Harmen

Igår fick vi veta att ena vessabyttan har spruckit och båda duscharnas kranar har strittat eftersom vårt hus tydligen har frusit inomhus i något skede under vår resa. Vi hade lämnat på luftvärmepumpen på 16 grader och var säkra på att det skulle räcka som grundvärme, det är ändå stor skillnad mellan sexton och noll grader. Men icke. Så nu får vi inleda vår hemkomst med att beställa ny toalettstol, kolla in nya duschkranar och harmas över att luftvärmepumpen inte räckte till. Samt hålla tummarna för att försäkringen täcker skadorna.

Men det känns ändå bra att få komma hem snart. Först lite Paris, bara.

Leken

Igår, när Caj var på vandring lekte barnen och jag samma lek hela eftermiddagen:

Jag låg i soffan och fick ta emot beställningar på olika bilreparationer Lovis utförde. När hon kom tillbaka hade hon ofta fått betalt, i form av spelkort som hon satte in på banken via min läsplatta. Emellanåt fick Lovis sportlov. Och ibland skötte hon om sina bin som hon hade i sitt låtsasrum, hon hette nämligen Pippi i leken (fast ibland hette hon Sofia) och kunde äta dunderhonung och dra upp hela traktorer ur diken när hon ätit av den. Och så hade hon också hundar, de la hundägg. (haha!)

Idun i sin tur var en sjuk bebis, som samtidigt också var läkare. Ibland fick hon ett larm (också via min kindle) på att hon måste åka iväg och plåstra om någon. Men för det mesat låg hon under en massa kuddar bredvid mig och hade låtsasfeber och åt låtsasgodis som hon förvarade under täcket. Hon hade alla sorter som finns. Och drack låtsasbarnkaffe. Hon vet verkligen hur man njuter, den ungen.

I gammeldomens dagar

Barnen är oerhört intresserade av att höra historier från när Caj och jag var små. Vi berättar samma historier om och om igen. Om hur våra klasskompisar har hoppat ut från fönstret på andra våningen i skolan (det har hänt oss båda). Om hur flickornas moster Maria ordnade en sjörövarbana i sitt rum när jag var liten som slutade med att man stack in fingret i en tomat. Historien från deras morfars barndom om en som fick en julklapp som var förpackad i ett havregrynspaket innanför paketpappret (mottagaren utbrast artigt ”OJ, HAVREGRYN!" när paketets omslagspapper tagits av). Om hur Cajs stränga dagistant blev jättearg när Cajs kompis inte visste att man skulle såga med sågen utan hamrade med den istället. Om hålet i granhäcken bredvid mitt barndomshem där man kunde gömma sig. Om hur det gick till när Caj och hans bröder tävlade genom att släppa ner sina leksaksbilar genom ett litet parkeringshus de hade. Och så vidare. Utöver att barnen verkligen gillar att höra dessa berättelser är det ganska intressant för oss att ta del av till synes obetydliga händelser från varandras tidiga år.

(Rubriken syftar på ett uttryck som jag hittade på och använde när jag själv var barn)

Hemlängtan

I morse när vi åt frukost lekte vi klassikern sten-sax-påse. Barnen har redan tidigare hittat på egna grejer, som snor, öga, öra och spindel, men idag spårade det ur ännu mer än vanligt. Alla freestylade vilt, till en början försökte vi motivera varför våra val överträffade varandra, men snart slutade vi helt med det, för det var mycket roligare att bara förklara vad man hade valt. En omgång blev det en husvagn (en knuten hand med ett finger som spretade ut och symboliserade den där grejen man hänger på dragkroken) mot en tom hushållspappersrulle (två händer ovanpå varandra som rör) mot en björn (två knytnävar ovanpå varann med spretande fingrar) mot ett lingon (pekfingret och tummen mot varandra för att visa ett pyttelitet lingon). Dessutom fnittrade Caj och jag i smyg åt Idun som många gånger, helt oblygt kikade vad jag tog och tog samma sak, trots att det var något helt nytt. (Jag: Idun den här gången får du säga först, vad tog du? Idun: ... eller mamma, vad tog DU?)

För första gången (utöver den där första kvällen här med kattincidenten) har barnen börjat ha hemlängtan. Mest längtar de efter Jonas (min ena bror), säger de. Fast ibland säger Lovis att hon längtar mest efter mommo och moffa och då kontrar Idun med att hon längtar mest efter sin dockliggvagn. Caj och jag ser också fram emot att få komma hem till släkt och vänner, till hönsen och till vårt mysiga hus. Bra läge för hemlängtan, måste jag säga. Vi skall nämligen alldeles just inleda en av de tre sista karibiska nätterna. Det har gått fort, det har varit bra och det blir fint att komma hem.

Humor i naturen

Vi besökte ett snäckmuseum igår. Barnen var överförtjusta, hade jag anat att de skulle älska museum så här mycket skulle vi ha gått betydligt oftare. Det är inte för sent att ändra sig, som tur är de inte vuxna än.

Vi såg en massa fina snäckor, det är helt otroligt vilka vackra mönster det finns i havets djup. Och vilka knäppa fiskar, en hel del var uppstoppade i naturlig storlek. Vissa var ofattbart fula (förlåt nu bara) och vissa såg helt enkelt galna ut, som om de behövde både tandställning och glasögon (eftersom jag har både och tycker jag det är politiskt korrekt att jag skriver så här). Se bara på dessa bilder (det var svårt att få dem tydliga för det var så mörkt i museet, med blixt försvann en massa detaljer och utan blev det suddigt och eländigt. Men jag tror ni får en uppfattning i alla fall).

Mån-fisk, tror jag den här hette. Med näbb och fejkögon

I tydligt behov av tandreglering och glasögon

En gapskrattande haj

Jag kan inte fatta att sådana här finns på riktigt

Hålögd och taggig

Blåsfisk, tror jag. Den är rätt gullig under taggarna

Ett annat roligt naturfenomen som vi träffar på här titt som tätt är att alla kossor har sällskap av en fågel. Ser man en kossa har den antingen en vit fågel på ryggen, på huvudet eller pickande i marken bredvid sig. Det har förmodligen en helt naturlig förklaring, men det är på något sätt ändå så lustigt. En ko och en fågel är trots allt  helt olika på så gott som alla sätt. Ändå är de bästisar. Det är kul. Och lite fint. Här är två kompisar på grönbete.

Mamma Mu och Kråkan, Caribbean version

Ännu en Anse

Det är bra att ha en hyresvärd som känner till ön, han har ritat en karta åt oss med lite hemligare och mer gömda stränder, Anse Meunier som vi besökte igår är en av dem.

Igår var det mercredi gras, den sista av fastlagsdagarna. Eftersom det är en ledig dag fanns det en hel del folk på stranden. Det gjorde inget, stranden var enorm och räckte till åt alla.

Mellan träden vid vattenbrynet fanns små gläntor, vi parkerade oss i en av gläntorna och fick på det sättet ett alldeles eget rum att vara i. Mysigt, och skönt med skugga. Där hängde vi hela eftermiddagen, vi simmade, åt upp vår medhavda picknick, solade och flöt på rygg i havet.

Gläntan

Stranden

Barnen

Idun debuterar

Idun har skrivit sin första bok.

En dag vaknade mamma av sol

När hon for på vessan

(en bild av en penna)

Slut

Å, ljuvliga barn! (Ni som känner Idun vet dessutom att hon stavar som hon pratar: vaknadä och vässan istället för vaknade och vessan.)

Karnevalrapport

Nu är karnevalen över. Mardi Gras i Fort-de-France var verkligen en häftig upplevelse som nog hade varit ännu häftigare om barnen varit stora eftersom vi då hade kunnat dansa med i karnevaltåget mer och längre.

När vi kom till Fort-de-France var det ganska lugnt, alla butiker och de flesta restauranger var stängda. Vartefter timmarna gick började de vimla allt mer, människorna var klädda i rött och svart, som är fettisdagens färger här. Folk var väldigt lättklädda, många hade benvärmare (!) och näthandskar eller nättights, jättekorta shorts och väldigt urringade toppar, gamla som unga.

Det började lugnt med en organiserad parad där olika grupper tågade fram, antingen med färdigt inspelad musik som de stod och åbäkade sig till på lastbilar (tråkigt) eller med snygga koreografier, ackompanjerade av stora slagorkestrar som spelade olika sorters trummor (jättebra). Vi tittade i en dryg timme, sen gick vi och åt, och när vi kom ut tillbaka hade stämningen trappats upp till en helt ny nivå, nu deltog alla i karnevalen. Man får hoppa på när och var man vill, så stora massor hade stigit ut på gatorna och for dansande fram efter de stora slagverksgrupperna. Och de fanns överallt, man behövde inte leta efter paraden eftersom alla gator var fulla av den.

Eftersom vi behövde ta oss genom hela stan för att komma till bussen tog vi barnen på axlarna och dansade oss dit. Roligt. Plötsligt kunde hela paraden byta riktning och backa något tiotal meter, så det gällde att passa på så man hängde med i svängarna. När det hände hoppade vi hastigt åt sidan, men vi hade nog inte vågat låta barnen gå själva, och att hoppa omkring med dem på axlarna blev rätt tungt och svettigt.

Och sen hämtade vi vår hyrbil och har fullt program tills vi åker hem. Vi skall bada och sola på en massa olika stränder tills vi blir alldeles svettiga, Caj skall bestiga Mont Pelée och vi skall gå på snäckmuseum och titta på hajtänder.

 

Svart och rött, svart och rött.

Överallt såldes peruker, paljettplagg, boor och annat krafs

Caj och Lovis

Jag och Idun, fast hon syns lite dåligt

Karnevalflix

Så här fina blev barnen när de fick lite karnevalsmink på Quickburger. Fort-de-France vimlar av folk i svart och rött, som det (tydligen) skall vara på Mardi Gras. Snart börjar paraden!

Tävlingen avgjord!

Rätt rad i tävlingen hade Aja, Elina, Joannna och Saija (jättetrist att du råkade vara borta, men vi ses om en vecka, hurra!).

Jag är irriterad (jämt och ständigt, det är så tungt, haha)
Caj är trött (han kan sova hur mycket som helst!)
Lovis är arg (hennes humör är helt otroligt. Hon kommer att gå långt när hon lär sig placera sin energi på annat än att vara ilsken) 
Idun har ont (hon stöter sig för jämnan, kanske en växtspurt? Dessutom "får hon huvudvärk" när hon äter mat hon inte tycker om).

Jag lovar, vi har positiva egenskaper också. Men de framträder inte lika tydligt alla dagar.

Nu händer det!

Och med ett ryck blir vi aktiva igen, för idag får vi bil, idag är det Mardi Gras och vi skall på carnaval, hurra. Det blir jättespännande. Dessutom håller jag på att boka hotell i Paris till nästa vecka, kollar upp aktiviteter (via Saras blogg fick jag tipset om cité des sciences som lär skall vara väldigt roligt för barnen) och letar efter en taxi så att vi kommer oss till flygplatsen efter bilen idag.

Hela Martinique påverkas av karnevalen. De allmänna transportmedlen är helt urusla från förr, men idag fungerar inget. Eller jo, före klockan elva går det en minibuss till huvudstaden, och den skall vi ta.

Nu skall vi suga ut det sista ur vår resa. Vi har gjort upp ett skriftligt program för de återstående dagarna (som vi säkert inte kommer att följa, om jag känner oss rätt) och har en plan. Det känns bra efter en dryg veckas letargi.

Skrivet för några dagar sedan

(Våra internetstunder blir alltmer sporadiska, därav de stora glappen i uppdateringarna. Det här skrev jag för någon dag sedan, utan att kunna publicera det.)

Vi skypade med min bror Jonas och barnens kusin Tova för ett tag sedan, de frågade vad vi gör på dagarna här i Martinique. Jag visste inte vad jag skulle svara. Och kom att tänka på att vi verkligen inte gör något särskilt. Vi bara… är.

Jag brukar i vanliga fall vara en sådan som hur enkelt som helst kan redovisa för allt jag har gjort under en dag ifall någon undrar. Jag brukar vara effektiv och handlingskraftig och får de flesta dagar ganska mycket gjort. Därför var det konstigt att upptäcka att vi inte gör något särskilt numera.

Vi ser till att alla äter med jämna mellanrum, vi diskar efter maten. Ibland går vi till stranden, men inte varje dag. Vi läser mycket. Ibland spelar vi lite kort, ibland går vi och handlar. På det hela taget åstadkommer vi väldigt lite.

Någonstans inom mig känner jag en lätt skam över att inte få mer till stånd än så här. Man ska ju åstadkomma saker för att... ja varför egentligen? Vara värd att få finnas till? Därhemma går jag sällan sysslolös. Medan jag utför en uppgift planerar jag nästa. Men här… dagarna bara går. Jag gör inte så mycket.

På ett sätt börjar jag småningom längta efter vardagen igen. Lite struktur skulle inte kännas helt fel. Jag längtar också efter att ha egen tvättmaskin, att kunna göra vanlig mat, att få träffa släkten och vännerna igen.

Men paradoxalt nog känns det också väldigt jobbigt att den här långa semestern snart tar slut. Hur skall jag orka ta itu med det där vanliga igen, utan att ha något nytt äventyr att se fram emot? Ändlöst många, slaskiga vårvinterdagar på rad, mörker, kyla och plikter. Plikter, framförallt.

Beatrice och Steven

I Dominica träffade vi ett par jättetrevliga holländare alltid nu som då. De tog ett foto på oss, jag tror det är det enda vettiga fotot från den här resan där vi alla är med. (Man kan kanske, kanske få hjälp av bilden när man skall svara på den här frågan)

Brännan

”Mamma, jag tycker du ser trevlig ut med röd panna”, sa Idun kärleksfullt åt mig i morse.

Vi alltså har bränt oss. Igen. På samma ort som senast. 

Vi smorde in oss i vanlig ordning igår innan vi gick till stranden, men vi var i solen för länge. Barnens armar, kinder och näsor blev lite röda, min näsa och panna, min rygg och mitt decolletage (finns det inte något bättre ord för det?) är jätteröda och Caj brände sig i ansiktet. Solen här är stark. Stark och farlig. Vi skall hålla oss i skuggan idag.

Det känns så fånigt och passé att bränna sig. Som om man inte hade bättre förstånd i den här åldern, i den här världen.

Idag hänger vi här hemma i skuggan, sitter på balkongen och läser och försöker få barnen att vara nöjda med det enkla livet (ritpappret är nämligen slut).

Vi har bestämt oss för att stanna kvar i Vauclin ända tills vi återvänder hem, gillar plötsligt stället betydligt bättre och har reserverat bil igen, så att vi får köra runt lite. Dessutom upptäckte vi en frukthandlare och en slaktare på vår gata, alldeles bredvid bageriet som bakar fabulösa pain au chocolat. Allt känns bra utom solbrännan. Hurra!

 

(Och när jag tröttnade på att känna mig som en stopplykta i ansiktet pudrade jag näsan lite, för första gången sedan början av januari. Idun tittade noga på den och sa ”Nu är den lila. Ljuslila. Det är fint mamma, du är alltid fin”.)

Gissa vem

En liten tävling. I min familj finns jag som är mamma, Caj som är pappa, Lovis som är fem år och Idun som är fyra år. En är ofta arg, en har alltid ont, en är jämt irriterad och en är alltid trött.

Vem är vad?

Stenåldern

I tisdags var vi till Mac Donalds, så att barnen skulle få leka av sig i deras lekborg, ett Touhutalo/Hoplop/Leoslekland i miniatyr. Vi åt också där, barnen delade på ett Happy Meal. Vi fick världens suraste betjäning. ”Är det en flicka eller en pojke som skall ha maten” frågade kassörskan. ”Spelar det någon roll?” frågade jag. ”Jo, jag måste veta så jag vet vilken leksak jag skall ge”. Jag sade att jag tar pojkleksaken eftersom jag tänkte att de kanske… håller bättre eller nåt. Känner jag världen rätt förväntas flickor sitta stilla och leka med sina fragila glitterdjur medan pojkar tros vara rörliga och vilda.

Nåja. Vi fick en jätteful, svartgrå drake med ondsint uppsyn. Inte mitt första val, helt klart. Egentligen hade vi klarat oss helt och hållet utan plastskräpet.

Så förlegat att de väljer leksak åt en baserat på om man är flicka eller pojke. Är det likadant på alla Mac Donalds eller är det bara här som man lever kvar i stenåldern?

Småuselt

Vi hittade ett internetcafé med fungerande internet till sist, och nu har vi letat boende i flera timmar men vi hittar ingenstans att bo. Så kanske vi blir kvar här i Vauclin trots allt. Lite till letar vi, sen kanske vi bestämmer oss för att bli kvar här och hyr bil några dagar istället så att vi får åka till finare ställen.
Jag håller på att bli galen av allt oljud. Men det är kanske lättare att åka hem till kylan om vi har det lite småuselt först. Eller hur?

(Jag läste just igenom mitt senaste inlägg, hemska saker vilket feel-bad inlägg det var. Sorry. Men det speglar vår känsla...)

Oflyt

Vi har några tunga dagar bakom oss. Vauclin är Martiniques varmaste stad, lägenheten är tack och lov rätt sval och luftkonditionerad, annars vore vi helt miserabla. Igår handlade vi mat, vi tänkte äta lunch ute på stan, men alla restauranger var stängda. Vi var tydligen lite för sent ute. Så efter ett envist sökande fick vi vända om, gå hem och koka tomatsoppa istället, och efter maten var klockan för mycket för att vi skulle hinna gå till stranden mera den dagen.

Det är kanske det som är det största problemet, att det är ett sånt projekt att ta sig till stranden. Egentligen borde det inte vara det, men det är hett och barnen orkar inte gå sträckan utan att gnälla. Jag tror inte det är så jättelångt, egentligen, men det är tungt, för tungt för att man skall orka gå dit flera gånger om dagen.

På båda sidorna om huset vi bor i pågår byggnadsarbeten. Det dammar och har en massa ljud. Matbutikens urval är helt uselt, jag tror inte vi någonsin har ätit så dålig mat som vi äter här. Konstigt att det är så svårt att hitta färska frukter och grönsaker i ett tropiskt land. Jag misstänker att det inte är skördetid just nu.

Idag har vi haft extrem otur. Vi åkte in till le Marin, en stad som ligger tio kilometer härifrån, för att gå till arbetskraftsbyrån igen. Vi tänkte kolla varför pengarna inte kommit in på kontot. Mannen vi pratade med påstod att blanketten vi letade efter inte existerar i Frankrike. Så nu måste vi kolla upp saken med Finland och återkomma på fredag.

När vi hittade ett internetcafé fungerade inte nätet där. När vi letade efter en strand fanns det ingen. När vi letade efter ett öppet cadé fanns det inga. När jag köpte öronproppar var de för stora.

Och sen missade vi bussen och fick åka på irrfärder genom bergen innan vi kom oss hem. Förvirrande. Kaotiskt. Som tur var barnen som änglar, skrattade och skämtade och busade utan att bry sig om att vi var stationerade i ingenstans.

Jag brukar ha extrem tur och bra flyt tycker jag. De senaste fyra dagarna har varit idel motgångar. Rättvist kanske. Men jobbigt.

Igår tog jag mod till mig och berättade för Pierre (hyresvärden) att vi funderar på att byta stad om vi hittar något annat boende och om han går med på det. Jag tror nog han blev lite besviken, men han sade att han förstår om vi vill flytta. Så nu är ett av mina bekymmer ur världen. Det är aldrig roligt att göra någon besviken, men ibland måste man. Det som återstår att lösa är var vi skall bo istället. Det vimlar inte direkt av lediga ställen att bo på och eftersom vi inte har internet hela tiden utan bara någon kort stund per dag (när vi täcks sitta i Pierres rum och surfa) har vi besvär med att hitta något.

Nå, jag skall gaska upp mig. Tre fjärdedelar av resan är förbi och vi har haft det fantastiskt, dessutom försöker vi ändra på vår boendesituation, så vi gör vårt bästa!

Nakna barn på nätet del 2

Ju mer jag tänker på det där med nakenbilderna, desto mer inser jag att min tveksamhet till att lägga upp avklädda bilder handlar mer om deras integritet än om pedofilfaran. Faktiskt.

Och när jag har tänkt den tanken går jag osökt vidare till att fundera på vad jag egentligen skriver om dem. Att outa deras personligheter på nätet är på ett sätt mycket mer personligt än att visa upp dem på bild.

För någon kanske det verkar som om jag skriver om vadsomhelst gällande barnen. Det gör jag inte. Det finns en massa grejer som inte passerar censuren. Fantastiskt lustiga saker de har sagt som ändå inte platsar att skriva om på nätet eftersom det kanske kan komma upp någon gång senare, och de kan bli generade över dem.


Men det är svårt att veta om jag drar gränsen på rätt ställe. Jag hoppas verkligen att de inte kommer att vara arga på mig senare för att de tycker att jag har missbedömt var gränsen för deras integritet går.

Samtidigt tror jag att de växer upp i en helt annan verklighet än vi gjorde. Nästan alla är på nätet nu. Det finns så oändligt mycket material att harva sig igenom om så många människor. Man sticker inte längre ut om man har en blogg eller om man lägger upp bilder på sig på nätet på samma sätt som för bara tio år sedan.

Jag tror som många av dem som kommenterade i Linns blogg att den verkliga faran kommer senare, när barnen/ungdomarna själva laddar upp bilder av sig. Deras uppfattning om integritet kan skilja ganska mycket från en vuxens. Behovet av bekräftelse kan vara större än instinkten att skydda sig.

Systrarna

För det mesta är jag glad och tacksam över att barnen leker så bra tillsammans. Att de inte har särskilt många leksaker med sig är inget problem, de är väldigt uppfinningsrika ibland.

Idag har de lekt att de har skal och kan plocka fram olika saker ur sina kroppar. Lovis kropp fungerar så att hon har ett stort hål i bröstkorgen där sakerna kommer ut, Iduns saker kommer ut ur armhålorna, pysselsaker ur den vänstra och andra grejer ur den högra. Jag och Lovis har spelat låtsasmemory med osynliga kort från hennes kropp, Lovis vann eftersom hon fick par varenda gång.

En annan lek är hund, remmarna från deras kappsäckar fungerar som koppel. Eller att de åker motorcykel på barstolarna i köket (jag tror att motorcyklarna saknar ljuddämpare). Eller så leker de att de åker båt, köper biljetter och trip och korv och annat av mig när jag ligger och läser.

Det är oförskämt enkelt att ha barnen så här nära varandra. Nästan varje dag frågar någon om de är tvillingar. Tänk hur det kommer att vara senare när de nästan är lika långa.

Ibland ser jag ändå fram emot nästa höst när vi delar på dem, Idun fortsätter på sitt dagis och Lovis börjar förskolan. Jag tror det kan bli nyttigt för dem att tvingas leka med andra och nödvändigt för dem att forceras ut ur sin lilla trygga bubbla där de har sina givna roller.

Och så får de längta efter varandra lite.

Som det är nu är de så gott som aldrig ifrån varandra. De pratar redan om hur glada de kommer att vara om eftermiddagarna i höst när de får ses igen efter att ha varit ifrån varandra i flera timmar.

Syskon. Det bästa som finns.

Ja- och nejleken goes to the beach

Igår var vi på stranden och lekte ja- och nejleken. Igen.
-->

(Det var Iduns tur att tänka på någon eller något, hon hade redan avslöjat att hon tänkte på ett djur.)

Caj: Har den päls?

Idun: Jå.

Jag: Brukar den bo på en bondgård?

Idun: Den kan ibland men inte så ofta.

Lovis, blixtsnabbt: Är det en leopard?

Idun: Jå.

Haha

Dessutom håller vi på att lära barnen spela kort. Vi köpte en kortpacke för ungefär 20 cent i en billighetsbutik i Roseau och korten är så. dåliga. De är helt matta och går knappt att blanda. Men barnen älskar att spela det anrika spelet "Lappen" som min svåger lärde sig när han jobbade på ett äldreboende i Sverige.

Nakna barn på nätet

-->

Kan ni upplysa mig om faran med att lägga ut strandbilder på barnen på internet? Jag vet ju i teorin att man bör låta bli eftersom det finns en risk att någon pedofil valsar in här och använder bilderna, och jag brukar låta bli.

Men nu har jag till exempel en lustig och väldigt talande bild där jag ligger och läser och båda barnen ligger ovanpå mig, som om jag vore en bekväm soffa. Jag skulle gärna lägga upp den, den säger väldigt mycket om det fåfänga i att försöka få lite läsro med två barn i huset, men eftersom Lovis bara har underbyxor på sig låter jag bli.

Vari ligger faran? Är det inte lika stor risk, eller till och med större risk att någon snuskgubbe fotograferar dem på stranden utan att jag märker det och sedan använder bilderna? Borde man hålla sig borta från stranden också? Och hur stor risk är det egentligen att någon letar just på engulapelsin efter bilder av helt vanliga barn?

Och är det värre att visa en flicka i bara underbyxorna än en pojke i simbyxor? Som barn ser de ändå likadana ut. Eller är det också tabu att lägga upp bilder på pojkar i simbyxor?

Jag vill inte ta några risker, och det är därför jag oftast undviker bilder där de har lite kläder på sig, men kan någon förklara för mig exakt varför det är jättefarligt att lägga ut bilder på barnen utan tröjor. Vad det är som kan hända på nätet, som inte kan hända i verkligheten?

Proppar

Le Vauclin är en liten stad. Vi bor ganska centralt.

I går kväll när vi skulle somna böljade soundtracket från lördagsfirarna in genom våra öppna dörrar, musiken från någons liveframträdande pulserade fram med varierande volym beroende på vart vinden vände.

I morse klockan sex ringde kyrkklockorna för första gången, just nu hörs psalmer och blåsmusik från någon av de tre kyrkorna, bilar brummar och grannar pratar och skrattar högt.

Både barnen och Caj kan sova trots den nya ljudmattan. Jag med, tack och lov att jag tog med mina öronproppar.

Tack för synpunkterna på boendet, förresten! Vi har ännu inte bestämt oss, det är ganska svårt att hitta boende här med kort varsel. Men jag försökte i alla fall skapa god feelis genom att köpa ett par Pains au Chocolat åt Pierre när jag gick till bageriet i morse.

Det var för övrigt de bästa pain au chocolat-varianterna vi har ätit. Det var så SAGOLIKT gott. På riktigt. Så evigt gott.

De goda vanornas förfall

De höll i sig länge, de goda vanorna. Jag vaknar fortfarande tidigt, redan kring sex, sju. Lovis också, pigg som ett svin. Men insomnandet blir av allt senare, ibland först framemot halv elva.

Jag förfasar mig, helt seriöst, trots att jag hemma sällan kommer mig i säng före tolvsnåret även om jag skall upp vid sju.

Jag vill gå och lägga mig tidigt. Det är så skönt att sova.

Men jag vill också läsa. Massor. Och skriva massor.

Den här ekvationen går inte ihop här heller. Tiden räcker aldrig till för allt jag vill göra. Jag börjar nästan vara rädd för att komma hem och virvla in mig i mina vanliga, hektiska vanor. Ansvar, föredrag, kurser, intervjuer, artiklar. Företagstänkande, en känsla av att inte riktigt hinna med allt jag kunde hinna med.

Ansvar.

Nej, jag vill förstås inte heller vara på resande fot för evigt.

Naturligtvis vill jag komma hem och leva vardagsliv så småningom.

Men det är så skönt att inte behöva finnas till för någon annan än familjen och mig själv.

Det är kanske just för att mitt vanliga leverne är inom räckhåll som jag njuter så totalt av min nuvarande fritid, av avsaknaden av plikter och måsten.

Och det är som det skall vara. Det var meningen att jag skulle njuta, vila upp mig och skriva.

Jag njuter.

Jag vilar upp mig.

Jag skriver.

Allt är som det skall vara. Utom det där med sovtiderna då.

Smygaren

Jag har sagt det förr och säger det igen: Idun är en sån smygare. Lovis lärde sig att simma för ungefär en och en halv vecka sedan. Vi var mäkta imponerade och hon var själv jätteglad. Idag när vi var och simmade visade det sig att Idun också lärt sig att simma. I smyg, som när hon lärde sig läsa småbokstäver. Lovis lärde sig att flyta på rygg. Alla är glada.

Le Vauclin

Det är meningen att vi skall stanna i nästan tre veckor på detta ställe. Men jag är inte övertygad. Stranden är så oändligt långgrund och full av sjögräs och blåser gör det så hattarna flyger, jag vet inte om jag vill tillbringa min sista tid i Karibien så där halvnöjd. Å andra sidan är vår värd så fantastiskt snäll och viker sig dubbel för vår skull, idag kom han in med en stor klase gröna bananer och en bit torkad torsk och instruerade oss hur vi skulle göra lokal kreolsk mat, det blev inte särskilt gott, men omtanken är så hjärtevärmande. Han kom också och hämtade våra smutskläder i morse, levererade dem en dryg timme senare för att vi skulle få hänga upp dem och meddelade samtidigt att han hängt upp de största plaggen nere på sin gård eftersom de knappast ryms på vår torkställning här uppe. Nu ikväll knackade han på och levererade nämnda kläder, prydligt vikta. Barnen gav också honom ett par snäckor, han återvände sedan med två stora, jättefina snäckor åt dem, de blev jätteglada.

Jag vill inte göra honom besviken genom att meddela att vi funderar på att sticka tidigare. Hans bil hade ju gått sönder och han har knappt råd att reparera den, samma sak gäller tvättmaskinen har jag på känn. Dessutom har vi ingen annanstans att bo.

Jag tror vi ger det några dagar för att kolla vilka vibbar vi börjar få av trakten. Vad tycker ni? Skall vi jaga efter något bättre för att maximera vår tid här eller skall vi vara snälla och nöja oss för att inte trampa någon på tårna? Skall vi tänka på oss själva eller på vår snälla hyresvärd?

Åringarna

Lovis kniper fast näsan med pekfingret och tummen och andas samtidigt in så att näsan förblir jättesmal och stängd när hon släpper den. Efteråt ger hon mig en stolt blick.

”Mamma, vet du vad, det här är något som inte vuxna kan, bara sådana här åringar kan göra det, fem och fyraåringar, inga vuxna.”

Tur och otur

Vi tog inga risker igår när vi skulle med färjan utan köpte hallonsmakande åksjuketabletter med det slagkraftiga namnet ”Joyride”. (Namnet fick mig dels att tänka på vad Roxette sysslar med numera, dels att undra om det finns personer som tar åksjukepiller bara för att kunna gå på nöjesfält.)

I alla fall såg det lugnt ut ända tills båten anlände, till och med efter att den förtöjts gungade den så mycket att vi inte kunde gå in via landgången utan fick äntra skeppet via bildäck, en i taget, med handgriplig hjälp av styrmännen. Och vi lämnade Dominica, det gungade och gungade, de andra passagerarna spydde medan vi lutade oss bakåt och tittade på vågorna. Vi hade otur med vädret men mådde SÅ mycket bättre än sist.

I hamnen mötte vår nya hyresvärd Pierre oss. Hans bil hade gått sönder. Men som tur hade han fått låna en av sin kompis, så han kunde hämta oss.

Alla våra väskor var fulla med smutstvätt och i två dagar har jag gått omkring och upprepat för min familj hur skönt det skall bli att få lite rena kläder. Dessvärre hade Pierres tvättmaskin också gått sönder. Eftersom han inte har någon bil kan han inte föra den han har på reparation. Han hänvisade oss till ett tvätteri längre ner på gatan.

Otur och elände. Det är dyrt och framförallt omständligt och krångligt att inte kunna tvätta hemma, när man är en fyrapersonersfamilj. Här morskade jag upp mig lite och medgav högt men vänligt att jag var rätt besviken. Några timmar senare knackade han på och berättade att han ordnat så vi får låna grannens tvättmaskin imorgon. Hurra! Lite tvättar vi för hand redan ikväll, resten i en maskin imorgon. Tur!

Utöver avsaknaden av fungerande tvättmaskin, att det inte finns någon ugn här (vi drömde under båtresan om att göra både lasagne och pizza, men får strunta i det nu) och att vi inte har internet (mycket besvärligt med tanke på bloggande och.. ja,  slösurfande. Och informationssökning!) är lägenheten jättefin. Den är mysigt inredd med fina indiska detaljer, roliga, gamla skåp med dekorativa tinnar och spröjs, fina färger på väggarna och tavlor med roliga motiv, samt röda myggnät ovanför sängarna. Vi har en liten balkong där vi sitter och äter och ett jättefint helt nyrenoverat badrum.

Vi märkte till vår stora fröjd att vi bor bara ett stenkast från ett bageri. Imorgon skall vi definitivt bjuda oss själva på pains au chocolat till frukost. Mums.

ps. jag postar fler inlägg på en gång nu, men testar bloggers tidsinställningsfunktion, bara för att göra det lite mer spännande för er. Så det kommer fler inlägg snart! Utan att jag sitter vid datorn.

Kakao och påvert leverne

Det var det.

Imorgon lämnar vi Dominica. Det känns som om vi har varit på semester, som att Martinique är vardagen vi nu återvänder till. Knasigt, för vi är ju i allra högsta grad på resa fortfarande. Kul att det inte tar slut riktigt ännu.

Israeliska Iris på Cocoa Cottages visade oss innan vi åkte iväg igår hur man behandlar kakaofrukter för att göra choklad. Hon plockar dem på sin egen gård. Tänk vad lyxigt att kunna göra egen choko. Det slår äppelmos och jordgubbssylt med hästlängder.

Igår snorklade vi vid Champagne Beach, jag har aldrig snorklat på allvar förr och blev helt biten. Diversiteten var stor och fiskarna var oerhört vackra. Alla världens färger, former och mönster.

Sen lämnade vi tillbaka bilen och flyttade till ett hotell inne i stan. Haha. Det är verkligen en stor kontrast att bo här, jämfört med Cocoa Cottages, som var helt underbart. Vi har ett litet rum, med ett litet fönster och tre enkelsängar i bredd. Mer än så ryms inte in. Vi behöver visserligen inte särskilt mycket mer, men standarden ger lägerskolevibbar. Alla lakan är olika färger, en del av dem av något underligt konstmaterial, gardinerna känns som plast och den enda belysningen är ett naket lysrör i taket. Och duschen. Oj vad vi skrattade igår när vi skulle duscha, den spottar ut någon deciliter i minuten, åt alla håll och kanter utom just där man står. Att den dessutom heter superdusch gör det lite lustigare.

Idag har vi traskat omkring på stan, gått på café, titta på två enorma kryssningsfartyg som ligger i hamnen just nu och jagat den berömda Macoucherie-rommen, som var slut överallt... tills vi lyckades hitta en butik som sålde den i lösvikt, så nu har vi lokal rom i en gammal vinflaska att ta hem.

 

Iris på Cocoa Cottages visar hur man fermenterar kakaobönor

Champagnge Reef: som att simma i ett akvarium

Vårt påvert inredda hotellrum

Den ytterst ostrukturerade och snåla duschen

Han bereder oss glädje och tårar

Caj har bloggat om en annons som vi skrattat mycket åt under vår resa, nämligen Roi Mongin. Vi sitter här och fnittrar så vi smågråter och jag vet att min syster och hennes man i Sverige gör detsamma.

Det måste vara århundradets konstigaste annons. Med århundradets sämsta rabatt. Come on, fem procent, Roi. Hur tänkte du där? Och bilden längst nere till höger... jag undrar vem som är tänkt att  attraheras och inspireras av den.

I och för sig har vi tillbringat oproprtionerligt mycket tid åt att dissekera den här annonsen. På det sättet är den faktiskt rätt lyckad.

Ännu ett långt inlägg om vad vi sysslar med

De här senaste dagarna har varit rätt kaotiska. När vi kom till Dominica hade vi planerat att bo på ett och samma ställe hela tiden, men eftersom det inte motsvarade våra förväntningar och eftersom vi fort insåg att vi inte kommer att hinna se något alls av ön om vi inte hyr bil, bestämde vi oss för att åka runt och boka boende vartefter.

Länge hade vi tur. Heaven's best gick an ett tag, Jacoway inn var fantastiskt. Efter att vi lämnade Jacoway inn i söndags sov vi en natt i Zen Gardens, mitt ute i ingenstans, vi bodde i en liten bambuhydda i en vildvuxen trädgård i regnskogen och hade två underbara, väldigt intressanta värdar, men stannade bara en natt eftersom det fanns några grejer till vi ville se i södra delarna av landet.

Dominica är en fantastisk och inspirerande plats att befinna sig på, men eftersom vi inte planerat alla våra övernattningsställen i detalj råkade vi på ett bottennapp igår. Det var så äckligt att vi inte ens ville äta frukost där i morse, vi packade ihop våra grejer så fort vi vaknade och åkte ner till Roseau, huvudstaden (som jag för övrigt har på känn att är världens minsta huvudstad. Man går från ena sidan till den andra på tio minuter, max).

Här begick vi vårt första misstag: att inte äta frukost tillräckligt snabbt. Samtliga i familjen var helt utan livslust när vi kom så långt att vi fick mat i oss. Sedan insåg vi att hotellet vi tänkt bo på (vi hade tänkt det alltså, utan att kolla om det fanns plats) var fullbokat, så vi fick börja leta efter andra alternativ. Till sist fick vi fnatt på att vara i stan och åkte ut till Trafalgar Falls och tittade på vattenfallen där, utan att ha bokat någonstans att bo. Det var vackert, men sinnesfriden var ändå lite svag.

Slutligen hittade vi ändå ett trevligt ställe tio minuter från stan, som drivs av en israelisk kvinna, Cocoa Cottages heter det. Vi lämpade av våra grejer och åkte tillbaka in till Roseau för att äta, sedan åkte vi till en varm svavelkälla och badade. Det var avslappnande att få plaska omkring i riktigt varmt vatten som värmts upp av jorden själv. Som ett jättestort badkar. Och jag som älskar att bada badkar.

Djungeln på väg till Emerald Falls

Jag simmar i ett exotiskt vattenfall

Floden utanför Zen Gardens

En bild av mig och Caj. Om nån undrar hur vi ser ut numera.

Rita och Kirk som driver Zen Gardens

Jag och barnen på Scotts Head. Ett ställe med dåliga vibbar, vi åkte genast vidare

Trafalgar Falls

Cocoa Cottages. Det är finare än bilden förtäjer

En oerhört märklig tavla med lutande horisont, vi hittade tavlan på en restaurang

Skymningen tillbringade vi nedsänkta i varma svavelkällor

Krisen

Hej hej. Det är lite svårt med Internet här, förra natten sov vi i en bambuhydda mitt i skogen, långt ifrån allt vad wifi heter. Nu är vi på ett annat ställe, här finns wifi, men det är extremt långsamt. Det är skitigt och äckligt här och jag vill mycket hellre vara någonstans där man serverar oss frukost och där det finns en liten flod att simma i, eller ett hav.

Vår tid på Dominica börjar närma sig sitt slut och det märks. Även om vi har haft det jättefint och roligt på alla sätt börjar vi nu vara trötta och orkar inte aktivera oss. Men eftersom vi inte har planerat var vi skall bo är vi så illa tvungna.

Så. Jag återkommer.

Äggvita

Jag har nog aldrig tidigare har sightsett (märkligt ord, jag vet) så mycket som på den här resan. Jag tror vi måste ta paus snart, för få saker imponerar på oss längre. Imorgon flyttar vi till Zen Gardens, som ligger i närheten av Emerald Pool och Trafalgar Falls, två av de mest berömda sevärdheterna här på Dominica. Dem skall vi se, men jag tror vi skall satsa hårt på att bara vara någon dag här emellan nu, så vi inte får turistburnout. Ack ack, den är så ansträngande, denna resenärsvardag.

Idag hängde vi här på Jacoway Inn ända till efter lunch, jobbade och pratade med hostelägaren Carol Ann som kommer från Canada. Därefter hoppade vi i bilen och åkte för att leta reda på en kall svavelkälla som ligger i en död vulkankrater.

Vi körde och körde och vägarna var slingriga, branta och på sina ställen eländiga. Men vyerna, alltså oj. Det är inte ens lönt att försöka fotografera utsikten (fast det är klart att jag försökte), inga bilder gör den rättvisa. Vi befann på över tusen meters höjd och såg oändligt långt, berg, dalar, grönska och så det massiva, turkosa havet där i bakgrunden.

Vi hittade både den döda vulkanen och källan.

"Här luktar ÄGGVITA!" "MMMM" ropade Lovis och Idun när vi närmade oss. Ägg tyckte jag också det luktade, men snarare ruttna än färska. Källan var rätt torr, men överallt fanns små vattenpölar som det bubblade och fräste i. Exotiskt. Vandringen tog oss också förbi några bananträd och ett par vattenmelonodlingar.

Frukost med hembakt bröd och färsk vattenmelon

Nikita, Lovis och Idun leker i barnens säng

Lime som växer i trädgården

Mangon utanför balkongen

Den oerhörda utsikten från bergsvägarna

Vi såg jättejättejättelångt

Bubbel från en vattenpott i svavelkällan

Idun och jag i en vulkankrater

En strand vi simmade vid på kvällen