Mina helgplaner

– Fira Earth Hour ikväll
– Läsa minst en bok (började på Dark Places av Gillian Flynn som jag lånade av Ellen igår, den verkar bra. Men på riktigt: jag måste börja minnas vad böckerna jag läser heter, igår fick jag världens black out när jag skulle säga vad jag har läst i år, jag kom på en författare, jag noterar nästan inte titlarna utan bara innehållet. Jag borde kanske börja studera pärmarna innan jag kastar mig in i berättelserna?)
– Så de frön som jag inte har hunnit med än (gurka, squash och basilika till exempel)

– Komma på poängen med mitt manus. Jag har personerna, relationerna, miljön och en del av intrigen i skick, men den där stora poängen lyser med sin frånvaro. Morr.
– Cykla till bibban med la famiglia och låna en bok om biodling (jag har fortfarande inte beslutat mig om jag orkar sätta igång i år eller inte) och lämna tillbaka Drutten och Krokodilen-dvdn vi lånade förra veckan i tid.

Har jag glömt något viktigt?

Om dagens ungdom

Det var jätteskoj att vara med i Ellens talkshow. Jessika på Bokbabbel, Ellen och jag är alla tre riktiga boknördar, så vi hade väldigt roligt där vi satt i sofforna på scenen. Vi diskuterade tvillingarna-böckerna från vår ungdom, hur många titlar vi plöjt igenom på sista tiden och olika sorters fantasyböcker. Och lite annat, förstås, kvällens tema var trots allt företagande och ambitioner. Jag minns inte hälften av vad jag sade, förhoppningsvis har också publiken förträngt eventuella grodor vid det här laget.

Ellen är en duktig intervjuare som lyckas göra smidiga samtalsämnesbyten och få alla på scenen att känna sig delaktiga i det som diskuteras. Vid ett tillfälle frågade hon vad jag sysslade med på fritiden i Nykarleby när jag var i tonåren och ifall jag tycker att det ordnas tillräckligt mycket aktiviteter för ungdomarna i Jakobstad idag. Jag svarade något i stil med att jag läste, gjorde tidningar och hade hemliga klubbar med mina kompisar och att vi nog inte förväntade oss att någon skulle ordna program åt oss.

Så här i efterhand tycker jag kanske att mitt svar lät lite pretentiöst, även om jag menade varenda ord jag sade. Jag tycker naturligtvis att det är viktigt att det finns vettiga sysselsättningsalternativ och trygga ställen att hänga på. Jag tycker inte, som det kanske lät, att dagens ungdom kräver alltför mycket och att på min tid minsann, då lekte vi med kottar och stenar, typ. Inte så. Så om någon som var där tyckte att mitt svar var underligt, ville jag förtydliga lite.

Efteråt gick vi en sväng till Friends och nördade vidare. Och så lånade jag tre böcker från Ellens proppfulla bokhylla.

Vad gjorde jag nu?

Jo jag tackade just ja till att delta som gäst i Ellens Talkshow på After Eight ikväll. En av de inplanerade gästerna trillade bort så Ellen frågade mig istället. Det kan väl inte vara så farligt? Ellen är snäll och After Eight är ett mycket trevligt ställe. Jag tror vi skall diskutera företagsamhet. Det blir säkert intressant.

Jag var på talkshowen förra veckan och lyssnade, då uppträdde Malin Kojola och Juliana Ennenga med musik och Ida Cederberg och Kristian Snellman var gäster. Malin sjunger alldeles fantastiskt fint, lyssna bara. Gåshud!

Stipendiet

Äntligen, efter några dagars vånda kom mailen från kulturfonden. Mailen i plural, jag hade sökt tre olika stipendier i år. Ett arbetsstipendium och två projektstipendier.

Först blev jag lite besviken när jag såg att jag inte hade fått arbetsstipendium, jag har trots allt sökt det fyra gånger och det skulle vara så skönt att ha finansiering för ett helt år. Men sen blev jag JÄTTEglad när jag såg att jag beviljats ett stipendium på 7000€ för att skriva en barnbok. Alltså: hurra! HURRA! Jag har aldrig tidigare fått ett så stort stipendium.

Och det betyder ju att jag kanske har chans att få arbetsstipendium nästa år istället. Bara jag jobbar flitigt och lyckas leverera.

Tack!

Läsa-Skriva-Surfa

Det kan vara våren. Det kan också vara det att jag nästan bara läser, skriver och surfar på nätet dagarna i ända (och utför hushållssysslor, men det är lite tråkigt, så det räknas inte) som gör att det puttrar och pyr. Jag känner att jag borde göra något. Skapa något. Hitta på något konkret, som syns. Måla en tavla. Skriva en sång. Trycka ett tyg. Rita ett nytt mönster. Bygga något.

Men jag får inte ändan ur vagnen. Jag har fastnat i ett en ödestriangel: läsaskrivasurfaläsaskrivasurfa.

Hur tar man sig ur en sån?

Mina två talanger

Lovis (sjunger och tar min hand): oooj vad jag njuuuter av diiig. Sedan fortsätter hon: För att du lagar olika saker som jag tycker om.
Jag: vilka saker tänker du på?
Lovis: Klänningar. Och yoghurt.

När jag läser...

... har jag ofta minst ett barn på ryggen. Ibland två.

Det ser ut som om Lovis är pytteliten och ligger överst

En sak jag tänker på:

hur väldigt ointresserad jag är av att blogga om shopping.


(det kan bero på att det enda jag köper är mat)

Nära ögat

Bilen betedde sig underligt. Eftersom både min man och vår diskmaskin har kollapsat de senaste dagarna tog jag inte de knakande ljuden riktigt på allvar, inget hände ju, men när ratten började glappa och styrningen kändes annorlunda än vanligt körde jag bilen till verkstan raka vägen från dagis.

Det var tur.

Staget som förenar ratten med hjulet hade nämligen gått ur led. Gängorna var helt slut och om jag hade kört några hundra meter till (om ens så långt) kunde jag ha förlorat kontrollen över styrningen, kört över på fel sida av vägen, varit med om en hemsk bilolycka. Både reparatören och mannen i receptionen vid Wetteri såg lätt skakade ut och berättade gång på gång hur illa det kunde ha gått. Vilken tur vi hade.


Jag är så tacksam över att inget hände. Och tacksam över att min snälla kollega Nicken kunde komma och hämta oss nästan direkt där vi stod strandade utanför verkstaden.

Såga tillbaka

När jag hade skrivit ut alla mina hittills skrivna manussidor, gått igenom dem och strukit hela grundidén var jag ändå inte säker på om jag gjort rätt. För jag kunde inte släppa den där tanken. Jag konsulterade min man, berättade om de två alternativa händelseförloppen (ett galet, lite oväntat och väldigt svårt att få att stämma, ett tryggare alternativ som inte är lika överraskande men kanske just därför mer trovärdigt) och kom fram till att jag återvänder till den första idén trots allt. Jag måste lita på att min hjärna räcker till för att skriva det här. Det mesta löser sig medan jag hittar på. Visst måste det vara så? Och den ursprungliga idén är roligare att grunna på, det vet jag eftersom jag vaknade mitt i natten och låg och funderade på hur saker och ting hänger ihop. Och kom på en massa saker varav jag säkert redan glömt hälften, det är så jobbigt att börja skriva ner saker när man halvsover.

Just nu har berättelsen fler frågetecken än svar. Men bara jag upptäcker allt det där man behöver veta och kan svara på frågorna tror jag det går bra.

I alla tider

Caj skulle bara spela lite volleyboll igår (eller lite och lite, fem matcher på raken var inplanerade). Men redan under den första hände något konstigt med hans rygg och han fick krypa ut från plan. Lyckligtvis var mina föräldrar där och kunde köra hem honom.

Sedan dess har han legat i sängen eller i soffan och försökt bli bättre, fast ibland har han stigit upp för att äta något.

I morse när vi precis satt oss vid matbordet för att äta frukost blev han plötsligt likblek och sade att han mår väldigt illa. Man riktigt såg hur snurrig han var, fast han satt ner. När jag försökte hjälpa honom  från bordet var han både vinglig och förvirrad och kollapsade på golvet efter några steg. Han kvicknade till rätt snabbt, Idun sprang efter en kudde och jag ringde akuten, men damen jag pratade med sa bara att man har svimmat i alla tider och att man skall sätta fötterna högt så det går om. För det har man gjort i alla tider. Hon upplyste mig om att svimning kan bero på smärta, på blodtrycksfall, på att man håller på att få maginfluensa eller på att man har sett något obehagligt (där försökte jag vara lite lustig genom att påpeka att Caj tittat på mig just innan han började känna sig dålig men jag tror inte hon uppfattade hur rolig jag var).

Hela upplevelsen var otäck, men Lovis tog det lugnt.
"Dog han?" frågade hon oberört.
Och när jag svarade att han överlevt fortsatte hon bara att leka.

Det ljuva livet

Det har fallit sig så att Caj oftast är den som sköter hönorna. Idag var det dock jag som gick ut och gav dem kvällsmat och hämtade äggen och igen slogs jag av hur mysigt och trevligt det är med våra hönor. Sex ägg hade vi fått, de värper som intensivast nu, och Prippi ligger och ruvar på inte mindre än tio ägg. De borde kläckas på påskdagen, har vi räknat ut. Kycklingar till påsk, underbart!

Idag har jag dessutom gjort lite efterforskningar på utrustning för biodling. Jag hittade en honungsslunga till ett ganska bra pris (jag fick råd och tips av Maria som skrivit boken Lev mer på mindre, som jag bloggade om nyligen, och hennes man Jenk, de har bin sedan ett par år tillbaka). Nu borde jag läsa in mig på ämnet för att se om jag alls har tillräckligt stort intresse för att börja på. Det finns en biodlarkurs i Korsholm som börjar på tisdag, men det krockar med min skrivargrupp som jag har sett fram emot att träffa, så jag kanske får leta information om biodling någon annanstans istället.

Men tänk bara vad trevligt det skulle vara. Egna ägg. Och egen honung. Egna äpplen och egna grönsaker i landet.

Gå förresten in på Cajs blogg och titta på den oerhört snygga bilden han knäppte på vår tupp Pricken igår. Osannolikt stiligt.

Mys

Idun är mästermysaren i vår familj. Hon vill bo i våra famnar. Om jag ligger under täcket kommer hon kvickt som bara den och lägger sig i min famn. Hon kan sitta stilla långa, långa stunder och bara vara nära.

Jag njuter.

Kulturfonden

Bilden helt kallt stulen av Heidi

På riktigt, vad skulle jag göra utan Facebook? Jo fortsätta hoppa till av hopp varje gång jag får ett mail. Nu behöver jag inte spänna mig förrän i slutet av nästa vecka. Jeee!

(Jag säger som Heidi: håll tummarna för mig och alla andra!)