotusen tidningar ut från tryckpressarna och om ett par timmar skall jag hämta tusen av dessa för att distribuera i diverse tidningsställningar i trakten (jo, i vårt lilla bolag gör vi det mesta själva). Sedan är det bara lite fakturor som skall skickas ut och därefter får jag igen ägna mig helhjärtat åt att författa eget fram till mitten av juli när vi gör nästa nummer. Hoppas verkligen att jag inte ropar Hej lite för tidigt nu, jag har inte sett den slutliga produkten i sin fysiska form ännu, men jag tror faktiskt att det blev en bra tidning.

Det är en skön känsla att märka att man klarar av något man inte har gjort förr. Vi ser givetvis fram emot att Nicken kommer hem igen, men tänk att det går att göra en tidning på två pers, med allt vad det innebär av annonsförsäljning, intervjuer, fotografering, annonstillverkning, redigering, korrektur och distribuering. (Nu rodde i och för sig Anton och Nicken i land samma projekt utan mig när jag var i Martinique, flera gånger till och med, men jag har inte varit med och gjort tidning på två tidigare, så det är en helt ny erfarenhet för mig.)

Upplägg i solen

Helgen har varit alldeles ljuvlig. Först fredagen, och sedan en minst lika rolig lördag med Hanna, Vicci & co. Vi städade äntligen huset innan de anlände, sedan gjorde vi fyra synnerligen delikata pizzor med ruccola och parmesan, drack gott vin i kvällssolen på terrassen, barnen gungade, vi åt smaskiga glassportioner med färska bär, det blev eurovision, intern röstning, stundvis väldigt generösa poäng (utom av Idun som ibland dissade sådana vi andra gillade och gav bara noll), en massa godis och popcorn och sömn först halv tre.

Jag är inte van att vara vaken så där sent.
Ingen annan heller, vi sov till halv tio.

Och nu lyser solen, barnen är ute, Caj är ute och jag skall också gå ut och fundera på manusupplägg i solen. (för om jag skriver det blir det av, om jag skriver det blir det av, om jag skriver det blir det av.)

Shopping

Idag rensade jag ur barnens klädskåp. En papperskasse packades till Tova-kusinen (så nu vet ni vad ni har på kommande, Jonas&Saija), en hög kläder förpassades från Lovis sida av skåpet till Iduns och Lovis hyllor blev ganska tomma.

Fast sen tog jag en tur till vardagsrummet och hittade en massa kläder i storlek 116 som Hanna levererade för kanske ett år sedan. Dem hade jag glömt bort. Och nu är Lovis skåp fullt igen.

Arv. Det finns inget bättre än att ge bort kläder som är för små åt ett håll och få kläder som passar från ett annat. Vi är bara en hållplats för kläderna mellan småkusiner och kusiner. Där har vi tur!

Älghjärtat i halsgropen

Lovis och Idun var bjudna på kalas ikväll. Föräldrafritt (åtminstone gästernas föräldrar fick gärna avlägsna sig) Caj och jag åkte till Forsby och hängde med mamma tills kalasets efterfest för åtta personer började klockan åtta (kalasbarnets syster och föräldrar, samt vi i vår familj).

Att bli bjuden på varma baguetter, trattkantarellsoppa med bacontopping, älgcarpaccio med melon samt mozzarellasallad med rökt älghjärta känns onekligen überlyxigt. Så gott! Jag älskar att bli bjuden på god mat och trevligt sällskap! Barnen sysselsatte sig med att spränga ballonger, hälla ut popcorn på golvet och titta på Pippi Långstrump under tiden och var minst lika glada som vi.


Vilken bra fredag! Och nu skall jag tillåta mig att läsa ut Eld. Den är riktigt, riktigt spännande.

Lyd mig! Böj dig!

Idag skall jag skriva tre artiklar och göra en intervju. Jag håller fortfarande på med den första texten. Och den vägrar böja sig för min vilja. Blir plåttrig, ostrukturerad och full av osmidiga övergångar. Men jag skall kuva den. Jag skall lära den veta hut. (*darrar av härskarkänslor*)

Jag och Mauno

Jag är född den sjätte december 1979. Att fylla år på självständighetsdagen har sina fördelar. Om man är bosatt i Finland, vilket jag är, är det en ledig dag. Alla flaggar. Och många kommer ihåg min bemärkelsedag.

Jag förknippar Mauno Koivisto med självständighetsfirandet eftersom jag i samband med min åttonde (och Finlands sjuttionde) födelsedag hörde att Mauno Koivisto var barnkär. Barnkär.

Det kändes som om jag plötsligt var sedd av rikets president. Jag hade ingen aning om vad presidenten gjorde (bara att han var landets chef, typ) men att få veta att han var barnkär gjorde hela skillnaden. Jag började tycka väldigt mycket om honom, eftersom han redan tyckte om mig. För jag var ju ett barn.

Så ända sedan dess har jag haft varma känslor för Mauno Koivisto. Och där ser man vad ett sånt där uttalande om barnkärhet kan föra med sig. En livslång, varm känsla för en person man aldrig, egentligen, haft något att göra med. Så vackert.

Fniss.

Sällskapet

Nu går jag och lägger mig. Med sällskap av den här. Nu är det dags. Äntligen.

Kalasdag!

Vilken dag! Oj vad jag är trött.

Idun vaknade redan klockan sex och ville sjunga upp Lovis, sedan låg hon och snurrade i vår säng till klockan sju när vi gick med på att vakna. Lovis fick en tröja och lov att ta hål i öronen, om hon vill. Hon har pratat om det rätt länge, men när det kom till kritan blev hon lite tveksam. "Det kan nog hända att jag är lite för liten ännu idag, jag har ju bara varit sex år en liten stund. Men kanske i morgon", sa hon, förståndig och klok. Så hon gör det om och när hon vill och vågar.

Så blev det dagisdag, kalasförberedelser och hämtmat i solen på terrassen innan gästerna anlände.

Kalaset var jättelyckat. Jag tror att alla hade roligast. Det blev skattjakt, stora glassportioner, cupcakes och kex, kurragömma och hönsbesök. Sedan lite dans, en del cykling och lite pyssel med de sista gästerna.

Det är mycket jobb med att ställa till med kalas, även om det är roligt. Jag är väl medveten om att jag gör det mer invecklat än det behöver vara. Men det känns bra när både jubilaren och gästerna verkar nöjda, och barnens kalas hör till de få tillfällen då jag får baka och testa en massa olika sorter utan att behöva äta upp allting själv.

Lovis fick en fin penna i många färger av Idun

Av oss fick hon en tröja, ett löfte och morgonmål på sängen

Jag förberedde en skattjaktsskatt

Bakade allt möjligt och skaffade glassdekor

Och sedan kom gästerna

Adjö småbarnsår

För sex år sedan vann Lordi eurovisionen. Jag minns det väldigt bra eftersom jag var höggravid, hade gått fem dagar över tiden och var övertygad om att vår bebis aldrig skulle komma ut.

Till all lycka misstog jag mig. Följande morgon vaknade jag klockan sex av att det knep till i magen. När jag steg upp gick vattnet. Jag väckte Caj, men var inte säker på att det faktiskt var en förlossning på gång, hur skulle jag kunna veta det? Vi ringde BB och sa att vi kommer in, jag hann kanske ha fem värkar på den timmen det tog innan vi faktiskt var klara för avfärd. De var få, men gjorde rätt ont, vill jag minnas. Och efteråt fattade jag varför. Det gick nämligen, som det mesta i mitt liv (utom när jag joggar) med en väldig fart. Tjugo över nio, dryga fyra timmar efter att jag vaknat, hade jag en bebis i famnen. Så stort och så omvälvande.Vår skrynkliga lilla tös. Tyst och försiktig, pep bara lite när hon ville ha mat och tittade nyfiket omkring sig. Hon var nästan alltid glad, åt hela tiden och låg eller satt så gott som alltid i min eller Cajs famn under det första året.

Sedan dess har det hänt så mycket. Hon har fått en lillasyster. Hon har blivit betydligt mindre mild än hon var till en början. Hon vill helst att alla skall lyda henne och drar sig inte för att (försöka) bestämma över barn som är fem eller sju år äldre än hon själv. Hon är helt ljuvlig när hon blir ivrig över en idé hon har fått och kan, enligt egen utsago (och på riktigt också) tillverka vadsomhelst av lite papper. Hon läser som en fjärdeklassist, minst. Hon älskar att pyssla. Hon tycker om att sjunga. Och att höra sagor. Och att leka med Idun, som är hennes bästa vän.

Min älskade, förstfödda dotter. Vi ryker ihop titt och tätt eftersom vi är så likadana, vi har lika kort stubin båda två. Men vi förstår varandra så väl ändå. Vi kramas och skrattar och grälar och gråter. Så där som man gör i en familj.

Det är så väldigt spännande att få följa med ett liv från allra första början, och sedan vidare, vidare.

Imorgon fyller Lovis sex år. I övermorgon skall vi på besök till förskolan där hon börjar i höst. Just lade jag ut vår barnvagn till försäljning, den behöver vi inte längre, vi har inte behövt den på ett bra tag. Och Idun meddelade att hon blir vuxen om två veckor. Oj så tiden går.

Grattis Lovis!

Hipp hurra!

Vår sexåring

Frågan

När vi åt frukost i morse kröp Idun in i min famn, hon tycker nämligen väldigt mycket om att sitta insvept i min kofta, så att bara huvudet sticker ut. Det gjorde hon nu också.

Sedan viskade hon tyst, tyst "mamma, skall vi ha ett samtal?". Fniss.

Det tar alltid lika länge att skriva en bok

Jag tänker ibland på hur oändligt länge det måste ha tagit att skriva böcker förr, innan datorernas tid. Innan man fritt kunde flytta runt kapitel hur som helst. När det som var skrivet på ett visst ställe inte raderades och ersattes av något annat så där bara, när det krävdes tid och hårt arbete för att ändra ordningsföljden på händelseförloppet.

Man måste ha varit bättre på att planera förr, för att undvika att behöva skriva om långa långa stycken. Och så måste man ha varit betydligt tålmodigare och mer disciplinerad.

I princip borde det alltså gå att skriva en bok i raketfart nu, när man har alla möjligheter: parallella dokument där man lägger kasserade textavsnitt, att peta in ett extra kapitel där det behövs utan att bli tvungen att manuellt gå in och ändra kapitelnumreringen i alla andra kapitel. När man hastigt och lustigt kan ersätta ett ord med ett annat, bättre, utan tippex och kladd. Eller bläckplumpar och pergament.

Men det tar fortfarande fruktansvärt länge att skriva. För det första har den mänskliga hjärnan inte blivit snabbare på att trycka ur sig historier. För det andra medförde datoriseringen den ultimata distraktionen internet, med allt vad den innebär av bloggar, facebook och youtubeklipp.

Slutsats: det tar alltid lika länge att skriva en bok.

ps. jag överväger (bara överväger än så länge) att ta bloggpaus och bokpaus ett tag, jag sätter alldeles för mycket tid på att blogga, läsa bloggar och läsa böcker. Det är visserligen roligt men tar en massa skapartid, jag får inte mycket gjort.

Men innan jag tar bloggpaus skall jag läsa Eld, som jag gått och pantat på ganska länge nu, bara för att jag vet att den kommer att vara så bra. Så länge jag inte öppnar den har jag läsupplevelsen framför mig.

Kärleksskovet

Ibland överfalls Lovis och Idun av en enorm kärlek till varandra. Som alldeles nyss: de låg en lång stund och slingrade sina tunna fyra- och femåringsarmar kring varandra hårt, hårt i Lovis säng och berättade hur mycket de älskar varandra. (Jag stod bredvid och log som ett fån, men det tvivlar jag på att de märkte). De kunde nästan inte slita sig när det blev dags för Idun att gå till sin egen säng. Jag hörde hur Lovis viskade "imorgon, när vi vaknar, Idun, då skall vi springa mot varandra och krama varandra!" Idun nickade och nu räknar de timmarna (bokstavligen) tills de får ses igen. Trots att de sover tre meter ifrån varandra.

Och just sådana här stunder tänker jag på hur fint det är med syskon. Hur glad jag är över att mina barn har varandra. Och över att jag har mina syskon. Mitt liv har nog varit ganska trist utan Maria, Jonas och Jakob (sorry nu bara, mamma och pappa!). Tacksamheten, gott folk. Tacksamheten.

Gränserna

Lovis har skrivit en jätterolig bok. Jag bloggade om den i morse, men plockade bort inlägget nästan genast.
För det kändes inte bra.
För jag tänker att kanske någon tycker att det är jätteroligt (jag är säker på att de flesta hade tyckt det), och när de får syn på Lovis kommer de att tänka på boken och kan inte låta bli att nämna den. Och sedan får hon höra om hur rolig den var och märker att folk gör sig lite lustiga över henne, trots att ingen menar något illa. Ännu om flera år kan folk tänkas dra upp hennes bok på vid mest oväntade tillfällen. Och det som från början bara vara en kreativitetsspurt förvandlas sakta till något hon blir generad över, något som gör henne illa berörd i flera år framöver.

Så jag tog bort inlägget.
Det var harmlöst. Det var roligt. Men det handlade inte om mig, utan om min dotter, och det kändes som om jag gick över gränsen.

Du som bloggar, har du svårt med dessa gränser, eller vet du exakt på förhand var de går? Tar du hänsyn till din omgivning, din familj när du bloggar? Eller skriver du vad som faller dig in?

Arbetsrumsbryderiet

Hjälp mig. Jag håller på att möblera om i mitt arbetsrum och har ett jättestort problem med min förvaring. Det är snedtak åt båda hållen, ena kortväggen har en dörr till kallvinden mitt på , ena väggen har ett fönster, den andra har både dörr och fönster... och jag har så o e r h ö r t  mycket grejer. Jag skall rensa bort en del, men det mesta behöver jag och det är inga fagra saker. Tyger i tusen färger, gamla yoghurtburkar fulla med tryckfärg, skruvtvingar, brädor, vadd, trådrullar, garnnystan, papper, pennor, två fula skrivare, tomma kartonger som jag kan behöva när jag skall packa något någon gång, ull i olika färger osv. Att få ordning på det här... nej hoho.


Snälla, kan nån ge mig tips på var på nätet jag kan hitta fina och inspirerande arbetsrum, om ni vet om några. Jag behöver få se att det kan bli snyggt även om man inte har ett minimalistiskt, avskalat kontor i grått och vitt. Jag har nämligen tappat tron på att det går att genomföra.

(andra tips är också välkomna, naturligtvis!)

Vinnaren

Jag är tillbaka, men eftersom jag inte har vistats på nätet de senaste dagarna har jag lite glömt bort hur man gör. Dessutom håller jag på att möblera om i mitt arbetsrum, i sedvanlig ordning blev det ett betydligt större projekt än planerat, just nu är vår säng (tillfälligt) överbelamrad med tygrullar och textilpackar, papperstravar och sladdhärvor. Och resten av övre våningen ser ännu värre ut. Jag har, även här i sedvanlig ordning, stora delar av kvällen valt att strunta i oredan och läst en bok istället. Fast snart måste jag väl befria sängen från dess bördor, annars har vi ingenstans att sova.

I alla fall: jag drog en vinnare innan jag demolerade mitt kontor. Tacka vet jag slumpgeneratorer på nätet. Vinnaren blev ingen mindre än Minna Lindeberg! Om du mailar mig din adress skall du få en överraskning på posten, jag lovar att jag har gjort den alldeles själv. Finns det någon färg du är särskilt förtjust i, förresten? (engulapelsinATgmailDOTcom) Grattis!

Hälsningar från flyget

Det är så skumt att kunna blogga från luften att jag inte kan låta bli. Inte för att jag har särskilt mycket att säga. Utöver att det ska bli skönt att träffa Lovis och Caj och att Idun fortsättningsvis är ett ypperligt ressällskap, då.

Muminmammans blöja

Idun och jag är på äventyr i Sverige. Idun leker hejvilt med sin nästan jämngamla kusin Mira, och lite med lilla Emmi som en orkan förklädd till ettåring. Vi läser sagor och har varit på kalas med skattjakt. I morgon skall vi gå på café och kanske till Pelle Svanslös hus om vi orkar och hinner. Enda bakslaget var att Idun fick ett våldsamt anfall av hemlängtan just när hon skulle somna ikväll. Hon grät och längtade och det blev så sorgligt att vi ringde hem till Caj och Lovis, som sover i tält på gården. Hemlängtan blev lite lättare när hon fick säga åt Caj att hon älskar honom, att hon längtar och att han skall drömma om det finaste han vet, att rida på en elefant. Lovis berättade att hon hade hittat en stor, fet mask och de hade fångat en abborre när de fiskade.

Min syster Maria, min svåger Erik och jag ligger på sofforna och läser. Vi har just ätit glass med kolasås och hallon och pratat om bra och dåliga böcker och om roliga saker barnen har sagt och gjort. Maria berättade bland annat att Mira nyligen ritade frimärken med sina två låtsaskompisar. Det fanns två motiv:
1. Lilla Mumin
2. Muminpappan byter blöja på Muminmamman.
Hahahahaha!

En liten resenär och en stor

Idun har haft svårt att somna. Hennes väska är redan packad och hennes kläder för morgondagen framplockade. Själv har jag inte packat en enda pinal än, men jag skall snart börja.

I morgon är det dags för Idun och mig att flyga till Sverige för att hälsa på barnens kusiner Mira och Emmi, Moster Maria och Erik. Vi skall åka flyg. Caj och Lovis blir kvar hemma för att fiska och tälta. Vi är alla nöjda med våra lotter. Precis som det skall vara.

Ett anfall av nostalgi

Det är helt otroligt hur liten Lovis var här. Om tolv dagar fyller hon sex år och om mindre än en månad går hon ut dagis.

Min Farmor

Igår fyllde min Fammo Anna-Lisa 89 år. Hon är mycket klartänkt för sin ålder, tvekar inte att leda samlingar eller hålla andakt när hon blir tillfrågad, skriver fortfarande dagbok varje dag och ber varje kväll för sina ättlingar: fyra barn med respektive, sjutton barnbarn med diverse respektive samt alla barnbarnsbarn. (Hon har berättat att hon brukar räkna upp oss i alfabetisk ordning för att helt säkert nämna alla, jag tycker det är otroligt, det skulle jag aldrig klara av, för vi är nästan femtio personer)

Igår uppvaktade vi henne, smaskade i oss lite tårta och satt och pratade en stund. Hon delade med sig av några minnen från kriget.

Fammo ryckte in som Lotta på Malmska (sjukhuset) i Jakobstad och fick en äldre, barsk och bestämd kvinna som avdelningssköterska. Avdelningssköterskan bodde själv på sjukhuset, mitt i avdelningen hade hon ett litet rum innehållande en säng, en stol, en korgstol, ett litet bord och en skänk.
Hennes inställning till de inlagda kunde stundom vara ganska osentimental. "Vad skulle han nu gå och dö för" kunde hon fräsa när någon sårad soldat oväntat gick bort.
Ibland blev det bråttom på sjukhuset. När avdelningssköterskan blev alldeles för uppstressad för att få något vettigt gjort bad hon Fammo följa med henne till hennes rum, lösa upp hennes hårknut och kamma hennes hår tills hon lugnade ner sig. Sedan återvände de till arbetet. De där ganska sällan förekommande kamningarna var det enda hon unnade sig, den där barska avdelningssköterskan.

Fammo är full av sådana här anekdoter. Jag önskar att jag var bättre på att minnas allt hon berättar. Hon har skrivit ner en hel del av dem. Jag önskar ändå att jag kunde komma ihåg flera av dem i detalj, om hur hennes mamma akutopererades för difteri hemma på matsalsbordet, om hur Fammo själv eskorterade en födande mamma från Bergö till Vasa i en liten motorbåt, om gången hon bjöd en gårdsfarihandlare på kalvdans, och hur han kom ihåg det femtio år senare eftersom det råkade vara hans favoriträtt...

Fammo och jag

Sin fars dotter

Idun: Mamma varför sjunger du alltid i bilen?
Jag: Jag tycker om att sjunga, det är roligt och så blir jag glad av det.
Lovis: Jag tycker också om att sjunga.
Idun: Inte jag. Jag tycker inte om att sjunga, vet du varför mamma?
Jag: Nä, varför?
Idun: För att man måste ha så mycket ljud och för att sjunga är nästan som att prata och jag tycker det är tungt säga en massa ord.*

Det fick mig genast att tänka på vad Caj sa för några år sedan när han kom hem från en sånglektion. "Det var så tungt att sjunga idag. Jag fick hela tiden lust att vissla istället."

Skriva i grupp

Ikväll har jag varit på träff med min skrivargrupp. Vi skickar texter åt varandra på förhand, läser upp dem för varandra när vi väl är på plats och kommenterar. Så lyxigt.

Att läsa andras texter är lärorikt. Man kan ta del av snygga berättarknep och lära sig vilka fällor man bör akta sig för.

Att få feedback på den egna texten är ännu bättre. Nya ögon uppfattar saker helt annorlunda än man tänkt sig. Man blir uppmärksam på betydelsefulla pusselbitar som smugit sig in i texten på helt eget bevåg. Detaljer som kan indikera att något är på gång, fast det inte är det. Och detaljer som saknas för en läsare som inte har tillgång till allt det jag har i mitt huvud.

Nu skall vi ha paus över sommaren, men som tur får jag fortsätta bolla texter med Ellen. Jag är mycket nöjd.

Man är som man läser

Min man bloggar insiktsfullt om att läsa och arbeta.
Läs inlägget!

Ägg, manus och gäster, men i omvänd ordning

I helgen har vi haft besök av min före detta jobbkompis Helen och hennes trevliga man Henkka.

Helen

Henkka

Det var roligt, skönt och avslappnat. Vi åt pizza, pratade, tittade på film och diskuterade huruvida optimism och pessimism ärftligt eller om det är egenskaper som kommer från ens omgivning. Vi kom inte fram till något men det var hemskt intressant.

Idag har jag skrivit och skrivit. Nästan tio nya sidor på mitt hemliga manus. Det är så roligt. Och farligt, för lika plötsligt som jag tagit ett jätteskutt framåt kan jag bli tvungen att radera tio sidor för att det inte passar ihop med den vändning handlingen tar. Jag vet det. Men jag är ändå glad över prestationen. Jag borde planera mera. Jag vet det, men jag gör det ändå inte.

Barnen har lekt utomhus hela dagen. Jag klädde också på mig och inspekterade ägorna. Det gick fort.

Ärtan, Lilla Grisen, Chicken Kiev och Kafka i solen på trappan

Milla, vår minsta höna, spänner upp sig lite för kameran

Jag köpte fina blommor från plantskolan i fredags. De lär ska hålla länge, vilket jag hoppas stämmer eftersom det känns tjusigt och lyxigt med snittblommor.

Fina, va?

Och hönorna fortsätter att lägga ägg i regnbågens alla färger. Okej, inte alla, men några. Jag älskar att få färska ägg från glada hönor.

Färska ägg från glada hönor

Sjuses utflykt

Det regnade igår. Regnade och regnade. Vår gammeltupp följde någon sedan länge begravd impuls och... rymde. Försvann. Kom inte tillbaka till natten, fast han borde. Våra höns brukar alltid komma hem till natten (sommartid går de jämt lösa, och de går i allmänhet inte ens ut på vägen).

Sjuse är blind på ena ögat och är mellan fem och tio år gammal. I sin förra flock var han lite utstött, här också till en början, han har levt som hackkyckling hela sitt liv. När han kom till oss stod han oftast bara och stirrade in i ett hörn. Han var deprimerad. Och vem skulle inte bli det, om man aldrig får vara med.

Han har repat sig. Vi har inte så många hönor att han lider psykiskt av sin låga status. Långsamt har vi sett hur han har vänt sig ut mot världen och även om han fortfarande håller sig på sin kant är han inte lägst i rang längre.


Men igår försvann han. Vi letade. Och jag var så ledsen, för Lovis, Idun och grannbarnen har tagit Sjuse till sig, pysslat om honom och byggt hotell åt honom och allt.

Men i dag knackade det på dörren. Våra grannar hade råkat få syn på honom under morgonpromenaden, Sjuse spatserade omkring vid bilmåleriet en bit bort. Jag är så glad och tacksam över att de tog upp honom och bar hem honom. Så kan man behöva göra med gamla farbröder på vift.

Idag har han stått på ett ben i hönshuset och sovit hela dagen.

Sjusovaren Sjuse

Rör mig inte!

Det blir många bokinlägg nu. Men nu har jag igen läst en bok som var jättebra. Och den här gången upptäckte jag den lite för tidigt, för nu är det nästan ett ÅR tills uppföljaren släpps.
f r u s t r a t i o n e n.
(Den slapp jag helt med Hunger Games eftersom alla tre hade kommit ut när jag började läsa)

Boken heter Rör mig inte och var, i likhet med Hungerspelen en postapokalyptisk dystopi. (Hahaha, förlåt, men definitionen låter så osannolikt pompöst. Det var alltså en dyster framtidsskildring efter att världen as we know it har kollapsat.)

Jag trodde att den var svensk, men när jag hade läst ett par sidor blev jag ändå tvungen att kolla, och det visade sig att originalet är från Amirika. Det var synd, jag hade gärna läst den på originalspråket, för bara för att jag vet att den är skriven på engelska läser jag och gör (förmodligen urdåliga) simultantolkningar av dialogen längs med vägen. Bara för att höra i mitt huvud hur det låter på riktigt. (jo, jag vet att berättelsen inte är på riktigt-på riktigt).

Men läs den. Den är bra.

(Och boken var nummer sextiofyra i ordningen för i år. Jag har verkligen läst sanslöst mycket på sista tiden. Farten är hisnande och jag hinner nästan inte smälta allt jag läser. Jag älskar att läsa. Jag älskar verkligen att läsa.)

Här, en beskrivning av boken från Wahlströms hemsida:
Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig. Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg.
Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu.
Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.

Allra hemskaste syster

Nu har jag läst ut boken Allra hemskaste syster av Lina Forss, den som kom på posten från Booked för ett tag sedan. Jag måste tyvärr meddela att den var en besvikelse. Och det känns hemskt att skriva det, eftersom jag vet hur oändligt mycket jobb det är med en bok.

Karaktärerna är till största delen osympatiska. Huvudpersonen Cornelia tyckte jag lite bättre om efter ett tag, men för mig är det viktigt att kunna förstå mig på  åtminstone någon av personerna i boken (inte så att jag behöver kunna identifiera mig med dem, men få en så pass klar och konsekvent bild av personerna att jag förstår hur de funkar). Och så blev det aldrig här.

Och storyn. Den ledde liksom ingenvart. Ofta innebär en berättelse någon form av förändring eller utveckling hos karaktärerna, men jag tycker att intrigen, utvecklingen, stampade på stället. Varken situationen eller personerna förändrades så pass att det skulle vara värt en hel roman.

Språket var heller inte särskilt bra, användandet av väldigt tidstypiska slanguttryck gör att boken känns som en slit- och slängvara. Slanguttryck i dialog är en sak, men när direktöversättningar från engelskan (bokens originalspråk är svenska) som "suga upp till någon" istället för att ställa sig in, dyker upp i den övriga texten tycker jag det ger ett oseriöst, nästan lite korkat intryck. Dessutom fanns det en del slarvfel (en författares mardröm, jag vet), på ett ställe stod fel namn (efter några meningar framkom det att situationen handlade om en annan person än den stycket inleddes med att nämna) och käbbel stavades tjäbbel, vilket är fel. Jag vet att jag antagligen är en ganska språkkritisk läsare, men det känns så synd att slarva när man en gång satsar och trycker och binder in en bok.

Så nä. Jag rekommenderar den inte.

(I dag har jag börjat läsa Rör mig inte, som skickades ut på Booked för ett tag sedan. Jag var inte registrerad då ännu, men boken verkade så intressant att jag beställde den från Ad Libris förra veckan. Och sen, sen skall jag äntligen läsa Eld, uppföljaren till Cirkeln. Jag drar ut på den njutningen eftersom jag anar att den kommer att vara lika fantastisk som sin föregångare.)

Romantiken, åh.

Charlotte skriver om sin arbetsresa.

"Och här är så vackert att man får lust att dra på sig en lång frasande klänning ännu oftare än vad jag annars får lust med det och gå ut på klipporna mot havet med katedralsruinen bakom sig och fladdra med håret och längta efter något samtidigt som man håller det sidenband som borde pryda ens stora hatt i en hårt knuten näve."

Jag skrattade till när jag läste det här eftersom jag omedelbart kom att tänka på min romantiska fantasier när jag var femton, sexton. Min längtan. Ständigt och jämt gick jag nämligen omkring med en känsla av att jag fötts minst hundrafemtio år för sent.

Jag ville också ha vackra klänningar, jag ville ha spännande, hemliga, bitterljuva romanser med förbjudna män som inte uppfyllde mina föräldrars krav på rikedom och inflytande, jag ville rymma iväg från mina arrangerade äktenskap på en vild häst, stå i blåsten på en klippa och skrika ut min ångest över det skummande havet. Eller stoiskt bita ihop, lida och längta. Ja, ni vet.

Istället cyklade jag från och till skolan i ett par beiga manchesterbyxor, gick på step-up och skrev fantasifulla romanser tillsammans med Aja, Jenni och Christel. Och fick nöja mig med att titta på Stolthet och fördom på teve.

(Mamma och jag funderade på att göra en egen version av Stolthet och fördom. Där vi halvlåg framför teven och åt godis insåg vi dock snabbt att den lämpligaste titeln för vårt verk skulle vara Fetma och lättja. Varför vi aldrig kom längre än till idéstadiet säger väl sig själv.)

Maria, jag, Mamma, Jonas och Jakob i Forsby 1995. Pappa tog bilden, vill jag minnas.

Dagens småbarnsråd

Servera inte couscous till familjen strax efter att du har dammsugit.

Det är länge sedan nu, men under en period gjorde jag det ofta. Det var lika misslyckat varje gång.

Vem är du?

Många av de bloggar jag läser har haft någon form av enkät på sista tiden, så nu tänker jag också ha en. Varsågod och svara, jag är jättenyfiken på dig som läser, varför du läser och vad du vill läsa mer om.

1. Vad heter du och hur gammal är du? (om du absolut måste får du vara anonym)
2. När och hur hittade du hit?
3. Besöker du min blogg ofta?
4. Minns du något av mina inlägg extra bra?
5. Finns det något du tycker jag skall blogga mer om?
6. Finns det något jag skall blogga mindre om?

Bland alla som kommenterar lottar jag ut ett hemligt pris om en vecka. Spännande, va?

Booked

Via Peppes blogg anmälde jag mig till Booked, och förra veckan fick jag min första paket på posten. Hurra!  

Booked använder sig av sociala medier som marknadsföringskanal för nyutgiven litteratur. Böcker skickas ut gratis till bloggare, twittrare och facebookare som i sin tur får skriva om böckerna. Eftersom jag läser gärna och mycket (för mycket?) passar det här mig alldeles utmärkt. Dessutom kanske jag får möjlighet att läsa böcker jag annars inte skulle komma på att öppna. Mycket bra, mycket bra.

Allra hemskaste syster av Lina Forss låg i mitt paket, snart skall jag börja läsa den. Den är rosa, tjock och snirkligt dekorerad och är en modern version av Shakespeares Kung Lear, som jag dessvärre inte känner till.

Jag återkommer med en rapport.

Vattenballonger

Jag har aldrig riktigt förstått poängen med vattenballonger. Kan någon berätta?